Fjällvandringen

De vaknar båda i sina sovsäckar. Solen har redan värmt nylonet runt omkring dem. Lövsångaren sjunger sin fallande sång från en närbelägen fjällbjörk. Han ser på hennes gula hår som svallar ut vid sidan om honom. Hon har sovsäcken uppdragen ända upp till armhålorna. Hennes arm täcker hennes ansikte. – Är du vaken, Lisa, frågar han. – Mm, svarar hon.
Han rullar runt åt motsatta hållet. Här ligger spritköket och plastpåsen med maten. Han sätter sig upp och micklar igång spritköket. Vatten finns i bäcken några meter nedanför deras sovplats. Snart brusar köket och kokkaffet kokar upp. Han häller i lite kallt vatten för att klarna kaffet, så har han hörde av guiden tidigare att man kan göra. Han tittar i kaffet – Jo, det verkar som om kaffet blir klarare efter man hällt i kallt vatten efter uppkoket.
- Ska jag göra smörgås åt dig, Lisa, frågar han. – Mm, du är alldeles för snäll, Janne, svarade hon lite restriktivt. Han är dock nöjd med att han får göra hennes smörgås och börjar glatt att vissla. Det är morgon och de har hela dagen framför sig. Han lyfter blicken upp mot berget som reser sig över deras sovplats. Om vi följer bäcken så kan vi nå toppen av berget på lättaste sättet, tänker han. Efter det kan vi gå var vi vill däruppe kring bergstopparna. Och njuta av den milsvida utsikten.
Nu kravlar sig Lisa ur sin sovsäck, omständigt och motvilligt. Hon tittar sömnigt ned på smörgåsarna och kaffet som Jan dukat fram på mossan. Sedan ser hon mot horisonten. Hennes tankar letar sig iväg någonstans i hennes inre fjärran.
- Vi har tur med vädret idag, säger Jan. – Mm, jag tar den den där smörgåsen, avbryter Lisa. Hon smakar på kaffet, men det är hett och det måste kallna lite till. Hon slukar smörgåsen. Jan berättar om det förträffliga med att idag göra den tur som han funderat på, den över bergstopparna. Lisa säger ingenting men försöker med kaffet igen.
Jan säger inte mer om sin vandringstur eftersom han inte får något erkännande från Lisa och ser sig oroligt omkring. Han börjar packa ihop sina saker i ryggsäcken. Lisa lutar sig tillbaka mot sin sovsäck. Hon ser plötsligt den fina tuvan med Purpurbräckan alldeles invid. – Oh så fin! Hon bläddrar i blomstertuvan och kupar händerna runt hela den. Kan vi inte leta efter Fjällbruden? Den lär finnas i klippor som är utsatta för mycket vatten. Vi kanske ser den om vi följer bäckravinen längs dalen? Jan tänker säga något, men hejdar sig. Han blir tyst en stund. Spanar bort mot dalens botten. Han måste stuva om sina planer. Planer som han väldigt gärna vill sätta i verket. De verkar dock bli allt svårare att genomföra nu. Lisa verkar mer intresserad av blommorna på marken än fjällen som reser sig omkring dem. Varför vill inte Lisa samma som han? Förstår hon inte hur fint han har har tänkt sig den här turen?
- Vad vill du göra idag, Janne, säger Lisa. Hon ställer frågan naivt, som om hon inte har hört hans förslag på fjälltur idag. Jan tittar ängsligt på Lisa. Han samlar ihop sitt inre och funderar på vad han ska svara. Han måste möta Lisa på något sätt, det förstår han, men med vad? Han är fortfarande smickrad och lite uppblåst över att han, som inte brukar råka ut för sådant, sitter här på fjällsluttningen med en vacker kvinna. Han är rädd för att hon inte ska godkänna honom. Att hon ska upptäcka sig i sällskap med en man som inte riktigt passar till henne. Tänk nu, pratar hans inre röst i honom!
– Om vi går inåt dalen, jag menar, vi följer bäcken uppåt, kanske vi hittar en Fjällbrud?
Lisa vänder sig om och blickar in mot dalen. Man kan se bäckravinen skära sig uppåt och innåt mellan fjällmassiven. Några kilometer bort blir bilden otydlig. Någonstans där reser sig klipporna allt vresigare. Det är en både skämmande och lockande syn.
- Har du varit där inne någon gång, Janne, undrar Lisa. Att hon har vaknat upp just där de är nu, med endast himlen som tak, är något nytt för Lisa. Hon blir stolt över att hon, lilla Lisa, tagit sig för ett sådant företag. Att det är hon och Jan, ja, det var så sent som igår inte sannolikt. Trots det, är det vad som nu har hänt. Hon skulle vilja smälta det en stund, men bara det faktum att det hänt fyller henne också med pirrningar. Jan är ett vågspel. Hon honom väldigt lite och ändå är det på hans initiativ är de här. Men - ska de vidare, längre in i det hon upplever som okänt?
- Vi kan prova att gå åt det hållet, säger Jan. Han känner Lisas osäkerhet. – Vi hinner vända och bege oss ned tillbaka till samhället om vi skulle ångra oss. Han vill hitta något gemensamt med Lisa, något de kan le mot varandra om, ett igenkännande som förenar. Inget därinne bland massiven är värt att se om inte Lisa är med. Han kan redan känna den ödsliga känslan av att ensam gå in där. Att Lisa lämnat honom och att han försökt visa sig tuff och sagt att, då ska han minsann ändå utforska bergen där borta. Det får inte hända. Men vad ska han göra om hon vill vända om? Vad är han då för henne? Om han slokörat följer henne ned till samhället, vad gör hon av honom där? Har han något att vara för henne där?
Båda riktar sina blickar över på andra sidan dalen. De som de tittar på stannar upp upp i den postion de nu är i. De som ser dem, stirrar utforskande. Den främste av dem, ett par somrar gammal, en hon, värderar situationen. När människorna är här, går de oftast, ibland sitter de ned. Alla av dem i samma spår. Eller så sitter de små stunder. De här människorna sitter med en massa saker omkring sig. Men nu stiger de upp. De vänder sig om inåt dalen, håller om varandra. Sedan börjar de plocka ihop sina saker. Allting hamnar i små påsar på deras ryggar, som guppar upp och ned när de vindlar sig bort efter stigen.
Vi är nyss frisläppta från rengärdet en mil härifrån, skulle de tänka, om de tänkte så. Men de gör de inte. De är bara ystna, hungriga och med en obändig energi att fylla magarna med allt växtriket har att visa dem. De strövar vidare in mot dalen, på sina uråldriga små stigar. Stigar som inte leder nånstans, stigar som bara inventerar allt det frodiga, matiga gräset och fjällblommorna i dalen.
Jan och Lisa är obekymrade och vandrar glada i sinnet. Nu är allt enkelt för ett tag. De kommer överens om att utforska dalen. Inget att ta ställning till än så länge. Visserligen hittar de inte någon Fjällbrud, den vackra blomman, men det vackra vädret, de till synes oändliga gemensamma diskussionsämnena, överaskningar bakom varje krök av stigen gör att tiden går fort.
-Oh, skriker hon till. Jan ser osäker ut. Renarna rusar i flock mitt framför dem. De ser förvånat på Lisa och Jan. En bit bort stannar de upp. En av renarna, en ko, stannar längre än de andra. Hon stirrar fixerat på Jan och Lisa. – Tror du att renen springer iväg när vi kommer dit, undrar Lisa. Tänk om den stångar oss. Jan försöker låta säker, men det är han inte. – Jag har aldrig hört om nån ren som attackerar människor, säger han. Och så händer det – renen grymtar till och skuttar iväg. Till och med nyfikenheten hos en två år gammal renko har sin gräns.
Nu reser sig landskapet sakta. Stigen blir brantare. Den gräsrika marken tunnar ut. Mossor och blåbärsris tar över. Fjällbranterna från det inre av dalen träder fram allt tydligare. Ibland hörs en knall, och eftersom Jan och Lisa då stannar upp, kan de höra hur avlägsna stenras ekar i dalen. De ser dock aldrig några stenar som kommer farandes. En liten fågel gör sin påmind här och där bland stenarna. Det är Stenskvättan som som i sin hopplika flykt studsar omkring i landskapet. Det är väldigt tyst. Små bäckar hörs porla, ibland bland stenar under markytan. Och så, plötsligt, ljuder det mellan bergväggarna, Fjällvråkens ensamma, melankoliska tjut. Det är ett skarpt ljud. Det får allt annat att stanna upp för några sekunder. Om det finns ett ljud som kan understryka tomhet och ödslighet, så är det den här fågelns ensamma sång.
För varje rast Jan och Lisa tar, kurar de ihop sig lite mer mot varandra. Solen har gått i moln och en lätt bris kommer från det inre av dalen. Det blir allt kargare och kyligare.
- Ser du det blå hålet däruppe i skyn, Lisa, frågar Jan. – Mm, svara Lisa – Om vi kommer upp i höjd, så ska du se att vädret blir bättre. Lisa säger ingenting. Hon vänder sig tillbaka mot den riktning de just kommit från. Lutar sig sedan tillbaka tills hon ligger på sin ryggsäck. Tittar på klipporna som tornar upp sig efter fjällväggarna. En svagt duggande får Lisa att sätta sig upp igen. Jan känner på regnet och och letar efter det blå hålet på himlen som han nyss såg. Det är kvar där uppe, ovanför en av topparna på berget de sitter på. Regnet ökar. Jan och Lisa börjar leta efter regnställen när Jan utropar: - Ser du grottan där ovanför oss? Woah, vi springer dit, säger Lisa. Det är redan blött i gräset på branten som de kravlar upp för, så de slinter med fötterna. Snart är de framme och de langar in ryggsäckarna längst in medan de själva sitter tätt invid varandra vid grottöppningen och ser ut över regnskyarna som går framför dem. De är nu så högt upp att de kan se sjön längst in i dalen. Dess blygrå yta kyler kyler i deras ögon. Snölegor efter vinter ligger kvar bort mot dess norra sida. Nedanför dem rinner sjöns jokk fram i ett moss- och gräsgrönt landskap. Sten finns i mängd som renlortar i det gröna. Luften över denna spektakulära fjälldal är inte klar längre. Som pråmar från en annan värld, driver dimmslöjorna nedanför dem. Egentligen är det moln. De är så högt upp att de är ovanför de moln de tidigare såg uppe i skyn. Men här är de så nära, så att de verkar röra sig som vålnader. Jan och Lisa ser på utan att säga något. Lisa ska just säga att, nu går vi ned härifrån, när en av de vita vålnaderna lägger sig under utsikten från grottan. Lisa ryser när hon känner att hon och Jan bor på ett uthugg i klippan som tycks sväva i evigheten.
- Du, Janne, säger hon sakta för att inte störa den värld som inneslutit dem. – Vad ska vi göra? Jan tänker. Han är fascinerad över sceneriet framför dem men också lite skrämd. Deras reträttväg är avskuren för tillfället. När Lisa tar tag i hans hand får han tillbaka sitt självförtroende. Kvinnan bredvid honom fyller honom med stolthet och han får lust att bevisa något. – Kan vi inte gå upp till toppen av berget, där den blå gluggen syntes? – Det är säkert alldeles soligt däruppe. Därifrån kan vi gå på fjällryggen ned tillbaka till samhället på andra sidan fjället. Jan plockar fram kartan. Lisa släpper hans hand. Hennes ansikte dras ihop. Hon tittar ned mot sina fötter.
- Det var inte det här du pratade om i går när vi träffades. – Du sa ingenting om klippor och dimma och om att gå vilse!
- Ja, men, det var inte meningen, får Jan ur sig. Och så illa är det inte. Han känner sig kränkt av Lisa underkännande. – Vi har inte gått vilse! Jag kan ta fram kompassen och … - Ta fram kompassen säger Lisa, vet du ens hur den fungerar? – Det klart jag vet, svarar Jan. Han lägger kompassen tafatt över kartan. Hur var det här nu, jag gjorde det sist vid scouterna, börjar han. Han ska minsann visa Lisa att han vet vad han gör.
- Jag går, mumlar Lisa. Hon reser upp sin ryggsäck och börjar hala upp den på sin rygg. – Går du nu, så får du gå ensam. Att gå tillbaka ned genom dalen i den dimman är inte vettigt. Jag går över fjället där vädret är mycket bättre. Lisa samlar sitt självförtroende och ser ned mot dimmorna och dalen. – Jag ser stigen vi kom på, jag har bara att följa den. Med en en ängslig blick omkring sig börjar hon gå ned för branten. En hal grästuva får henne att halka, hon vinglar några steg, men får igen balansen. Nu med en blick som ur ett åskmoln tar hon bestämda steg iväg.
Jan är arg - låt henne gå, jäkla tjej, hur tror hon egentligen det är att fjällvandra, tänker han. Jag vet precis hur jag ska gå, jag behöver inte ens en karta för att hitta min väg. När han ser den blå fläcken ovanför fjällets topp blir han säker. Han ska minsann gå själv. Lisa får leta sig fram bäst hon vill, om hon nu ska vara så tjurig. Han tar på sig ryggsäcken och börjar gå upp för branten. Det är halt, men han behöver bara ta i med händerna ibland. Han ser bara dimmor nedåt. Uppåt lockar blåa fläckar honom trots motlutet. Emellertid var det inte meningen att det var så här det skulle bli. Flickan han mött igår går nedanför honom i dimman. Han vill egentligen gå tillsammans med henne, bredvid henne. Hon tog hans hand, bara 10 minuter sedan. Han kan inte glömma det. Han är tom inombords och benen känns redan trötta. Vid tanken på hur han och Lisa vaknade bredvid varandra på morgonen känns stunden outhärdlig. – Tänk på nåt annat, Jan, beordrar han sig själv. Men han kan dock inte hitta några livkraftiga andra tankar att fylla sitt sinne med. Om och om igen hemsöks Jan av de förintande tankarna.
Lisa självförtroende ebbar snabbt ut i takt med att dimman omsluter henne. Stigen är för länge sedan borta. Framför henne gapar plötsligt en avgrund. Hon måste gå åt sidan. Kanske hon kan gå runt avgrunden. När hon går åt sidan, måste hon gå uppåt för att undvika stupen. Hon vill inte gå uppåt, det var därifrån hon vill komma, men det finns inget val. Lutningen uppåt avtar dock aldrig och snart börjar Lisa tappa hågen inför sitt företag. Hon stannar och sätter sig på en kall sten. – Hur kunde det gå så här, tänker hon. Och Jan, det är en riktig knöl. Det är han som satt henne i denna situation! Och vad ska hon ta sig till nu? Hon känner en stark hemlängtan. Hon skulle starta en sju-mila vandring för att komma hem snabbt, men hon vet inte var hon ska gå. Gapet ut i dimman och stupet skrämmer henne. Paniken kryper sakta in i henne. –Jag går tillbaka och provar att runda stupet på andra sidan, beslutar hon sig för. Hon känner inte ens att hon får upp ryggsäcken på ryggen. Benen driver henne forcerat över stenröserna. Hon snavar ibland, men inget får hindra henne nu. Hon måste snabbt komma hem. Tiden rinner iväg, men hennes tankar står stilla. Var är vägen ned? Och detta förbannade stup! Hur kan det spärra vägen överallt?
De fixerar kvinnan som kommer rumlande ned bland stenarna ovanför stupet. De undrar vad hon är – hot eller ofarlig. När hon skrämt tvärstannar hoppar de till, beredda att ta till flykt. Nyfikenheten naglar dock fast dem på fjällsidan ett ögonblick till. Lisa blir alldeles kall. Hon tappar först andan, men så ser hon närmare på en av renarna. Det är den ren som stirrade ut henne och Janne tidigare idag, nere i dalen. Det måste vara den, tänker hon, och sätter sig. – Hur hittade ni hit, vänner, säger hon viskande. – Kan ni inte visa mig vägen ned? Hon förväntar sig inte att de förstår henne, men frågan som ger henne en känsla av att prata med någon, får henne att känna sig bättre till mods. Ett skrapande ljud hörs från stupet. Ledaren bland renarna lyfter på sitt horn och rusar iväg ut i dimman. De andra följer ledaren med ett knäppande ljud från travande klövar. Vad är det för skrapande ljud, undrar Lisa, och hennes puls går upp. Nu hörs det igen. En gestalt framträder i dimman, den frustar och klamrar sig uppåt mot Lisa.
- Janne, är det du, skriker Lisa. – Är det Lisa, svarar Jan. Ja, ja – det är jag, hej Janne! Inget kunde gjort Lisa gladare. Hur länge sedan är det sedan de skildes åt? Två timmar, kanske tre timmar. Men hur ska han kunna komma upp till henne? Det är en två meters lodrät vägg upp till Lisa. Om du tar emot min ryggsäck så kanske jag kan komma efter säger Jan. Lisa stäcker sig över klippan och greppar Jan ryggsäck. En stund senare kommer Jan upp, flämtande av ansträngning. När Jan står och andas ikapp sig själv, ger Lisa honom en kram. – Om du visste vad orolig jag har varit, Janne! – Men, hur kan det komma sig att du dyker upp nedanför mig. – Jag försökte ta mig upp för fjället, men valde fel riktning. Jag kom ingenstans på grund av klipporna, så jag fick vända om och gå åt det här hållet. Båda skrattar, lyckliga över att slippa ensamheten i dimman.
- Titta, man ser blå himmel fortfarande däruppe ovanför fjälltopparna, säger Jan. Kan vi inte gå den vägen i alla fall? Snälla! Båda är omskakade av de ensamma timmarna på tu man hand. Det verkar som om solen däruppe vill visa hur de ska göra. Efter en kort fikapaus på morgonens smörgåsar och saft utspädd i jokkvatten, börjar de vandringen uppåt.
De vandrar uppåt hela tiden. Det ser hela tiden ut som om de har fjälltoppen inom räckhåll, men när de kommer fram reser sig en ny topp. De blå glimtarna på himlan försvinner snart helt och hållet och vinden ökar. Så fort de stannar för att vila, isar sig vinden inpå kropparna. Smörgåsarna och saften har snart gjort sitt för att upprätthålla energin inom dem. Bristen på framgång tär på Lisa och Jans sinnen. Varje rast känns allt mer ödesmättad. – Ska vi kolla vad vi har kvar att äta, säger Jan. De gräver i sina ryggsäckar. De har korv och potatismos, alltså en riktig middag om de startar spritköket. Lisa har russin kvar och Jan har en chokladkaka. Hotfullt sänker sig sakta kvällsskymningen omkring dem.
- Vi måste hitta skydd för natten, säger Jan. – Vadå, ska vi inte gå ned till samhället, undrar Lisa. – Jag tror inte att vi hinner ned ikväll, säger Jan. – Det måste vi, säger Lisa, vi kan inte stanna här, det är kallt. – Om jag har rätt, Lisa, så börjar det plana ut omkring oss. Så vi är på toppen nu. Men hur ska vi ta oss ned på andra sidan om det blir mörkt?
- Men det var lätt att lura med mig på den här resan igår. Ditt prat om övernattning i det fria. Inte svårt alls. Men ser du vad allt lett till, nu. Vi är helt slut, vilse på en bergstopp, jag vill inte vara med på det här mer, begriper du det? Jan tänker, han är också väldigt trött. Mentalt har det slitit på honom att försöka uppfylla hans förutsägelser till Lisa att vägen över fjället är det rätta. Han är så trött att han gladeligen avstått från toppvandringen, bara han slapp från situationen de nu hamnat i.
- Sluta tjata om det där nu, jag går själv härifrån nu om du inte slutar. Du får göra vad du vill, gör vad du vill. Han ställer sig upp, bereder sig för att vrångt promenera ifrån Lisa och hela situationen. Lisa kommer inte att hindra honom. Hon är färdig med Jan för gott, oåterkallelikt.
Båda två rycker till vid vad som nu händer. Vinden tjuter som tidigare från klipporna i närheten av dem. Men det är inte bara vinden som tjuter. En nyans av ljudet är inte vindens. Det är ett svagt skri, ett ljud som knappt är förnimbart. Trots det får det båda två att stelna. Vad är det? Är det ett djur? Vilket djur isåfall? Båda lyssnar, försöker urskilja ljudet från vinden. – Det är en människa, säger Lisa. Hennes påstående slår Jan med en gång. – Ja, det är det, vad in i hel…De hör ropet en gång, två gånger, tre gånger, sen hörs det inte mer. Bråket dem emellan är fullständigt som bortblåst. Allt har ändrats. De har aldrig i sina liv hört någon ropa rakt ut ur ingenting. De är satta på ett ställe som är skrämmande ödslighet. De har aldrig känt sig hotande av något de inte vet vad det är. Vad de inte vet, är det som är omkring dem. Det är kallt och fientligt. De känner endast att deras egna kroppar inte kan stå emot längre. De måste göra något.
- Hallå. Vem är du? Hallå! Ropar Lisa. De väntar. Inget svar.
- Det kan inte vara en människa, vad skulle den göra i det här ovädret, säger Jan. Kom nu, nu börjar vi gå, Lisa. De agerar i team som om de aldrig gjort något annat, får på sig ryggsäckarna och går börjar gå. Efter några hundra meter, stannar Lisa Jan. – Janne, om det är en människa, det kanske är någon som behöver hjälp. Vi kan inte bara gå härifrån. Vi har ett större problem, Lisa, säger Jan. Det börjar mörkna och vi har inget tält. Vi måste hitta skydd och laga oss mat på spritköket. – Hoho, ropar Lisa medan de vandrar. Sluta nu och skynda dig, säger Jan. Lisa blir rädd att hon ska komma efter i dimman och börjar springa för att komma ikapp Jan. De vandrar utan att finna nån tröst. Det ena stenfältet avlöser det andra och berget börjar svagt att slutta utför. Snart avbryts deras hoppfulla nedstigning av en taggig linje av klippor. Det stupar rakt utför. De är trötta men tror att de ska runda stupet genom att gå uppför ett tag.
Ryggsäcken är röd och ligger framför dem bara 1 meter från stupet. Den är bara packad till hälften. Vantar och mössa ligger så att man kan dra slutsatsen att de fallit ut när ryggsäckslocket fallit upp. Ryggsäcken är färsk så tillvida att den omöjligt kan ha legat här mer än några minuter. Jan och Lisa är väldigt trängda. De måste hitta ned från detta hemska ställe och de fryser. Vems är ryggsäcken framför dem och hur ska det kunna göra något åt det? Var det en människa som skrek tidigare under kvällen? De håller i varandras händer och går forscerat framåt, hoppar från sten till sten, halkar men hjälper varandra upp igen. Med det går inte, de kommer till synes ingenstans.
- Titta där, utropar Lisa, under klippan som skjuter ut där framme, ett skydd, kan vi inte gå dit och vila. De siktar in sig på klippan. In under skyddet, så långt in under klippan de kan komma. Det är torrt här, gud ske lov, fram med sovsäckar och liggunderlag. De trycker sig mot varandra genom sina sovsäckar. – Här, säger Jan, choklad. Choklad kakan smälter snabbt i deras glupska munnar. – Vi sparar russinen till senare, så vi inte blir helt utan. De somnar utmattade. När de vaknar är det mörkt. De har sovit åtskilliga timmar, det relativa skyddet och sovsäckarna har skonat dem från ovädret. De kan inte sova mer, eftersom de är mycket hungriga. Lisa tar fram spritköket, Jan har sprit och tändstickor. En mysande känsla slår rot i dem när ljuset från det brinnande köket skapar en miniatyrvärld närmaste metern runt dem. Det blåser inte mer och skulle de inte veta bättre, dvs att de satt ovanför ett stup, skulle uppleva situationen som rätt angenäm. Korven och potatismosen och ketschupen smakar himmelskt. Att hungra och att då få äta sig mätt är bedövande. De sträcker ut sig på liggunderrlagen, mätta och belåtna. – Får jag ta resten av potatismosen, frågar Jan. Lisa nickar. – Vad konstigt den smakar, säger Jan efter en stund. Den här ketschupen är konstig. Den är ju vattnig. Lisa tittar på Jan. – Varför har du ketschup i håret? Jan tar sig på huvudet. Han tittar på sin hand. Han smakar på fingrarna. Det smakar inte ketschup. –Janne, det är inte ketchup på ditt huvud, för det kommer uppifrån, det kommer mer hela tiden. Jan hoppar upp, råkar slå huvudet i klippan, men verkar inte bry sig om det. Lisa har nu tänt ficklampan som hon plockat upp ur ryggsäcken, och ljuskäglan spelar på klipporna ovanför.
Ansiktet där uppe, ca 5 meter upp, stirrar på dem. Munnen är röd, det har runnit ur den på klippan nedanför ansiktet. Det är en man. Kroppen är som utspridd på klippformationen. Personen har en flieströja på sig, en grön. Den är blöt och fliesfibrerna har bildat små feta fingrar av hela pälsen. Byxorna är av vildmarkstyp, marinblå i något bomullsmaterial. Kroppen verkar ligga så obekvämt att personen måste vara medvetslös. Lever han?
Lisa och Jan andas häftigt. Jan vill säga något, men han kan inte. Lisa skakar som av frossa. Lisas knogar vitnar eftersom hon drar i Jans anorak. De börjar kasta spridda blickar på sina grejor som ligger omkring dem. Så sliter de i prylarna. De både stänger ryggsäckarna och proppar i dem saker samtidigt. När de rivstartar följer inte alla sakerna med, en del av dem ligger kvar efter att de gett sig av ut i dimman. De agerar i adrenalin, genomdränkta av adrenalin. Anblicken av det stirrande ansiktet genomborrar sig deras medvetna fattningsförmåga, går rätt in i dem. Där inne reagerar en annan Lisa och Jan. Dessa andra är sällan framme, om någon gång, men nu träder de fram. De känns som rekyler, obändiga att stoppa. Den vanliga, alldagliga reflektionen över situationen runt omkring, som är så självklar till vardags, som man tror är den permanenta, ger sig iväg utan att säga farväl. Känslorna hos de två vandrarna är överväldigande. Lisa känner inte att hon går utan sockar i stövlarna. Jan har sin tröja bak och fram.
De har gått en timma, som besatta. De vet inte vad de gör och de snavar i mörkret. De går och går. Tröttheten kommer. – Russina, Janne, var har du dem, säger Lisa. Jan letar fram dem. Med glupska nävar delar de noga på russinen. Russina känns som om de fräser i munnen på dem. – vatten, säger Lisa, vi måste ha vatten! De strövar fram några hundra meter. Så hör de det svaga porlandet från en liten rännil bland stenarna. Vattnet är hårt och isande men sugs upp av deras törstande munnar.
Sakta börjar de tänka igen. – Hur länge har vi gått, undrar Jan. De undviker båda att tänka på liket i natten. Desperata, fortfarande, måste de hitta nån utväg. En utväg ur detta stilla helvete. – Det kan inte vara natt hur länge som helst, säger Jan.
De har vilat en lång stund på en bekväm sten, när Lisa säger: - Hör du Janne? Jan blir rädd och arg. – Sluta nu, jag vill inte höra nåt mer inatt. – Men, säger Lisa, jag känner igen det ljudet, det knäpper svagt, hör du det, Janne? Jan undrar vad det hjälper även om det är ett knäppande ljud. – Jo, Janne, jag hörde det när jag var ensam tidigare idag. Det är de där renarna som vi mötte, de där som stannade och stirrade på oss. Jan och Lisa reser sig. –Tyst säger Lisa. Vi går åt deras håll! Lisas ficklampa är slut vid det här laget och de trevar sig fram i mörkret. Efter något 50-tal meter börjar knäppandet igen och de förstår att renarna rör sig bort från dem. – Undrar om de går nedåt eller uppåt, undrar Jan. De går säkert inte över stupet i alla fall, fortsätter han.
Mörkret behåller sitt grepp över terrängen, men de två trevar sig fram.
- Lisa, ser du att det är svagt ljusare åt det hållet, Jan pekar. Äntligen något som ger dem en positiv känsla. De har följt renarna genom mörkret ett bra tag nu och ljuset öppnar en ny möjlighet. Kanske kan det klarna upp så att de hittar själva.
- Stopp, säger Lisa. Hon kisar med ögonen framför sig i dimman. Åh, säger hon efter en stund, det är du! Är det du som har hjälpt oss hela natten…? Renkon fixerar Lisa och Jan med blicken. Ingen säger något. Sakta, runt omkring Lisa och Jan, stiger bilden av ren efter ren fram, alla stirrande på dem. Det är en hel hjord. Hundratals djur som inte alls verkar vilja rusa iväg. Lisa och Jan håller om varandra och vill inte utmana alla dessa djur. De sitter alldeles stilla. Tittar ödmjukt på varelserna som aldrig verkar få nog av dem.
Var och en, en efter en, vänder djuren sina huvuden från varelserna som bara sitter där och håller om varandra, förstrött vaggar de iväg. Runt om människorna i mitten, formar sig renhjorden som en älv som flyter på båda sidor om en ö. En efter en försvinner de vidare och snart är det tomt igen. En solstråle träffar två fjällvandrare på fjällsluttningen nedanför det branta stupet. Morgonkvitter hörs från gräsängarna i dalen. Inte långt ned, kanske en km, hörs signalen från ett tåg – malmtåget - som ringlar sig fram genom snögallerier och mellan bergskullar.

Skriven av: igaliko