Publicerat
Kategori: Novell

Fjärde midsommaraftonen

”Den svala vinden får det höga gräset att dansa, att dansa likt du gjorde, en midsommarafton grå.
Regnet uteblev, men sorgen låg i luften i dess ställe.
Ingen visste riktigt varför men det var så ändå.
Du dansade så graciöst, lik en fjäder ensam i natten.
Jag kunde blicken från dig ej slita, för enbart dig lyfte jag på hatten.
Fyra långa år sedan är det.
Din vackra dans dog ut med dig.
Sorgen hänger kvar i vinden.
Kan jag få en sista dans, säg?
Alldeles för ung blev du av döden tagen.
Likt solen får det höga gräset att vissna.
Din grav är under mig, där midsommar stången en gång stod.
En ensam melodi hör jag mig själv vissla.
Du oskuldsfulla leende flicka, med blommor i ditt hår.
Kan du ge mig din sista dans?
För att ditt minne hedra, och för att stoppa mitt hjärtas gråt.
Räck mig din hand och låt mig föra dig runt i en vals.
Låt ej aldrig marken glömma känslan av dina lätta dansande fötter men glöm ej aldrig mig, mannen som för dig kunde dra upp träd med rötter.
En ensam tår rinner nerför min kind.
Den ensamma valsen avbryts av vindens ord.
Låt dig vila i frid, under midsommar stången och nattens varma jord.”
De nyligen upplästa orden såg ut som ett virrvarr på pappret i hans högra hand. Rimmen gick inte att förstå, och dikten var inte vacker nog för att hedra hennes minne. Mannen skrynklade ihop pappet, slängde iväg det och tände en cigarett. Medan han sög i sig nikotinet så kom minnena av föregående midsommaraftnar över honom.
---
Den unga flickan med honungsblonda lockar och ett lyckligt skratt dansade runt byns midsommarstång. Hennes oskuldsfulla glädje var något som fångade de flestas uppmärksamhet. Aftonen i sig var vacker, inga moln på himlen och solen hade påbörjat sin nedgång. Fler, yngre barn gjorde sällskap med den vackra flickan i dansen runt stången. De flesta vuxna stod utspridda på ängen, samtalande med varandra och njöt av att för en stund kunna vara utan sina tidskrävande barn. Bredvid stången, några meter från den livfulla dansen, hade en publik samlats. Publiken i fråga bestod av äldre syskon samt unga män, där de sistnämnda beundrade de vackra flickornas vighet. Han själv var en av de unga männen, stod längst bak och längst ut, med hatten på sned så att hans ansikte skuggades. Det var just den unga flickan med de honungsblonda lockarna som fascinerade honom. Så ung, så lekfull, så… vacker! Även om han under året blivit tjugo så började hans hjärta banka vid åsynen av flickebarnet. På sin höjd kunde hon vara tolv, och hans kärlek till henne skulle aldrig godkännas. Uttrycket, ”att kärleken var blind”, hade aldrig förefallit mannen mer sant än i detta nu. Flickan upphetsade inte honom på det minsta vis, han var inte den sortens man, men han förälskade sig i hennes dans, hennes oskuldsfulla skönhet och det lyckliga skrattet. Hans hand greppade om hattens brätte, och för att hälsa lyfte han på den när flickans uppmärksamhet en kort stund var riktad mot honom. Den svaga rodnaden på hennes kinder sade så mycket.
---
De hade varit tillsammans i ett år, han var nu tjuguett och flickan hade nyligen fyllt tretton. Sittandes på en gunga, han med henne i sin famn, så utbytte de förälskade ord och lätta kyssar. Deras förhållande var på goda grunder hemligt, de kunde bara träffas ibland, men de ögonblicken de spenderade tiden tillsammans kändes det som att de varit ihop för evigt. Varje dag utan henne gick så fruktansvärt långsamt, men när de väl kunde ses så gick tiden plötsligt så fasanfullt snabbt. Den unge mannen, lärling hos en framgångsrik hästskötare i en av de närliggande byarna, och flickan, som fortfarande lärde sig att sy – de skulle aldrig kunna sluta vara ett underbart par. Hon fyllde hans behov av kärlek och han lärde henne nya fantastiska ting. Ändå kunde de aldrig vara nog paranoida när de träffades. Den unge mannen lät en suck lämna hans läppar och placerade en fjäderlätt kyss på flickans kind.
”Gå nu, så att jag kan få se din underbara midsommardans ikväll.”
---
Han stod på samma plats som för ett år sedan, betraktade sin älskades dans. Hon var ett år äldre men fortfarande så oskuldsfull. Deras förhållande hade inte på några sätt svärtat ner henne. Hans förälskade dis framför ögonen försvann abrupt när ett skrik genomskärade luften. Ett av de yngre barnen hade snubblat in i hans flicka, och hon föll hjälplöst ner i den närliggande ån. Förskräckt kunde han enbart se på, förstenad av den fasa som fyllde honom. Ingen hoppade i efter flickan, strömmen var för stark. Han ville skrika hennes namn, skrika ut sin kärlek till henne, låt alla få höra om deras syndiga romans. Han vågade inte, ville inte känna folks dömande blickar på sig dag efter dag. Men inte heller kunde han förmå sig att ta ett steg framåt, att hoppa ner i ån och antingen rädda sin älskade eller dö med henne. Smärtan i hans hjärta var för överväldigande. Två delar utav honom ville olika saker. Den ena ville att hans sista ord skulle bli några andra än dem han sagt tidigare under dagen, en annan ville att han skulle bli ansedd en hjältemodig gentleman om han så dog på kuppen. Alternativen slet hans inre i bitar. Allt de kunde göra var att vänta på att hennes kropp skulle flyta i land nästa dag. Hur mycket den än smärtade honom att se hennes livlösa kropp och vackra ögon som skrek efter hjälp tumla runt i vattnet så fanns det inget annat de kunde göra. Inte heller hade de någon att skylla det hela på, för vem kunde anklaga ett litet barn för mord? Nej, de fick bara vänta… vänta på att hon skulle sköljas upp…
---
Solen var på väg ner, precis som första gången de hade träffats. Himlen var färgad av röda, orange, rosa och lila nyanser. Det hela var som en storslagen målning, eller kanske ett fyrverkeri med de starka exploderande vackra färgerna. Kvällen var kyligt varm, men den unge mannen som stod på en utav kullarna runtom ängen brydde sig inte. Hans bry var snarare inriktad på hur ögonen blev allt mer fuktiga och om hur greppet om nejlikan i hans vänstra hand hårdnade. I sin högra hand höll han sin cigarett, vilken han tog ett djupt bloss utav. Med nikotinruset i kroppen släppte han cigaretten och trampade på den för att utplåna den sista glöden. Det var midsommarafton, den fjärde sedan han hade träffat sin älskade och den andre sedan hon hade dött. Förra året hade han inte vågat sig till platsen förrän sent under natten men nu… Det var tidigt fortfarande och förhoppningsvis firade folk midsommar på en av de andra ängarna istället för att sörja vid hennes grav. Med hopp om att det var så började han vandringen nedför kullen. Byborna hade valt en så passande plats för hennes grav. Under midsommarstången, vilken stod stolt trots att utseendet visade påfrestningar av att inte ha blivit utbytt.

Han hade nått slutet av kullen, och kunde se midsommarstången allt för tydligt en bra bit bort. En annan sak som den unge mannen kunde se var den honungsblonda lockiga person vid midsommarstången. Främlingen i fråga var så fruktansvärt lik hans älskade, men det kunde väl inte vara hon? Nej… sagorna om döda som återuppstod var inget som han längre trodde på. Främlingen var säkerligen bara lik henne utav anledningar han inte kunde komma fram till. För aldrig hade de nämnt sina familjer, så att främlingen i fråga skulle visa sig att vara flickans sörjande bror var mannen omedveten om. Istället gick han tyst närmare pojken, vilken såg ut att vara sjutton år eller kanske äldre. Mannen själv var numera tjugutre och fortfarande betydligt äldre än främlingen vilken han böjde sig över. Han släppte nejlikan så att den landade bredvid stången, en bit från en ring av olika blommor som han antog främlingen hade gjort. De tittade inte på varandra, men ändå satte sig den unge mannen ner på gräset bredvid pojken.
Flera minuter vandrade förbi utan att de lyfte sina blickar från blommorna på marken. När de slutligen inte kunde låta bli att snegla på vem den andre som besökte flickans grav var så utbytte de sorgsna blickar i samförstånd. Vem den andre av dem än var så var det klart att han hade älskat flickan lika mycket som en själv hade gjort. Blickarna mellan av dem räckte som konversation, dem hedrade flickans minne i tysthet.

Pojken hade snart vänt bort blicken igen, men den unge mannen betraktade fortfarande det vackra ansiktet. Så likt hans älskade flickas, men fortfarande så olikt. Inga spår utav förälskelse kändes i hans bröst, i hans hjärta, men istället pirrade det till i hans nedre regioner. Byxornas tyg tänjdes ut och en djup rodnad lade sig över mannens kinder när han insåg att han var sexuellt attraherad utav den yngre pojken bredvid sig. Han hade aldrig känt så här med sin älskade flicka, och han hade då verkligen inte reagerat så på en annan man. Insikten om att det var den sortens man han var, en som attraherades – upphetsades av yngre pojkar, skrämde honom. Kall svett rann nerför hans panna och hjärtat bankade som att det ville slita sig ut ur hans bröst. Mannen kände sig tvungen att hindra det innan främlingen skulle upptäcka hans tillstånd, och bli lika skrämd som han själv var. Med lätta skakningar förflyttade han sina händer så att han med den ena tog tag om främlingens haka och med den andra förde pojken närmare sig. Under ett ögonblick möttes deras läppar i en passionerad kyss, men avbröts sedan. De stirrade på varandra i tystnad. Mannen såg skamsen ut, pojken försökte förstå sina egna känslor och vad som nyligen hade hänt.

Plötsligt befann sig mannen på rygg medan pojken placerade hårda kyssar på hans läppar. Ingen av dem kunde slita sig, ingen hade några tankar på vem den andre var och ingen av dem insåg att de besudlade den älskade flickans grav. Det enda dem för tillfället hade var varandra. Mannen satte sig upp, lutade sig emot midsommar stången bakom sig. Pojken hade satt sig gränsle över honom, och deras rodnader matchade varandra när pojken kände av hans tillstånd. Ännu fler kyssar utbyttes, båda hungrade efter någon att kunna älska, de hade bara aldrig trott att de skulle bli varandra eller på det sättet.

Efter vad som kändes som en evighet låg de utmattade bredvid varandra i gräset. Mannens kavaj hade för länge sedan åkt av men annars var de båda fullt påklädda. Han vände sitt ansikte mot pojken, vilken småleendes betraktade honom.
”Vad gör du här?”
Pojkens fråga förvånade honom, för det var inte vad man rimligen frågade någon man nyss passionerat kysst.
”Samma som du.”
Hans svar var säkert godtagbart, båda hade ändå kommit dit för att sörja flickan och hedra hennes minne, trots att de hade utvecklat sig till att vanära hennes gravplats. Pojken såg ut att vilja fråga mer men såg istället upp mot den nu nattsvarta himlen.
”Hon skulle ha skrattat åt det här.”
Det tog mannen ett tag att förstå att pojken pratade om hans älskade.
”Ja det skulle hon.”
Båda tittade upp mot det stjärnbeklädda valvet, och föreställde sig hur deras gemensamma älskade skulle skratta åt vanärandet utav hennes grav. Mannen tänkte på hur ”kärleken var blind” hade förföljt honom och pojken begrundade sina nya känslor. De skattade sig lyckliga som kunde ha varandra, nu när de inte längre kunde ha henne.
”Kom här.”
Pojken flyttade så att han låg intill mannen, med sitt huvud vilande mot hans axel. De hade inte kunnat hedra hennes minne bättre än så här. Utan att de visste om det så formade bådas läppar tyst ordet ”tack”.

Skriven av: Junglerhytm

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren