Publicerat
Kategori: Novell

Flickan ovan jord

Biktbåset var stängt. Alla ljus i kyrkan släckta. Många hade varit där idag, då det varit orgelkonsert, men nu var kyrkorummet lika dött som i himlen en lördagkväll. Endast en skugga rörde sig mellan altaret och sakristian. En gestalt ilade fram och tillbaka över det kalla stengolvet, under vilket forna tiders kungar låg begravda.
I dunklet kunde man nätt och jämt urskilja att det var en hon, iallafall om man ställde sig vid dom främsta bänkraderna. Hon tycktes ha bråttom.
Under kyrkogolvet bland dom medeltida gravkamrarna bodde Mikael. Han var 15 år, men tid förefaller ganska oväsentligt i graven. Han var son till en diakonissa i församlingen, som hade regelbunden kontakt med Gud, iallafall trodde hon det själv. Gud hade genom sin röst i hennes huvud pekat ut synder lite varstans hos folk i många år, och särskilt fallen var hennes son. När Mikael en en gång efter ett häftigt gräl med modern krossat en antik vas, som var ett arvegods, vredgades Gud, och påbjöd att modern skulle stängas in sonen i ensamhet bland dom döda under kyrkan några dygn för att tänka över sina gärningar. Då detta skedde på sommaren fanns det ju ingen skola som skulle sakna Mikael, hans far hade han träffat en gång, några kamrater fanns inte heller i bilden. Så en sen söndagkväll Släpade modern på Guds begäran ned Mikael till gravkamrarna. Han fick mat och en ficklampa med batterier för en vecka. Förnödenheterna hade tagit slut för ungefär sju månader sedan. Ett par dagar efter att Mikael blivit inlåst hade modern en natt kommit på kyrvaktmästaren och kyrkohedern i ett våldsamt kopulerande i vapenhuset. Hon hade slitit till sig kyrkvaktmästare Eskil Janssons kniv från det uppknäppta verktygsbältet och högg ihjäl både honom och kyrkoherde Simon Simonsson. Morgonen efter fann man henne på knä, bedjandes för dessa två förtappade själar. Hon förklarades sinnessjuk och spärrades in på St Sigrids psykiatriska klinik i Växjö. Tyvärr var hon då redan för långt borta för att kunna säga något om Mikael, som hade börjat livnära sig på råttor och insekter i mörkret. En liten eld brann alltid hos honom, men han kom inte ut, och hade börjat se i mörkret.
Flickan ovan jord som hade bråttom hade just ställt i ordning alla notställ i sina skåp och lagt alla tillbaka papper i de för just dessa papper avsedda lådorna. Orgelkonsert var det en gång i månaden, och den var alltid välbesökt, då kantor Bengt Kriolin hade studerat för en orgelprofessor i Tyskland och var väl förtrogen med såväl Bach som Beethoven. Flickan tyckte dock bäst om när han spelade psalmer. De välbekanta tonerna och stämmorna skänkte henne ro i själen, och stärkte henne i arbetet hos den ovanligt olycksdrabbade församlingen. Det gick redan så många historier om den där diakonissan som förlorade förståndet, bara ett halvår efter...olyckan inträffat. Hon mindes att hon då tyckt mest synd om kvinnans son. Man letade i månader efter honom, men utan resultat. Diakonissan hade för alltid inneslutit sig i bibelverser hon rabblade dag som natt. Till slut hade man inte kunnat göra annat än att ge upp. Men flickan hoppades fortfarande.
Hon tyckte om att arbeta i dunkel i kyrkan. Det var en så stämningsfull atmosfär i en tom och tyst kyrka. Det vilade ett lugn där då. Hon stannade framför altaret en stund och drog några djupa andetag. Hon släppte ut sitt axellånga kastanjehår som hade varit inlåst i en knut sedan i morse. Kyrkan på kvällarna var där hon kände sig som mest fri. Ingen kunde se henne.
Knack!
Mikael som vant sig vid mörkret var på väg upp. Han hade upptäckt att väggen jämte bronsdörren som ledde ut ur gravkammaren till trapphuset under kyrkan inte var särskilt stabil. Det fanns flera hål i den nere vid golvet där råttor kunde ta sig in. Så han hade använt stenar för att försöka slå ett lagom stort hål i den, och fått hamra nästan en månad tills just ikväll då en del av väggen till slut gav vika, och ett hål uppenbarat sig, stort nog för honom att krypa ut genom. Han hade magrat en hel del, och var inte särskilt stark. Men friheten gav honom den kraft han behövde för att forcera de murkna gamla trädörrar som ledde upp till källardörren i kyrkorummet, till höger om altaret. Den var däremot en kraftig ekdörr, och alldeles för tjock att kunna nedgöras med en sten. Dessutom var Mikael nu mycket utmattad, och knackade därför på dörren i hopp om att någon skulle höra. Han kunde ju inte gärna veta att det var sen kväll.
Knack!
Flickan skrek till, och det ekade fram och tillbaka i halvmörkret. Hon såg på dörren, hon tyckte inte om den dörren, eller iallafall tyckte hon inte om vad som fanns bakom den. Hon tyckte det var ett nedrans ofog att begrava människor under en kyrka!
Den var det enda störningsmomentet i hennes arbete. Tanken på de döda.
Knack!
Flickan stod paralyserad och stirrade på dörren. Hon märkte att hon kallsvettades och darrade på handen.
Knack!
Som i en dröm, som i slow-motion gick hon fram till dörren. Hon slogs av tanken att tända ljus, eller att ringa någon eller att springa därifrån, men inget blev av. En känsla av att detta var ett tecken fick henne att samla mod.
Flickan hade nyckelknippan i sin ficka. Hon tog upp den, den var stor och av järn. Hon satte källarnyckeln i låset, vred om, det klickande ljudet fick henne att skälva till.
Klick!
Nu öppnades dörren, men inget ljus bländade Mikael. Det var dunkel han såg, inget ljus. Det var en flicka. Som först stod still. Sedan rörde sig bakåt. Och som sedan frågade
'Vem är du?'
Mikael hade skrikit sönder sin röst för länge sedan, och fick bara fram ett slags rasplande till svar. Flickan rörde sig alltjämt bakåt. Mikael ville inte skrämma henne, och försökte tala om detta för henne, med det blev bara några gutturala läten. Detta tycktes ha motsatt effekt, då flickan rörde sig allt snabbare ifrån honom. Han tog några stapplande steg, men stannade tvärt. Han sjönk ihop av utmattning och av sorg då han blev varse om var han befann sig. Han grät, i fosterställning.
Flickan såg på honom. Hon kunde inte se honom klart, annat än att han var klädd i trasiga kläder. Hon tänkte att det kanske var en narkoman, eller en hemlös som förirrat sig ner i källaren, och blivit inlåst. Men det var något bekant med honom... Hon gick efter ett ljus i sakristian, alltmedan pojken låg och hulkade på det kalla stengolvet. Hon hämtade en ljusstake och tände de sju ljusen, böjde sig ner för att titta närmare på hans ansikte. Det var smutsig och blodigt. Förvridet av gråt och blicken flackade. Men efter en sekunds tvekan kom insikten som en flodvåg över henne. Hon kastade ifrån sig ljusstaken och tog händerna för munnen och tårarna samlades i hennes ögon. Det var diakonissans son, den försvunne Mikael! Pojken grymtade något hon inte kunde uppfatta, han hade slutat gråta. Ljusen hade slocknat och det var mörkt igen. Men utanför kunde man redan ana gryningen. Hon höll honom i hennes famn, hon visste inte vad hon annars skulle göra, inte just nu. Pojken somnade så.
'Jag heter Sara.' viskade hon i hans öra.

På St Sigfrids psykiatriska klinik, i en låst cell, slutade en medelålders kvinna tvärt sitt rabblande av bibelverser. Nu var gryningen äntligen här.

Skriven av: Henrik Liljegren

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att få utlopp för min kreativitet är förutsättning för att mitt liv ska fungera på ett normalt plan. Det är som en bubbla som växer sig allt starkare och till slut blir ett brinnande klot i både…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan