Flickan på taket

Det är kallt.
De kalla vindarna biter tag i mig, smyger sig under de tunna nattlinnet som hänger livlöst över min smala kropp.
Jag tittar upp.
Det är fullmåne inatt.
Skenet från den får min hud att se ännu mer blek ut, om de nu är möjligt.
Den är vacker, fridfull att kolla på.
Den strålar ut ett lugn, all rädsla är försvunnen.
Jag känner ingenting längre.
Jag tänker mig tillbaka till dagen då jag kände den, knölen.
De var förra hösten.
Löven hade börjat skifta färg, de gröna löven som hade prytt träden i trädgården under sommaren hade börjat får en mer gulröd färg.
Jag minns att jag stod och betraktade hur hösten sakta drog sig fram genom mitt fönster.
Det var lovdag från skolan.
Det var verkligen behövligt, eftersom vi skulle ha prov dagen där på.
Skönare att plugga hemma i lugn och ro, innan mamma och pappa kommer hem.
Det är kyligt, golvet under mina fötter är iskallt.
Kanske dags att sätta igång elementet.
Jag bestämmer mig för att ta en lång, varm dusch innan jag sätter igång med pluggandet.
Jag trär av mig mitt nattlinne och hoppar snabbt in i duschen för att undvika att frysa för mycket.
Jag vrider på varmvattnet, den sköna känslan jag får i kroppen när strålarna värmer upp min kropp är oslagbar.
Jag skruvar på ännu varmare, de bränner på min hud av de hettande vattnet, jag älskar den känslan.
När jag står där i den sköna hettan så sticker det plötsligt till i bröstet.
Det är bara ett litet stick, men de är en obehaglig känsla.
Jag tänker att det är säkert ingenting att bry sig om.
Jag tar schampoflaskan, trycker ut en lagom mängd i min hand och börjar gnugga in i mitt långa hår.
När jag sedan sköljer ur schampot så känner jag de där sticker i bröstet igen, lite starkare än förra gången.
En liten oroskänsla dyker upp inom mig, ska de verkligen sticka såhär?
Jag tar ena handen över bröstet, känner på de stället de stack till.
Jag känner något hårt, litet, men väldigt hårt, som en liten knöl.
Det är ömt när jag rör vid den.
Paniken vaknar upp inom mig, ska de verkligen vara en knöl där? Ska de verkligen sticka i den, göra ont i den när jag rör vid den?
Tankarna snurrar runt i en ända röra.
Bröstcancer.
Tänk om de skulle vara bröstcancer.
Jag sätter mig ner på duschgolvet, vattnet forsar över mig, men det är inget jag tänker på.
Mormor dog av bröstcancer.
De tog lång tid innan man upptäckte de på mormor, när dem väll upptäckte den, då var de redan försent.
Cancern spred sig vidare till andra organ i kroppen, som gjorde de för svårt för att bota.
Hon kämpade i många år med behandlingar hit och dit, med de hjälpte inte.
Jag känner på bröstet igen.
Definitivt en knöl.
Jag börjar darra, varmvattnet som forsar över min kropp börjar sänkas i temperatur, jag har suttit där länge nu, så det är inte så konstigt.
Jag drar mig sakta upp på fötter igen, vrider av vattnet och stiger ut ur duschen.
Jag tar handduken som hänger på en krok bredvid duschen och torkar av mig så hastigt jag kan, trotts att jag fortfarande darrar.
Jag virar handduken runt min kropp, skyndar mig till mitt rum och letar i panik efter min mobil.
Jag hittar den på sängen.
Jag letar upp mammas nummer i kontaktlistan och trycker på ring.
De går 3-4 signaler innan mamma svarar.
– Hallå hallå!
– Mamma…
Paniken darrar i min röst, känns som jag ska börja gråta när som helst.
– Vad är de gumman?
Mamma låter lite orolig på rösten.
– Kan du komma hem?
Jag kan inte hålla tillbaka gråten när jag ställer frågan.
– Men lilla gumman, vad är de som har hänt?
– Jag har hittat en grej, eller jag kände en grej, en knöl, i bröstet, som ömmar.
Jag snyftar fram de, känner att jag har svårt att hålla telefonen stilla vid örat.
– Men lilla hjärtat…
Mamma låter bekymrad, hon tar en liten paus.
– Jag kommer hem, försök att lugna ner dig, det är säkert ingenting. Jag kommer hem om 20 minuter!
Paniken snurrar fortfarande runt, men jag blir lite lugnare av att mamma kommer hem.
– Ses snart!
Mamma lägger på i all hast.
Jag lägger mig på min säng, försöker lugna ner mig så gått de går, men tankarna kan inte sluta snurra runt.
Cancer.
Mormor.
Döden.
20 minuter känns som en evighet.
Jag lyckas få slut på gråten i alla fall.
Jag ligger och stirrar in i väggen.
Tillslut hör jag nycklarna i dörren.
Jag flyger upp, fortfarande bara klädd i handduk.
Jag möter mamma i vardagsrummet, gråten bryter ut igen när jag ser hennes bekymrade ansiktsuttryck.
Jag kastar mig i hennes famn, tårarna forsar ner för kinderna och jag trycker mitt ansikte mot mammas axel.
Mamma kramar om mig hårt, stryker mig över håret och pussar mig ömt på huvudet.
Vi står där länge, i mammas trygga famn försvinner rädslan, tårarna slutar rinna och de känns som om jag skulle kunna stå där föralltid.
Efter en stund släpper mamma taget, tittar på mig och stryker sin hand över min kind.
– Jag kände nått…
Jag känner tårarna börjar närma sig igen, men jag biter mig i läppen och försöker hålla tillbaka dem.
– Jag kände en knöl, när jag duschade.
– Kan du visa vart?
Jag pekar där jag kände den, mamma tar sin hand och trycker lite lätt, känner runt omkring och klämmer lite försiktigt.
Mamma blir vit i ansiktet, hon får en orolig blick i sina ögon, men hon håller lugnet på plats.
– Det är säkert ingen fara, men jag ringer till vårdcentralen så vi kan komma ner och kolla upp den för säkerhets skull.
Jag märker av mammas oro, även fast hon försöker dölja den och låta lugn.
– Sätt dig ner och ta de lugnt bara gumman.
Hon tar upp sin mobiltelefon ur sin handväska och går ut till köket.
Jag kommer på mig själv med att jag fortfarande bara har handduken virad runt min kropp.
Jag går in på mitt rum och tar fram sköna kläder jag kan ta på mig.
När jag har fått på mig kläderna går jag ut i vardagsrummet igen och sätter mig i soffan.
Mamma är fortfarande i köket, jag hör mumlande där ute, men jag orkar inte koncentrera mig på att lyssna på vad hon säger.
Jag stirrar ut i luften, jag vet inte vad jag ska tänka, jag orkar inte tänka för den delen, jag bara sitter och stirrar.
Efter en stund kommer mamma in i vardagsrummet, sätter sig bredvid mig i soffan och lägger en arm runt min axel.
Jag lutar mig in mot hennes famn, känner en svag doft av hennes parfym, den hon alltid har använt. Den luktar mamma.
– Du fick tid imorgon, vid nio, jag ringde till jobbet och sa att jag inte kommer imorgon. Jag ringer till skolan på morgonen imorgon och säger att du ska till vårdcentralen och inte kan komma dit.
– Okej…
Jag känner mig lite lugnare, men tankarna börjar snurra runt i huvudet igen, tänk om det verkligen är…
Jag avbryter den tanken, jag vill inte tänka den tanken, den tanken får bara inte vara sann, den får inte.

Jag tittar ner.
Långt där nere ser jag vägen, det är många bilar som kör förbi, trotts att det är mitt i natten.
Jag tar ett steg närmare kanten, jag står barfota uppe på sjukhustaket, det är iskallt, men ändå fryser jag inte.
Jag känner kanten av taket med tårna, två steg till och de skulle kunna vara över.
Allt de jobbiga skulle kunna ta slut här och nu.
Det är 1 år sedan allt de jobbiga började, då min värld rasade.
1 år sedan jag satt där på vårdcentralen med mamma och vi fick beskedet.
Beskedet om att jag hade bröstcancer.
Sedan jag fick beskedet så har mitt liv varit jobbigt, mycket jobbigare än vad jag hade kunnat föreställa mig.
Behandlingar, håravfallet, operationer, både fysisk och psykisk smärta, ja det är bara en del av det.
Mina föräldrar har verkligen kämpat med att vara starka under denna tid, försökt vara så positiva som möjligt och verkligen funnits där för mig, men det har egentligen varit lika jobbigt för dem att hantera, trots dem inte visat de.
Jag ville inte utsätta dem för detta, jag ville inte göra de jobbigt för dem, jag känner nästan skuldkänslor för min cancer, för att ha utsatt dem för de här.
Jag står fortfarande och tittar ner för kanten.
Om jag tar två steg till, skulle allt de jobbiga vara över.
Mina föräldrar skulle få det mycket lättare, efter ett tag.
Dem hade sluppit se hur min kropp bara blir skörare och tunnare ju längre tiden går.
Slippa mina humörsvängningar som jag har haft under behandlingarna.
Slippa se sin lilla flicka lida.
Det skulle bli mycket bättre om jag tog dem där två stegen.
Det skulle bli en befrielse, en befrielse från min sjukdom.
Det är den ända utvägen.
Jag sträcker ut mina armar åt sidorna, jag tittar upp en sista gång, tittar upp på månen igen, jag känner att jag är redo.
Jag tar ett steg fram, jag tar ett sista andetag, lutar mig framåt och tar de sista steget.
Jag blundar och känner mina fötter lämna takkanten, jag faller genom luften.
En sista tanke hinner slå mig.
Det är över nu.
Äntligen.

Jag vaknar upp med ett ryck.
Jag ser mig panikslaget omkring i de kalla vita rummet.
Ljuset smiter in mellan rullgardinerna, natten verkar vara över i alla fall.
Vilken obehaglig dröm, den kändes så verklig på något vis.
Dörren öppnas och mamma kommer in i rummet.
– Godmorgon gumman.
Hon ler ett litet leende och kommer fram och smeker mig på kinden.
– Doktorn kommer snart.
Jag får en klump i magen.
Jag känner mig bättre nu några dagar efter operationen, men tänk om dem inte fick bort allt, att cancern fortfarande sitter kvar.
Så var de efter min förra operation, dem kunde inte få bort den.
Besvikelsen efter förra beskedet var hemsk, jag hade för höga förhoppningar om att de äntligen skulle vara över, men så blev de inte.
Jag orkar inte få ett sådant besked till, de måste ha gått vägen denna gång.
Men tänk om de inte gick bra?
Mina tankar avbryts med en knackning på dörren.
– God morgon tjejen!
Patricia, den underbaraste doktorn man någonsin skulle kunna ha.
Hon tar i hand med mamma, ger mig ett leende och ställer sig framför min säng.
Hon säger till mamma att hon ska sätta sig ner.
Jag känner paniken bubbla upp, de gick inte bra, cancern är kvar, jag känner de.
Patricia ser att jag blir orolig, men hon ger mig en lugnande blick.
– Jag har goda nyheter.
Goda nyheter? Jag spärrar upp ögonen, sa hon verkligen goda?
– Operationen gick väldigt bra!
Mamma tar min hand och trycker den hårt.
– Du är frisk nu, du kommer få åka hem redan idag.
Mamma börjar gråta och skratta på samma gång, kramar om mig och ler stort mot mig.
Jag är frisk, jag är äntligen frisk.
Jag kan knappt fatta de.
Tillslut brister jag ut i ett stort leende.
Det är över nu.
Äntligen.

Moa Lindgren

Moa Lindgren är medlem sedan 2015 Moa Lindgren har 1 publicerade verk