Fiktiv intervju med författaren till novellerna om Ingvar.

- Har författaren till novellerna om Ingvar framför mig. Du är nu 72 år gammal, och det har gått många år sedan händelserna i novellerna utspelades sig. Jag har förstått att det är verklighetsbaserat det som beskrivs. Vad är din kommentar till det ?

- Ja det är verklighetsbaserat, men jag vill tillägga att det finns fiktiva inslag i berättelsen, men inte i några avgörande avsnitt däremot. Eftersom jag från början hade bestämt mig för att skriva i novellform, så hade det knappast blivit så lyckat om jag inte hade haft med någon form av utfyllnad, för att bevara tempot i berättelsen.

- Personerna i dina berättelser, ha samtliga personer sina motsvarigheter i verkligheten ?

- Ja det har de. Men jag ville undvika att hänga ut personerna med deras riktiga namn. Därför så har jag döpt om samtliga. Den enda person som inte är omdöpt, det är jag själv. Jag heter Ingvar i verkliga livet också. Jag har ett förnamn till, men det kan vi lämna därhän.

- Är även platserna som beskrivs autentiska ?

- Ja.

- Det är över 60 år sedan, som berättelserna, utspelar sig, och inleds med den första novellen, “Äpplen och Päron”, och det är första halvan av 50-talet, och i Malmö. Hur kan det komma sig att du inte började skriva ner dina minnen förrän så sent som 2014 ?

- Jag har under många år försökt att hålla distans till mina upplevelser, som barn och ung man. Under många år var jag en väldigt bitter person, inte så att jag var otrevlig mot andra, men jag bar det inom mig. Min bitterhet riktade sig mot mina vuxna släktingar, som jag var övertygad om måste ha sett vad som pågick i radhuset i Limhamn.
Efteråt så har jag förstått, att en del inte kände till vad som försigick. Så de riktar jag en ursäkt till. Men å andra sidan fanns det de som såg saker, men inte gjorde något.
Jag tog ett beslut att skriva ner mina upplevelser, och syftet var självterapeutiskt. Men det var ju egentligen inte meningen att det skulle bli så många noveller som det blev. Och det hjälpte mig, jag öppnade en ventil helt enkelt. Men det är klart. Jag bär fortfarande på en sorg.

- Vad då för sorg ?

- Jag blev förvägrad att växa upp med min syster, och det är en sorg som aldrig läker. I dagens samhälle särar man inte på syskon på det sättet, som väl är. Men man förstod antagligen inte bättre på den tiden. Däremot så undrar jag fortfarande över en sak.

- Vadå ?

- Jag är den enda i min stora släkt, som har placerats i ett fosterhem, utanför släkten så att säga. Att ingen undrade över det ?

- Upplever du att du har fått upprättelse i dag ?

- Ja de flesta som var med på den tiden, finns inte med oss längre, och mina yngre släktingar har ju ingen aning om de här händelserna som utspelade sig på 50 och 60- talet. Men visst känner jag att jag har fått upprättelse, och att jag nu är en äldre respekterad medlem av släkten.

- Tänker du fortsätta med ditt skrivande ?

- Ärligt talat, jag vet inte. Det beror på om inspirationen infinner sig igen. Men en sak är säker, att berättelsen om Ingvar är avslutad.

- Tack för intervjun !

- Var så god !

Ingvar Hedengård

Jag är en person som är född 1946. Jag är pensionär, efter ett långt yrkesliv som väktare och busschaufför i kollektivtrafik. Är född och uppvuxen i Malmö. 2008 tog jag och frun beslutet att flytta från Malmö till Oskarshamn, där vår dotter redan bodde med sin man och våra barnbarn. Nu som pensionär har jag tid att ägna mig åt att skriva, vilket är ett stort intresse, och i mitt fall handlar det om noveller. Hoppas att det finns personer som kommer att gilla det jag skriver.
Ingvar Hedengård är medlem sedan 2018 Ingvar Hedengård har 12 publicerade verk