Fjällvandrarna.

Vi möttes igår när jag stannade för att ta en paus på väg söderut genom bergskedjan, dag 4 in i min vandring. Jag låg på rygg vid en lugnt rinnande bäck och hade sovsäcken som kudde. Jag låg och blundade när jag hörde ett lågt smällande ljud som lät i jämn takt. Jag tittade upp och kisade mot solen och såg en kontur av en människa.
En kvinnoröst , jag blev lite nervös och ställd, en ensam kvinna mitt i ingenstans . Hon tog av sig ryggsäcken och lutade den mot den enda större stenen där jag ställt mitt gaskök. Jag tittade efter något sällskap, hund eller människa men det var tomt. Vad ska jag säga. Vad ska jag göra. Hon satte sig ner en liten bit ifrån mig, hon såg glad ut, hon såg otroligt vacker ut. Hon såg ut att älska det hon gjorde och där hon var.


.
Jag sa vad jag hette och vi satt tysta en stund. Vad skulle jag säga. Elina reste på sig och skulle fylla vattenflaskan i bäcken framför oss. Hon hade grönsvarta byxor och en långärmad svart tröja. En tjock och ljus fläta som gick ner till skulderbladen. Hon var ganska smal men såg ändå vältränad ut. Orkar man bära en sån där packning måste man nog ha tränat en del innan man ger sig iväg. När hon vände sig om var det första gången jag såg hennes ögon klart utan bländande solsken och det var bland det vackraste jag sett.

Elina sa att det är dags för lunch och började gräva i sin ryggsäck, , .
Hon plockade fram gasköket med tillbehör och gav mig en plasttallrik och sa att jag inte kan äta från kastrullen. Skulle hon bjuda mig på mat? Hon gjorde havregrynsgröt och jag tyckte mig se att hon verkade glad, men jag undrade varför, vi känner inte ens varandra.
Vi åt gröten och satt och småpratade med varandra. Det visade sig att hon var uppvuxen i Piteå men har bott i Umeå de 4 senaste åren och gått skola där samt ett jobb på en bensinmack. Detta var hennes fjärde vandring hon gör ensam och sa att det är skönt att gå själv, då hinner man fundera och reflektera.

Efter maten diskade jag undan medans hon plockade fram ett fiskespö som hon hade i sidofickan på ryggsäcken. Jag sa att jag inte brukar fiska men skulle vela lära mig. Hon bad mig gå en liten bit upp och ner efter bäcken för att titta om jag hittar några djupare ställen i bäcken medans hon hämtade ris att elda med vart dalgången började resa sig mot upp mot fjället.
Tänkte hon att vi ska stanna här båda 2? Det börjar bli sent och ska vi fiska och elda hinner vi inte fortsätta någon av oss.
Jag var på väg upp efter bäcken igen och såg att det steg upp en rökpelare och insåg att nu blir vi kvar här, jag sa att jag hade hittat ett ställe som såg djupt ut och hon bad mig hjälpa till att hämta mer ris att elda med.
Vi gick sida vid sida ca 150 meter bort mot fjällsluttningen där hon sa att det syns minst om man plockar ris. Hennes hand nuddade vid min flera gånger och hon verkade inte vela gå åt sidan så jag lät det fortsätta så. Hennes röst lät självsäker när hon pratade om naturen och sina upplevelser så jag litade på allt hon sa. Hon kändes väldigt självsäker.

När vi hade samlat ihop ordentligt med ved lät hon mig sätta ihop hennes kastspö medans hon skrattade lite åt mig,
Hon satte spöt i mina händer och stod nära mig och visade hur jag skulle göra med rullen när jag kastade, hennes kropp rörde vid min och jag upplevde det som att hon tryckte sin ena långsida emot mig. Jag koncentrerade mig och hörde hennes andetag. Höll i spöt med ena handen när hon satte sin hand över den och sa att vi klarar det tillsammans. Jag upplevde att hennes rörelser blev långsammare, men med mer närkontakt, ville hon komma nära mig?
När hon skulle släppa handen från min smekte hon mig med fingrarna upp till armbågen och jag blev nervös. Jag testade kasta och det gick bra. Elina fick en fisk och när solen började gå ner grillade vi den sittandes väldigt nära varandra. Jag har aldrig blivit så tagen av någon, till och med henens skor var söta. Hennes skratt kändes som ett rus.
Vi satt vid elden, glödädden blev tjockare och tjockare i takt med att det blev kallare och mörkare. Våra andedräkter syntes i luften och smällarna från elden var det enda som höll mig kvar i verkligheten. Vem är hon egentligen?

Jag märkte hur hon började skaka av den kalla luften och satte mig bakom henne med mina ben längs med hennes. Nervöst satte jag armarna runt hennes midja och när hon lutade sitt bakhuvud mot min hals kunde jag inte hålla mig, jag fick tårar i ögonen som visade min glädje och känsla av overklighet Jag hoppades att jag inte skulle behöva vakna upp ur en fantastisk dröm. Jag kände hur hon slappnade av och satte sina händer på mina, hur hon tryckte sin kind mot mitt nyckelben och jag kände att det var vi. Jag såg hur elden lyste upp halva hennes asikte, hur hennes ögon glittrade i eldens sken och hur trygga vi var. Hennes andetag lugnade ner sig och där satt vi, mitt i ingenting, men ändå med allt.
Elina somnade i min famn och jag bar henne halvvaken till hennes tält, sedan la jag mig i mitt eget med många tankar som rusade.

Morgon, Elina kom gående emot mig, jag kände en glädje rusa igenom kroppen. Värmen hennes leende ger mig går inte att beskriva och är något jag aldrig tidigare känt. Vi behöver inte säga något åt varandra, närheten talar i tysthet. Hur kan man känna en närvaro på ett så starkt sätt med en människa man knappt känner, hur kan livets vägar ge mig en sådan glädje av ett slumpmässigt möte mitt i ingenstans.
Vi satte oss ner och såg en bäck rinna ner för fjällsluttningen mitt emot oss på andra sidan dalgången, jag hade inte brytt mig om varken tid eller rum, jag hade allt jag behövde där, Elina, hon som ger mig den där värmen i själen jag aldrig tidigare upplevt. Hennes leende får mig nästan säker på att hon känner likadant, det känns varken tillgjort eller konstigt, det känns som det naturligaste jag varit med om. Som att vi är ett, som att livet valt att vi ska ha ett slutet grepp.
Men var det bara jag som kände det, jag visste egentligen ingenting om henne. Men när vi träffades för första gången såg jag igenom hennes ögon, in i något lockande och brinnande, en längtan.
Hon satt tätt intill mig medans vi pratade om hur mäktig naturen är, hur liten man kan känna sig när vädret slår om till det gråa eller när man får vakna till en hårt prasslande tältduk. Vi pratade om vad som gör att vi valt att vandra ensamma, är det en längtan bort? Men bort från vad, eller är det längtan till något nytt?

Skriven av: