Februarihimlen

Du har fyndat på loppis grabben. Jag är som de gamla vintage möblerna och de där vinylerna som inte ens var populära på den gamla goda tiden. Just i denna sekund är det någon hipster på Södermalm som sitter och lyssnar på en sådan där vinyl och tänker något i stil med; nu kommer jag säkert passa in eller fan vilket fynd detta är nog originellt. Jag var inte så populär då för jag skildes från mängden. Men nu se på fan duger man plötsligt.

Just när jag börjat anpassa mej till samhällets strukturer och trott att jag övervunnit mitt största handikapp så blev jag plötsligt intressant. Eller du kanske inte alls ville fynda? Du kanske bara föll för en av mina många sidor. Du kommer inte kunna köpa alla, de blir så himla dyrt, och du har ju alltid minus på kontot.

Det var ju här jag hittade dej, därför gillar jag att vara här. Eller nej du hittade mej. Men i ren desperation över att ens hitta någon så inbillade du dej att du att jag hittat dej. Cigaretten är inte ditt enda ljus, trottoaren är inte den enda plats du kan lägga ditt huvud mot när natten kryper på. Jag är inte den enda som kommer att lyssna på dina problem, inte den enda som du tror kommer sakna dej om du försvinner. Det finns fler. Det finns mer.

Jag har kommit fram till att det inte är någons fel att det blev som det blev. Vi är lika duktiga på att såra, lika känsliga för orden. När jag skrev sådär poetiskt som bara jag kan förstod du inte. När du sweettalkade sådär som bara du kan förstod jag inte. Kärleken är blind... Kan det vara det? Att vi inte båda ser det som finns rätt framför näsan på oss? Möjligen.

Minns särskilt allting ifall du någonsin undrar. Minns Oboyn och prickigkorvknäckebrödet jag åt den dagen du ringde mej. Hur vi märkte att våra Spotifylistor var på gränsen till identiska. Hur jag låtsades förstå alla gamer termer du använde dej av när du försökte lära mej det där värdelösa onlinespelet du fastnat för. Minns snapchatbilderna. Minns din bästa kompis, dina hundar, din mammas skrik när hon såg en spindel. Dina tårar på min iPhoneskärm när jag sagt något jag nu kommer få ångra tills den dag jag blir dement eller dör. Hur jag skrattade bort någonting som kunde varit fint. Som jag alltid gör.

Lycka, du måste varit lycka. Man vet inte när man upplevt lycka för ens efteråt.

Skriven av: Ingen Särskild