Flickan och den gamle soldaten

Det var en gång för längesedan i ett fjärran land, bortom all resonlighet, en flicka, borttappad och vilsen som dem flesta flickor är när dem är sisådär 15-16 år. Hon trivdes inte i sin kropp, eller i hennes hus, eller någonstans för den delen. Så hon klippte av allt sitt hår och rymde från verkligheten. Precis när alla trodde att hon gått förlorad snubblade en gammal krigsveteran över henne där hon låg och jämrade sig på marken. Han tittade ner på hennes rufsiga kalufs och kände medlidande med henne så han böjde sig ner och plockade upp henne. Han trodde, och det gjorde han verkligen, att han kunde rädda det stackars spektaklet. Han letade sig fram genom avgasrökiga och smutsiga gator tills han kom fram till flickans hem. När han klampade in över tröskeln till flickans hem med sina leriga soldatstövlar skämdes han en aning och hans axel hade blivit alldeles blöt och snorig från flickans självömkan. Han förklarade för flickans föräldrar att han hittat henne och att han ville hjälpa henne. Flickans föräldrar som var trötta och slitna efter alla försök att rädda henne suckade av lättnad när de såg den starke och trygge soldaten. De visste inte riktigt hur de skulle uttrycka sin tacksamhet så de bjöd in honom på middag. Han tog av sig skorna och gick in och satte sig på en stol mittemot den rödgråtna flickan. Och där på just den köksstolen skulle han sitta flera kvällar i rad de kommande åren.

Det tog ett tag innan flickan kunde uppskatta den gamle soldaten. I början var hon mest irriterad och kände sig förödmjukad inför honom, han hade ju sätt igenom hennes osäkra fasad. Men med tiden vande hon sig vid honom. Den gamle soldaten var den som alltid fick leta upp och hämta hem flickan när hon råkat illa ut. Det tog flera år innan hon helt kunde ta sig ur sin destruktiva livsstil. Han blev under tiden i hennes ögon en trygg klippa, någon som hon trodde alltid skulle finnas vid hennes sida, någon att luta sig mot.

Men precis som alla flickor gör växte flickan upp och nu var hon inte längre en flicka utan en kvinna, inte vacker men en kvinna. Hennes hår hade växt ut och hennes tunna sommarklänning fladdrade runt hennes vader i den varma sommarbrisen. Den gamla soldaten märkte hur hon gick från barn till vuxen och han förstod att hon en dag väldigt snart skulle bli hans jämlike. Och han våndades som en far gör för ett barn som bryter sig loss och lämnar sitt barndomshem för att klara sig själv i den stora vida världen. Soldaten var hårt knuten till det förflutna och han mindes den där dagen då han hade hittat den hjälplösa lilla flickan.

Sanningen var den att han inte alls hade snubblat över henne av en slump som alla trodde. Han hade i flera år gått utan en mening i sitt liv, när kriget var slut kände han sig meningslös och utan syfte och han började fertilt leta efter en ny mening med sitt liv. Den gamle soldaten vandrade med geväret över axeln och sökte med saknaden av kriget i hjärtat. Så när han hittade flickan hittade han äntligen något att leva för igen. Och tanken på att hon nu skulle klara sig utan honom var oumbärlig. Så under en tid försökte han desperat förtränga det faktum att hon blivit vuxen. Han dolde sin förtvivlan och fortsatte bemöta henne som ett litet barn. Men emellanåt när flickan, som inte längre var en flicka, vände ryggen åt kunde han inte stå emot att se på hennes vuxna ansikte. Han visste ju innerst inne att hon inte var ett barn längre.

Men tiden gick och flickan märkte tillslut att något var fel med sin gamle vän. Hon blev orolig, hon förstod inte vad det var som bekymrade den gamle soldaten. Så en vacker sommardag satte hon sig ner bredvid den gamle soldaten och frågade försiktigt ifall det var något som var fel. Hon hade aldrig kunnat ana hur det egentligen låg till.
Han rynkade sin redan rynkiga panna och suckade. Han tittade djupt in i hennes blåa ögon. Hon förtjänar sanningen tänkte han för sig själv.

-Jag har försökt att trycka det undan men jag kan inte längre ljuga för dig…jag är hopplöst och obotligt kär i dig.

Tiden stannade och flickan trodde att hennes hjärta skulle stanna. Hon fick inte fram ett ord. Allt hon kunde göra var att resa sig upp och långsamt gå där ifrån. När hon kommit utom synhåll började hon gråta våldsamt. Hon kände det som att hennes värld hade gått under. Hon kände sig sviken. Men hon älskade den gamle soldaten och det var en stark och fast kärlek som hade växt över en lång tid. Så hon tänkte in på natten, när tårarna äntligen hade tagit slut, att hon kanske kunde lösa det här och få allt att funka igen. Så dagen därpå sprang hon till den gamle soldaten och förklarade att hon kände likadant. Men hon fick inte den reaktion hon hade trott för han bara skakade på huvudet och vände ryggen åt. Han sa att hon var alldeles för ung och att han var rädd för vad andra skulle tycka.

-Men om vi älskar varandra spelar väll allt det där ingen roll? Igår när du förklarade dina känslor för mig gjorde du väll det för att du såg en framtid med mig?

Men den gamle soldaten bara fortsatte att skaka på huvudet. Så han lämnade henne. Mumlade någonting kort om att de skulle vänta tills hon blivit äldre. Men det han inte visste var att någonting föddes där den dagen. Efter att den gamle soldaten hade gått föll flickan till marken hulkandes. Hon satt på huk och lutade sig framåt över trägolvet. Och efter flera timmar låg hon svettig och skakade på golvet och tillslut krystade hon och spydde. Blod och slem sköljde över golvet framför henne och i mitten låg en slemmig boll. Hon hostade och spottade och tittade skräckslaget på vad det nu än var som låg framför henne. Hon krälade sig närmare och tittade på det hon just spytt upp. Det var en varelse, rosa och slemmig men pulserande. Den vecklade ut sig och sträckte ut sin seniga kropp, visade upp sina långa ben och armar som slutade i vassa klor. Flickan visste vad det var. Hon torkade av munnen på tröjärmen och blundade. Den motbjudande varelsen framför henne var Ångesten.

Tiden gick. Först ett år. Flickan försökte sitt bästa att lappa ihop hålen som uppstått mellan henne och den gamle soldaten men varje gång hon lyckade bygga upp något hände alltid något annat så att allt rasade åter igen. Och varje dag och varje natt kände hon ångesten hårt knuten runt halsen. Den hade satt sina klor djupt in i hennes nacke och den ströp henne lite hårdare för var dag som gick. Men ingen annan än hon själv kunde se den. Det ända beviset för att den verkligen fanns var de mörka påsarna under hennes ögon rivmärkena på hennes armar och ben.

Den gamle soldaten blev bitter och stängde in sig i sig själv. Vad flickan än gjorde kunde hon inte nå honom fullt ut. Efter två år, gav hon tillslut upp. Hon älskade honom så tragiskt och innerligt men hon tvingade sig själv att låta honom gå. Han vankade sorgset vidare i solnedgången och hon såg hans sänka huvuds skugga. Hon ville hålla om honom men han vägrade visa sina tårar. Hon hade försökt övertala honom oräkneliga gånger att stanna hos henne. I efter hand undrade hon om hon någonsin kunde vara tacksam igen. En gång för längesedan i ett fjärran land bortom all resonlighet vandrade en sorgsen gammal krigsveteran ensam och i ett fönster inte långt därifrån satt en flicka som inte längre var en flicka och längtade i all oändlighet och runt hennes halls satt en ihärdig och odödlig ångest och kvävde henne.

Dom levde aldrig lyckliga i alla sina dar.

Julia

Hon var annorlunda, på samma sätt som en bläckfisk eller en anemon eller ett getöga är annorlunda. Hon hade en självklar rätt att finnas till, och hon var självklar på alla sätt och vis.. förutom att hon inte riktigt tycktes passa in, som om hon hade blivit uppfostrad av apor eller vargar... Hon visste i sitt hjärta att hon var bra, och det är något sällsynt och speciellt; problemet var att ingen annan verkade tycka likadant. -Sonya Hartnett
Julia är medlem sedan 2016 Julia har 1 publicerade verk