Fisketuren

Fisketuren

Det är vindstilla och vattnet är spegelblankt av den neråtgående solen. Jag tar ett till kraftfullt och långsamt årtag. Spetsen på spöet böjs lätt varje gång båten far framåt. Luften är frisk och klar, den är lätt att andas in. Jag tittar på dimman som rullar över vattnet, och njuter av den svala nattluften. Det enda ljud som hörs är några fåglar och när årorna spräcker vatten ytan. Jag stannar till, drar snabbt fram min mobiltelefon. Den höga signalen tjuter i tystnaden. Jag stänger av telefonen och lägger den tillbaka i fickan. Jag drar en djup suck, lättad över tystnaden, sedan fortsätter jag.

Spöet böjs till en båge. Jag släpper snabbt årorna och sträcker mig efter den, men när jag når spöet och gör mothugget så slaknar linan. Jag vevar in och en röd/vit liten wobbler kommer upp till ytan efter en stund. Jag tar upp den och kastar ut igen, hoppas på att den fortfarande simmar runt där någonstans. Men efter en stund av invevningar och utkast så inser jag att den inte kommer att hugga igen. Jag kastar ut och sätter mig ner och fortsätter att ro. Jag passerar en liten, liten ö i mitten på sjön. På ön ryms det knappt två stycken stora tallar och tre små björkar. Man ser fortfarande resterna av kojan jag byggde där när jag var liten. Jag hade använt den till att sova i, på mina långa fisketurer. Jag ler åt minnena och fortsätter att ro. Det känns som jag kan ro hur långt som helst.

Nu är det så mörkt det kan bli på sommaren och jag glider mjukt genom vassen på väg mot stranden. Jag drar upp båten på ön så att jag är säker på att den inte glider ner i vattnet och tar ut sakerna som ligger i båten. Fem stycken blev det på wobblern, tre abborrar och två gäddor. Jag bär upp sakerna uppför en liten kulle med utsikt över sjön. Jag lägger mina saker bredvid eldstaden utav stenar som jag byggde för många år sedan. Jag börjar leta efter torra pinnar och tändmaterial. Det går lätt att tända virket jag samlat ihop. Jag tar upp en ”Bullenspilsnerkorv burk” ur väskan och lägger den på en sten vid elden för att kokas.

Jag sitter vid elden, någorlunda mätt och rätt så trött. Jag vrider på mig så jag får värmen i ryggen och kurrar ihop mig i sovsäcken. Jag tittar upp mot himlen en sista gång och tänker:
”Det här är livet!”


Tim Eriksson

Skriven av: timeriksson