Felice Och Allt Det Andra

- Felice, hur är det med dig?
Siri har blicken rakt fram och det finns inte en smula av ett leende på hennes läppar så jag vet vad hon vill komma fram till.
Jag bestämmer att fortsätta vara tyst för det känns bara onödigt att starta något.
Siri vänder blicken mot mig väntande på ett svar men flyttar sedan blicken besviket framåt igen och fortsätter.
- Jag vet att det är tufft för dig Felice men vi måste kunna fortsätta prata normalt med varandra.
Hon tittar ner i marken samtidigt som hon säger ledsamt.
- Jag är ju din syster för fan... Jag finns här för dig.
Långsamt börjar jag snegla mot mitt synliga ärr på högra armen innan våra blickar möts och samtidigt som en slags ilska växer inom mig så känns det som om att inte är någon ide att tjafsa om det, så jag säger bara.
- Det känns väl helt ok...
Siri ler lite tvivlande samtidigt som hon tittar fram igen.

Vi går förbi den övergivna parken som vi brukade leka i när vi var små.
Två tolvåriga flickor som sprang runt och lekte kurragömma, bara vi två.
Jag var jättedålig på att hitta gömställen att gömma mig på så Siri hittade mig alltid på mindre än en minut, så det blev nästan alltid jag som fick leta.
Det är den där närvaron som vi hade med varandra som jag saknar.
Vi låtsades redan då som att vi var riktiga syskon.
Men nu är allt bara skit.

Vi är snart uppe på toppen av berget och jag känner att vinden bara blir starkare och kallare. Vi går uppför långa envisa uppförsbackar och små mystiska skogar, men till slut är vi högst uppe på toppen.
Jag känner mig helt utmattad och jag känner att spriten från igår kommer upp till munnen, fast istället för att spy upp den så sväljer jag den och det gör mig bara mer illamående.
Siri pustar och andas aggressivt och högt medan hon är röd i hela ansiktet,
- Måste nog komma igång med träningen snart, säger hon.

Lukten av gräs och sommar attackerar mina lungor och jag kan nästan smaka på lukten från de nyutslagna liljorna, det här skulle vara ett ganska nice ställe att dö på.
Siri småsprang fram till stupet av kullen medan jag gick efter henne.
Ingen av oss två har varit speciellt rädda för höjder fast när jag kom fram till kanten så kände jag ändå ett slags pirr i magen.
Allting kändes så enkelt.
Jag skulle bara kunna ta ett litet steg fram och så skulle jag ramla nerför stupet och vara död.
Jag skulle bara ge Siri en liten, liten knuff om jag så ville och då skulle hon vara död.
Det skulle vara så enkelt.

Jag har alltid gillat naturen här i Sverige och det häftiga med hur stora och mäktiga alla berg och träd var.
Men nu står jag här och ser ner på de höga träden och är mycket högre upp än alla dom.
Havet längre bort är så stilla och så mjukt.
Allting är så tyst...

Men all tystnad förstörs av en jävla Silja Line och en fånig ringsignal.
Siri tar upp sin mobil, lägger den mot örat och går långsamt längre bort och sätter sig på en sten.
Jag tittar tveksamt ner i det långa stupet men vänder blicken sedan upp mot den blå himlen, jag ser en skulptur som molen bildar, säger ett kortfattat ''vi ses''
och tar det slutgiltiga steget framåt.












Skriken, bomberna, skjutande vapen...
En ensam mamma är i folkmassan med ett skrikande barn i sin hand.
Hon skriker - Hjälp, hjälp, men hennes röst drunknar i ljuden från alla de andra lidande skriken.
Hon letar efter någonting som kan ta dem därifrån men det ända hon ser är militärer och blod från oskyldiga människor.
Explosionerna är så högljudda så mamman hör inte ens det skott som träffar barnet i armen.
Mamman ser chockad på barnets blodiga arm, barnet tittar förvånat på sin mor och säger tveksamt men lugnt - Mamma... det gör ont.
Mamman vänder blicken fram och springer det fortaste hon någonsin har sprungit samtidigt som hon gråtandes ber till gud.
Hon springer genom folkmassan, i hård motvind, över alla lik men inget kan stoppa henne från att få sin dotter in i säkerhet.
Efter att ha sprungit i timmar så ser hon plötsligt ljuset av en militärbuss längre bort.
Hon springer utmattad mot den tills hon äntligen når fram.
Hon försöker med all kraft hon har kvar att trycka sig in i den fulla bussen men blir utknuffad av alla de människor som redan är där.
Hon försöker och försöker och försöker men det finns inte plats för dem båda.
Vakter går med fart mot henne och barnet.
Mamman tittar sig omkring och med en sista ansträngning puttar hon in barnet i bussen innan dess dörrar stängs och den åker iväg.

Jag skrek medan jag bankade på bussdörren.
-Mamma! Mamma! Lämna mig inte!
I all panik som pågick i den proppfulla bussen så sneglade jag på mitt blodiga hål genom armen innan allting till slut blev helt svart.
Allt jag hörde var mammas röst som viskade mitt namn,
- Felice...






Mina ögon öppnas och jag ser bara ett svart tak.
- Är det här himmelen, frågade jag mig själv.
- Jag trodde det skulle vara mer... öhm… blått.
Jag är liggande på marken och reser långsamt mitt huvud och ser att jag är i någon slags svart korridor.
Jag lägger tyngden på mina fötter och reser mig upp från det hårda golvet.
När jag vänder mig om ser jag två stycken dörrar på varje sida, en gul åt höger och en blå åt vänster.
Jag vänder blicken rakt fram och ser två olika skyltar.
Skyltarna är formade som pilar och båda pekar mot varsin dörr.
På den som pekar till höger står det med stora tydliga bokstäver LIVET, medans på den andra så står det DEN EVIGA VILAN.
Jag tittar fram och tillbaka mot båda dörrarna och förstår att jag är tvungen att välja.
Jag går mot den blåa dörren och tar tveksamt tag i handtaget, jag pustar ut mitt sista andetag och öppnar dörren...
Och där ser jag henne, hon vänder blicken mot mig tittar mig rakt i ögonen som om hon ser igenom mig, fast hon är inte ensam.
En man står och håller henne i handen, ler och ger henne en kyss på kinden.
- Mamma, är det där pappa?
Min mor ger mig ett ännu bredare leende och nickar.
Jag känner en pirrig känsla i magen fast den är inte pirrig på ett sånt där glatt sätt.
Jag höjer min fot för att gå in men stannar precis innan den når marken och frågar henne en sista fråga.
- Mamma, är du lycklig?
Hon nickar med ett hoppfullt och glatt ansikte och gör en gest med sin hand som menar att hon vill att jag ska gå in.
- Bra.
Långsamt så flyttar jag tillbaka min fot och går långsamt bakåt.
Mamma och Pappa tittar förvånat mot mig medan jag går tillbaka genom dörren.
Jag tar tag i handtaget fäller en tår och säger
- Hej då.

Dörren är stängd och jag går långsamt mot den gröna dörren och tar tag i dörrhandtaget.
Jag öppnar dörren tveksamt men ändå säkert.
Jag vänder mig och tar en sista titt mot den blå dörren innan jag vänder tillbaka blicken och går igenom den gula.

Jag slår upp ögonen och märker att jag står på kanten av ett berg.
Framför mig åker en Silja Line förbi och bakom mig sitter Siri på en sten och pratar i telefon.
Jag tittar tveksamt ner i det långa stupet men vänder sedan blicken upp mot den blå himlen, jag ser en skulptur som molnen bildar, säger ett kortfattat ''vi ses''
och tar det slutgiltiga steget bakåt.

Skriven av: Elias Elffors Elfström