Kategori: Spänning noveller
Flickan från mörkret
Allt som pågår i mitt huvud, det går inte att förklara. Det är så mycket, så mycket svart. Allt är svart, hela jag är svart. Min själ är svart, min hjärna är svart, mitt hjärta är svart, världen runt omkring mig är svart. Allt är svart. Jag vet inte hur man känner, jag vet inte ens om jag lever. På utsidan lever jag, men på insidan är jag död, svart och död. Jag vet inte ens ifall mitt yttre kan räknas som levande. Jag känner inget, visar inte en min, jag är aldrig glad, aldrig ledsen, aldrig arg, jag ser inte längre några färger, allt är svart. Jag har inga vänner, jo, jag har en vän; flickan som kommer från under min säng varje natt, hon som håller mig sällskap när jag är ensam. Hon är nog min vän, men varje dag, varje morgon när jag vaknar, då är hon borta igen och jag ser henne inte för än nästa natt. Jag vet inte vad hon är, vad hon gör eller varför hon har valt att besöka just mig, men utan henne skulle jag inte ha någon, förutom min mamma, men vi pratar nästan aldrig. Hon känner inte ens till flickan.
Som vanligt kryper hon fram under min säng. Hon ler mot mig med sitt sneda leende som är aningen för stort för hennes magra, smala ansikte, hennes läppar är blodlösa, nästan blåa. Den bleka huden flyter ihop med det vita nattlinnet hon har på sig. Man kan se ärr på hennes armar, dom är djupa och ser inte så gamla ut. Jag undrar vad hon vill, varför hon har sökt upp mig. Men som vanligt säger hon inte ett ord, det gör inte jag heller. Vi bara sitter där på min säng, i mitt stökiga mörka rum med svarta väggar, jag har planscher uppsatta på väggarna, de föreställer Sleeping with Sirens, Hollywood Undead och några andra av mina favorit band. Hon drar sig närmare mig, hon är så blek att hon nästan är genomskinlig Hennes långa mörka ovårdade hår hänger ner för axlarna, det når nästan till hennes midja. Jag sträcker fram min hand mot henne, hon tar den och jag känner hur kylan från hennes fingrar sakta ilar genom mina blodådror mot mitt hjärta. Jag vet inte om jag kommer dö. Då inser jag att jag kanske vill dö, jag slappnar av och låter kylan fylla min kropp.
Jag vaknar, allt är som vanligt, flickan är borta och jag är ensam. Jag tänker på natten, vad hade hänt? Varför levde jag fortfarande? Som varje dag plågas jag av att jag inte kan känna, varför ska det vara så svårt att känna någonting? Vad som helst. Nu har jag bestämt mig, jag ska känna något, vad det än kan kosta.
Jag är på väg till skolan, jag går längs den grusade vägen. Mina fötter släpar i marken. Jag vet vad som väntar mig, alla dom som mobbar mig, dom som slår mig, dom som säger alla taskiga saker och dom som bara lämnar mig och fryser ut mig. Varje dag måste jag tillbaka till detta helvete, tar det någonsin slut? Så här har det varit ända sen första skolveckan. Jag har alltid varit den som inte har någon att vara med, den som sätter på ett fejkat leende varje morgon.
Nu ser jag skolans bruna skepnad växa framför mig, jag närmar mig skolgården. Där sitter några av de andra eleverna i min klass, dom pratar och skrattar och sitter med sina mobiler av senaste modell. Jag går sakta förbi, dom tittar på mig och fnissar, men jag bara fortsätter gå. Borde jag känna mig värdelös, hopplös? Så som dom håller på mot mig? Men jag känner inget, vad fan är det för fel på mig? Jag måste bara känna något. Nu.
Jag skyndar vidare in i skolan, korridorerna är hopplöst långa och mitt skåp ligger allra längst bort. På de vita väggarna speglas ljuset från lysrören som hänger i taket, man ser egentligen inte så mycket av väggen, de blå små rektangelformade skåpen står i vägen, de är täckt av blyerts från folk som gått och klottrat när de inte hade något bättre för sig. Kanske har allt det där klottret en massa mening bakom sig, en livs historia, en människas drömmar, mardrömmar, tårar, svek och kärlek. Eller så är det helt enkelt bara vanligt, meningslöst klotter, lika meningslöst som mig.
Sådana här tankar kan snurra runt i mitt huvud, jag vet inte varför, jag granskar föremål och natur runt om mig och funderar på vad de har för mening, varför de finns och vem eller vad som är ansvarig för dess existens och placering. Det kan verka konstigt, men det har bara blivit så av någon anledning.
Klassrumsdörren öppnas, klockan är 15.20 och det är dags för engelska. Jag tar fram datorn och stoppar mobilen i bakfickan, sedan beger jag mig mig mot salen. Dom flesta har hunnit in och sitter redan på sina platser. Läraren är precis på väg att stänga dörren när jag skyndar mig in. Jag släpar långsamt benen mot min plats, en av de populära killarna försöker fälla mig, men jag återfår balansen i sista sekund.
Jag sätter mig ner och funderar, samtidigt som jag svagt hör lärarens röst i bakgrunden som säger något om vad vi ska jobba med idag. Jag öppnar datorlocket och går in på Netflix, sen sätter jag på mig mina svarta hörlurar och sätter igång en film. Jag vet inte riktigt vad den handlar om, mitt huvud är för fullt med tankar om hur jag ska gå till väga. Jag kan inte tänka klart, jag måste få det gjort, nu. Utan att tänka mig för reser jag mig upp och går fort ut ur klassrummet.
Korridoren känns ovanligt lång, men tillslut är jag framme vid mitt skåp. Jag fumlar med nyckeln och äntligen öppnas skåpet. När jag rycker ut väskan trillar min jacka ner på stengolvet, men jag plockar snabbt upp den igen. Nu ska jag hem, nu ska jag göra detta, på riktigt, nu ska jag känna något.
Vägen hem känns så otroligt mycket längre än vad den brukar kännas, jag är säker på att jag har gått vilse eller tagit en omväg. Men jag vet egentligen att detta är rätt väg så jag bara fortsätter framåt.
Äntligen så kommer smärtan, ut genom mitt ogenomträngliga hölje av känslolöshet. Jag kände något! Det var som om när blodet åkte ut ur mig så åkte känslorna in i mig och fyllde mig för första gången på så länge. Men är detta allt? Det är ju bara lite känslor, helt meningslöst egentligen. Detta är inte alls vad jag behöver, jag måste skära djupare. Jag trycker ner knivspetsen mot huden som böjs ned, tillslut spricker den och blodet börjar välla ut. Den mörkröda vätskan rinner ner för armen och färgar både min tröja och mina byxor.
Då kommer tankarna från natten, kylan, känslan av oändlig frihet, frihet från allt meningslöst liv, jag vill dö, jag måste dö. Jag går ut och tar repet som ligger på grannens tomt, dom tänkte nog sätta upp en gunga, men jag bryr mig inte, nu ska jag dö, nu ska jag bli fri.
Jag slänger repet över den stora grenen högt upp i trädet, sedan bildar jag en ögla utav det som hänger ner. Jag har övat lite på att göra öglor hemma, men jag trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle använda mig av den kunskapen på riktigt. Skogen är fylld med dimma och det är förvånansvärt mörkt här inne, men klockan är ju trots allt snart fem.
Det känns så tydligt när luften börjar ta slut. Man kan verkligen känna syret tyna bort och all luft sugas ur lungorna. Kanske borde jag kämpa efter andan, men jag vill fly, jag vill bort, jag vill dö. Även om jag hade velat kämpa, hade jag tack vare min brist på blod inte orkat. Nu hänger jag här med blodet som fortsätter rinna ner för mina armarna och mina fötter som dinglar under mig.
När det inte finns något mer, när man vet att allt tar slut här och nu, vad ska man tänka? Vad ska man känna? Varför ska döden vara en så stor sak egentligen? Varför ska det vara meningsfullt? Varför ska man skriva självmordsbrev? Varför ska man berätta sina djupaste, mörkaste tankar, när de man berättar dom för ändå kommer dö? När vi alla ändå kommer dö tillslut, vad spelar då egentligen någon roll? Ingenting spelar någon roll, det har det aldrig gjort.
Det sista jag ser innan allt blod har lämnat min kropp, innan allt syre är slut, innan allt blir svart på riktigt, det sista jag ser är flickan som står vid min sida, hon bara står där, då kommer lugnet och kylan till mig igen, då kommer döden…
Alex O Manson är medlem sedan 2016 Alex O Manson har 1 publicerade verk
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen