Festival i Brukshyttan - en feelgood

Det hela började så oskyldigt. Jag, Clara Nilvén, 35 år och PR-assistent med en svaghet för doftljus och färgkoordinerade kalendrar, skulle bara skapa lite stämning. Det var en genialisk plan: tända några eleganta ljus, skapa en mysig atmosfär och kanske – om jag hade tur – få gästerna att tänka att sofistikerad konst och sofistikerade dofter gick hand i hand. Vad kunde möjligtvis gå fel?

Jo, allt, visade det sig. På två sekunder hade jag förvandlat ett stillsamt vernissage till ett actiondrama. Ett klick med tändstickan, och plötsligt var galleriet fyllt av rök, skrikande människor och konstnären Leif Lavander som stirrade på mig med en blick som kunde döda en mindre planet. Hans installation – en skapelse av silkespapper och torkade blommor – låg i lågor, och någon försökte desperat släcka elden med ett programblad (ja, för det var ju jättesmart).

En timme senare satt jag på trottoarkanten utanför galleriet, sotig och lätt traumatiserad. Min chef, Linda, stod framför mig med armarna i kors och såg ut som om hon funderade på att avskeda mig på plats.

"Clara," sa hon långsamt, med den där tonen som bara används på små barn och riktigt dumma vuxna. "Du är färdig här."

Och så var jag inte längre PR-assistent. Jag var en katastrof i klackar.

De följande dagarna försvann jag in i min egen version av exil. Jag låg under täcket, åt chips och försökte ignorera min krympande ekonomi genom att scrolla jobbannonser. Problemet var bara att ingen i hela världen tycktes vilja anställa en kvinna som satte eld på saker. Men så, en sen kväll på en klibbig pub, förändrades allt. Jag satt med ett glas vin som smakade misstänkt mycket som saft och bläddrade planlöst genom fler jobbannonser. Då såg jag den:

"DRIVEN KULTURASSISTENT SÖKES! BRUKSHYTTANS KOMMUN. START OMGÅENDE!"

Först fnös jag. Kulturassistent? Vad betyder det ens? Men efter tre glas vin och en snabb googling (Brukshyttan: en ICA, en nedlagd järnväg och… inte mycket mer), började idén verka mer rimlig. Jag menar, vad hade jag att förlora? Förutom min värdighet, men den låg ändå redan på minus.

Nästa morgon ringde en man vid namn Gunnar – kulturchef för Brukshyttans kommun. Hans röst lät som tre decennier av kaffe och cigaretter, och han pratade så snabbt att jag bara uppfattade ungefär hälften. Men jag hörde det viktigaste: "Du är precis vad vi behöver!"
Och nu sitter jag här, på en skramlig buss som långsamt rullar genom Sveriges gråaste landskap. Min resväska är fylld med allt jag äger (minus det som brann upp), och jag försöker övertyga mig själv om att det här är en fantastisk idé. Bussen stannar med ett gnissel, och chauffören vänder sig om för att ge mig en blick som säger: "Är du säker på det här, tjejen?" Jag kliver av, möter en iskall vind och läser skylten framför mig:

"Välkommen till Brukshyttan – Samhället i hjärtat av Sverige."

Bokstäverna är täckta av mossa, och hjärtat ser mer ut som en potatis. Det är inte precis vad man kallar lovande.

När jag anlände till Brukshyttan kändes det som att kliva in i en tidsmaskin som fastnat på "pensionärsmys". ICA-butiken var stadens hjärta, Röda Korsets loppis ropade "Halva priset på allt – eller mindre!", och den kombinerade pizzerian och thairestaurangen blinkade "Dagens för 99 kr!" i neonljus. Men det var något med platsen – kanske den övervuxna järnvägsstationen där äldre män byggde modelljärnvägar, eller kanske den rostiga skulpturen mitt på torget – som gjorde att jag inte kunde låta bli att le.

Anita på "Rum För Resande" var precis som jag föreställt mig småstadsbor: varm, överdrivet hjälpsam och en mästare på kanelbullar. "Det här blir nog bra," sa hon glatt när jag bar upp min resväska till ett litet rum med snedtak och en säng täckt med ett virkat täcke. "Eller ja, kanske inte direkt bra, men… intressant!"

Det tog inte lång tid innan jag insåg vad hon menade. Min chef Gunnar, med sin skrynkliga kavaj och eviga suckar, stod snart på min tröskel med en uppgift: rensa järnbruket på skateboardåkande ungdomar innan kulturhuset kunde invigas. Jag var kanske inte expert på att hantera tonåringar, men jag gav det ett försök.

"Är du här för att åka eller tjafsa?" frågade en av dem, en rufsig kille med ett snett leende.

"Tjafsa," svarade jag, och min röst sprack halvvägs. Det gick sådär.

När jag återvände till "Rum För Resande" några timmar senare hade jag åstadkommit exakt noll framsteg. Anita mötte mig i hallen med en bricka te och ett leende som var så brett att det nästan kändes hotfullt.

Jag insåg snabbt att jag behövde hjälp, och det var då modelljärnvägsmännen kom in i bilden. Efter en kompromiss – jag fixade strömmen till deras tåg, och de hjälpte mig med ungdomarna – lyckades vi tillsammans förhandla fram en lösning. Tonåringarna gick med på att hjälpa till att bygga scenen och en ramp åt sig själva. Det var inte vad jag hade förväntat mig, men det var något.

Samtidigt dök det upp nya utmaningar: en överdimensionerad skulptur som blockerade ICA:s skylt och en katt vid namn Måns som vägrade lämna biblioteket. Med hjälp av en burk tonfisk och ett team av småstadsboende med otroliga åsikter lyckades jag flytta skulpturen till järnbruket och återställa ordningen i biblioteket.

Dagen för invigningen kom snabbare än jag trodde. Torget fylldes av människor, ballonger och miniatyrtåg. Gunnar höll sitt invigningstal (mikrofonen krånglade, så jag fick springa fram och rädda honom), och skateboardkillarna imponerade med sina trick. Folk applåderade, och jag kände för första gången att jag kanske hade gjort något riktigt bra.

När kvällen föll stod jag ensam på torget och betraktade skulpturen som nu, med lampor som lös upp den, faktiskt såg ganska fin ut. Det var då mobilen ringde. Ett Stockholmsnummer.
"Hej Clara," sa Linda. "Vi har en tjänst som jag tror passar dig perfekt. En senior roll. Vill du komma tillbaka?"

Jag tänkte på de senaste veckorna. På Anita, modelljärnvägsmännen, och till och med skateboardkillarna. Brukshyttan var fortfarande en småstad med rostiga detaljer och knarrande golv, men det var också… hemma.

"Linda," sa jag långsamt, "jag behöver fundera på det."

Några veckor senare satt jag på "Rum För Resande" med en kopp kaffe och såg ut över torget. Måns låg återigen på sin hög med böcker i biblioteket, skateboardkillarna hade målat sin ramp i regnbågens färger, och modelljärnvägsmännen planerade en egen festival. Jag visste att Stockholm alltid skulle finnas där, men för första gången kändes det som om jag redan var där jag skulle vara.

Clas Kristiansson

Pensionerad undersköterska som tycker om att skriva. Just nu är det noveller - som gäller. Ser det också som stilexperiment. Läs gärna och kom gärna med kritik.
Clas Kristiansson är medlem sedan 2025 Clas Kristiansson har 6 publicerade verk