Flickan

FLICKAN


Jag vaknade, och kollade mig runt. Klockan var var tolv, och utanför fönstret föll snöflingorna sakta. Det kommer bli pulkföre imorgon tänkte jag, och hoppades på att jag skulle få en ny pulka i present när morgonen kom, min födelsedag.
Jag gick ner för att dricka vatten, och aktade mig noga för att inte trampa på nån av mina syskons leksaker. Det svider i flera dagar efter att man råkat trampa på en av de sylvassa grejorna.Jag gick nerför trappan, en gammal och knarrig trappa som lätt skulle kunna väcka hela huset. Väl nere tog jag ett glas och fyllde det nästan fullt. Jag visste inte varför jag gjorde så, för jag drack ändå aldrig upp allt vatten.
Medan vattnet svalkade min strupe och släckte min törst, såg jag någonting vid fönstret. Något som glimmade till. Jag gick närmare och fick en chock när jag såg att det var en man som stod där. Han var gammal och hade rufsigt hår, gula, sneda tänder och stora rynkor i ansiktet. Hans ena öga hade en lapp framför och hans andra var blodsprängt. det kändes som om vi stirrade på varandra för en evighet, fast det bara var några sekunder.. Sen försvann han. Han gick inte bort, utan bleknade bort mitt framför ögonen. Skärrad satte jag mig ner på en av köksstolarna, och undrade om det hade varit en mardröm, fast jag var vaken. När jag skakande tittade ut för fönstret igen såg jag bara det vanliga. Mammas bil, den röda blodlönnen och barnet. När jag såg barnet höll jag på att explodera. Hon bar ett nattlinne som räckte henne till knäna. Hennes händer darrade, och hennes kropp hade rivmärken och blödande sår överallt. Hon såg blek ut, och höll e
n nallebjörn i ena handen, och kniv i andra.
Sen försvann hon också. Jag nöp mig i armen och kollade en extra gång, men nu var det tomt. Efter att jag bestämt mig för att det bara var en mardröm gick jag upp för trappan igen, rädd för att väcka någon med knarret. Om min lillebror vaknade skulle jag få spräckta trumhinnor. Men han vaknade inte. När jag gick förbi hans rum, såg jag en liten röd fläck utanför hans dörr. Jag öppnade den och kollade in i rummet. De blåa väggarna var täckta av röda stänk och överallt kunde jag se delar av ett helvete. När jag tittade upp i taket såg min lillebror. Eller rättare sagt, hans huvud. Det droppade blod från hans huvud, hans läppar var helt blå och ögonen uppspärrade i fasa.
Jag höll på att spy när jag såg det. Jag backade ut från rummet, gråtandes och med mina fötter indränkta i hans blod. Jag mötte något halvvägs utanför rummet. Något kallt och fuktigt. Sakta vände jag mig om och såg flickan stå där, med kniven höjd. Hennes blod färgade mattan röd, och hennes nattlinne var rött.
“Nej, snälla skona mig", bad jag. Jag hade inte förstånd nog att rusa därifrån utan stod bara stilla medan rädslan rusade upp i mig.
“Du ska dö Lucy", svarade flickan och hennes röst fick mig att ramla till golvet. Den var hotfull och passade inte in på den lilla, ärriga flickan. Kniven var täckt av färskt blod.
"Du kommer sluta som din lillebror om du kämpar emot, lucy", sa hon tyst och jag tänkte på min lillebrors huvud hängandes i en snara i rummet bredvid och med kroppen avhuggen
“snart kommer du bli som mig Lucy", fortsatte flickan manande," snart kommer du bli kvitt dina sorger."
Då släppte paniken. Jag red mig upp och sprang in i mitt rum och la mig i sängen och bad till gud att var en mardröm
“Hej, Luuucy, hörde jag en viskande röst.
Försiktigt tittade jag över kanten på täcket. Först såg jag ingenting. Sen såg jag någonting, nästan genomskinligt som verkade sväva alldeles ovanför marken. Sen antog han sin fulla form. DEt var mannen igen. På nära håll kunde jag se att han förmodligen var fadern till flickan. Hans ärr över kroppen såg ännu mer fasansfullt ut och jag kunde se att hans ena öga inte var blodsprängt, utan bara totalt rött. Hans blonda hår var blodfläckat och kniven han höll i handen droppade av rött, smetigt blod som sakta föll till marken med ett plopp. Sen kom flickan fram till honom. Han höö om henne och flickan verkade trivas i hans sällskap, men hon fick någonting mördade i blicken när hon såg sin far stå med kniven höjd över mig. Det var en lång kniv, nästan som en dolk och med ett blad vasst som diamant.
"Vill du inte bli fri från skulder och bekymmer lucy?" Frågande han menande och tittade på mig med sitt ena, blodtörstiga öga. .

Nästa morgon kunde mina föräldrar inte hitta mig. Det enda de hittade var min kläder som jag bart föregående. När de gick in för att titta till min lillebror svimmade de. De flyttad nästa dag, de stod inte ut med att bo i huset som deras dotter spårlöst försvunnit från och deras enda son blivit upphängd och sönderskärd i. Än idag står mitt hus tomt, och grannarna kan varje natt höra mina skrik och se blodstänket kommat tillbaka på min lillebrors fönster.

Skriven av: Alexander Karlsson 14 år