Flickan på bron

En mörk lördagskväll i september. Hösten har börjat. Kylan kryper en in på skinnet som en mörk hand. Regnet slår. Vinden viner. Månen döljs av de stora sjoken regnmoln. Sådant där riktigt smått regn som letar sig in överallt. Jag hör musik från ett hus. Tonåringar som ropar. Fest. Jag är på väg hem från en kompis när jag får syn på huset. Dörren står öppen. Det lyser där inne. Det ser så inbjudande ut. Mina kläder är blöta från topp till tå, mina skor är som vattenpölar. Regnjackan hjälper ingenting. Nu vill jag in.
Jag börjar gå igen. Trottoaren ligger tom. En plastpåse virvlar i vinden. Inga bilar på gatan, bara några gatlyktor lyser upp vägen. Jag går förbi den lilla parken. Träden börjar tappa sina löv. Lönnarnas stora röda löv pryder gräsmattorna och den våta grusvägen.
Jag uppfattar ett tyst läte. Någon är där inne. Jag tittar in mot parken. Det är svart. Tre gatlyktor lyser upp gången, ingen är där. Men ljudet hörs fortfarande, det ekar som en ringklocka i mitt huvud. Jag blir stående på trottoaren. Tittar ut och lyssnar. Avlägset hörs musiken. Inget annat. Jag spänner öronen. Ljudet är så tunt, så svagt att jag knappt hör det. Det är ett lågmält snyftande, från parken. Jag drar ner luvan för att se bättre. Håret börjar droppa, blött på en minut. Jag lyfter foten och börjar gå in mot parken. Lönnlöven reflekteras av gatlyktorna i mitt ansikte.

Snyftandet ekar i mitt huvud. Jag stannar och vänder mig om, in mot parken. Där mot ett träd ligger någon. Jag hinner knappt se henne förrän hon flyger upp. Hon backar på stapplande fötter in i bäckmörkret. Jag ser henne inte. Jag hör henne bara. Stegen ökar. Hon börjar springa. Jag hör hennes snyftande bryta ut i gråt. Jag vill springa efter. Varför kan jag inte? Vem var hon? Jag kastar mig ut som för en klippa och flyger iväg. Stegen är överallt. Mitt huvud värker. Jag måste stanna upp för att lokalisera henne. Jag tittar ut mot grusvägen.
Hon smiter ut på gatan. Jag tar sats och rusar efter. Regnet piskar mitt ansikte. Ibland måste jag blunda.
Var är jag? Det här går inte. Men jag måste. Jag vet inte varför, men jag vill hjälpa henne. På något sätt dras jag till henne. Hon hugger tag i mig och låter mig jaga henne över halva stan. Vad händer med mig?
Jag ser henne. Hon är snabb. Hon springer mot bron. Jag ser hennes silhuett under gatlyktan, jag ser henne falla ihop. Jag springer dit. Jag stannar upp vid brofästet. Hon sitter lutad mot räcket med huvudet i knäet. Hon gråter. Jag hämtar andan. Tycker att hon är vacker. Jag har inte ens sett hennes ansikte.

Det blir tyst. Regnet lättar en aning. Den avlägsna musiken från festen har tystnat. Några lätta vingslag från en duva ekar lätt. Vågorna slår lätt mot strandkanten. Hon gråter inte längre. Jag tittar ner i backen, ser min spegelbild svagt i en vattenpöl. En vanlig kille. Ganska kort, rufsigt hår. Regnjacka och svarta jeans. En neutral min. Billiga glasögon. En helt värdelös kille… retad, slagen. Skolan är en pina.
Varför ska jag gå i skolan? Jag lär mig inget, det ända jag kan tänka på är han. Han som hela tiden håller på. En helt vanlig kille med problem. Problem som ingen förstår, problem som han mår dåligt av, problem som blir problem för andra. Jag är kär. I en tjej som är den snyggaste i skolan. Men jag får ingen tjej. Varför tro att hon vill ha min kärlek? Varför tro att hon på bron vill ha min hjälp? Jag tittar upp. Mina ögon bränner, tåras. Jag står helt stilla och lyssnar på tystnaden, tittar på henne. Hon lyfter sakta huvudet och tittar på mig. När jag ser hennes ansikte känner jag värme. Även om hon inte ler, om hon inte skrattar, även om hon gråter blir jag varm av lycka när jag ser henne. Hon gräver ner huvudet i knäet igen. Jag tar sakta ett steg. Börjar gå sakta mot henne. Jag stannar framför henne och sätter mig ner. Hon tittar upp. Jag ser samma känsla i hennes tårögda ögon som i mina egna. Mascaran rinner nerför kinderna. Hennes ljusa hår är stripigt. Hela hon är våt, hon skakar av kyla.
”Du kan aldrig förstå.” säger hon tyst.
Jag lyssnar på henne. Och visst kan jag förstå. Jag har det likadant. Jag drar av mig min tröja och sätter den på henne för att lindra hennes kyla. Någonstans där inne kunde jag se ett leende.

”Du kan inte förstå hur jag känner mig. Hela högstadiet har jag blivit mobbad. I dag blev jag bjuden på fest av en kille i nian… han är så söt, men jag kan ju bara drömma. Det insåg jag för länge sen, men jag blev glad. Det är klart jag skulle gå… Han bor inte alls långt härifrån. Du gick väl förbi… Vi spelade musik och han hade fått massa sprit av sina äldre kompisar. Han drack och drack, hällde i sig sprit. Vi satt i soffan med två andra. De började kyssas och hålla på. Snart kysstes alla utom jag och han. Han kröp sig mot mig och kysste mig. Han smakade sprit, det var jätteäckligt. Han sade att vi skulle gå någon annanstans. Han tog mig i handen och drog in mig på hans rum. Jag ville inte, men jag vågade inte säga emot. Han satte mig på sängen, sen började han kyssa mig igen, på halsen och i hela ansiktet. Han kramade mig och hånglade med mig som en docka. När han började tafsa blev det för mycket. Han tog mig på rumpan och brösten. Det var hemskt. Jag vill bara försvinna! Han drog av mig tröjan. Jag började gråta. Sen tog han mig där på sängen. Jag grät hela tiden. Han andades sin spritluktande andedräkt i mitt ansikte och kysste mig. När han slutade bara sprang jag. Han blev sittande på sängen, trög som han är. Fattar ingenting! Förstod inte att jag inte ville! Sen kom du och jag trodde det var han som kom för att slå mig. Allt han ville ha var sex, jag fattar inte att jag inte fattade det!”
Hon lutade sig fram och kramade mig.
”Det är lugnt nu… Han kommer inte göra något mer, jag lovar! Du måste anmäla det här, han måste få hjälp… Han mår säkert lika dåligt som oss!”
”Ska det skona honom? Att han mår lika dåligt som oss? Jag vågar inte anmäla det här, jag skäms så för att det hände… Men du får inte lämna mig, du måste hjälpa mig. Krama mig när jag mår dåligt.”
Hon borrade ner sin näsa i hans blöta hår.
”Tillsammans kan vi ta oss igenom det här…”

Tillsammans gick vi till polisen nästa dag. Killen fick hjälp och insåg han inte kunde hålla på som han ville. Jag och hon hjälpte varandra igenom alla svårigheter.

Skriven av: Marcus Appelberg