Flickan

Flickan gick långsamt längs den ödsliga gatan. Det var en sen vinterkväll och snön föll oavbrutet från himlen. Flickan frös trots sin tjocka jacka och skyndade på stegen. Tystnaden var för henne betryggande och mörkret utgjorde inget hot. Hon visste inte vart hon var på väg eller hur hon skulle komma dit. Allt hon visste var att hon måste bort, långt bort. Hon behövde inte vända sig om för att veta att han hade följt efter henne. Hon kunde känna hans närvaro som en brinnande låga i mörkret på väg för att sluka henne. Vid ljudet av fotsteg började hon springa. Kroppen var stel av kyla och hjärtat bultade hårt för att ta henne framåt.

När hon inte längre kunde höra fotstegen över sitt flåsande stannade hon. Nu var tystnaden illavarslande och mörkret hade lagt sig tätt runt omkring henne som för att kväva henne. Hon lyssnade och lyssnade men det enda hon hörde var sitt eget hjärta som tycktes slå i protest, du-dunk, du-dunk, sa det. Det var nästan som om det försökte bryta sig ut, slå sönder revbenen och gräva sig ut genom huden. Hjärtat verkade skrika ”Nu har jag fått nog, jag tänker inte stå ut med det här längre!” Smärtan hon åsamkat sig själv var för mycket för hjärtat att bära och hon ville skrika till sitt hjärta: ”Stick då! Lämna mig här, jag behöver dig inte längre!”

Flickan sjönk ner på marken. Oförmögen att ställa sig upp igen satt hon kvar utan att bry sig om kylan som trängde igenom jeansen eller stegen som än en gång närmade sig. Hon kunde inte fly längre, inte från sitt hjärta och inte heller från honom. Hon satt stilla med hakan vilande på knäna och blundade. Nu var stegen alldeles nära, så nära att hon kunde känna honom. Det var som om luften sprakade till när avståndet mellan dem förminskades. Hon fortsatte att blunda då fotstegen tystnade alldeles framför henne. När hon inte öppnade ögonen satte sig pojken bredvid henne utan ett ord. De behövde inte prata, tystnaden var talande.

Flickan saknade tidsbegrepp, fem minuter kändes som fem timmar. Hon hade ingen aning om hur länge de satt där på trottoaren, sida vid sida, utan att säga ett ord. Tillslut öppnade hon ögonen och kollade på honom. Han mötte hennes blick och hon kunde se i hans ögon att hans hjärta också protesterade, nästan lika vilt som hennes. Hon ville be honom att göra slut på deras lidande men hon kunde inte vara så självisk. Hon kunde inte såra en annan människa för sitt eget välbefinnande. Eller rättare sagt två andra människor. Innerligt önskade hon att saker och ting hade varit annorlunda. I ett annat liv hade han varit hennes och hon hans men hon var tvungen att leva här och nu. Hon var tvungen att göra det enda rätta. Hon var tvungen att släppa honom. Han skulle aldrig tillhöra henne. Vid den tanken slog hon ner blicken. Hon ville inte se in i hans gröna ögon med vetskapen om att hon aldrig någonsin skulle få göra det igen.

Som på kommando reste sig pojken upp. Återigen stod han framför henne och kollade ner på henne. Hon klarade inte av att möta hans blick igen för hon visste att om hon gjorde det skulle hon aldrig kunna låta honom gå. Han böjde sig ner och kysste hennes panna som farväl. Tårar började sakta rinna ner längs flickans kind. Pojken smekte försiktigt bort dem med tummen som om han ville trösta henne men inte visste hur.

Med en kraftansträngning rätade pojken på sig och började gå tillbaka samma väg han hade kommit, tillbaka till huset och värmen. Tillbaka till dem. När flickan inte längre kunde höra hans fotsteg reste hon sig upp. Kylan tvingade henne att gå och hon började gå hemåt. Hur hon än försökte övertala sitt hjärta att hon hade gjort det enda rätta slutade det inte att slå. Det slog vilt för sin överlevnad och det skulle fortsätta att slå, hur illa hon än behandlade det. Hjärtat vet inte alltid bäst men trots det slåss det som inget annat för sin sak och flickan kunde inget annat göra än att respektera det.

Skriven av: Emma Lampa