FLYKTEN

Det här är fortsättningen på Nycklar i ett lås. Så läs gärna den innan ni fortsätter med denna berättelse. Se länk:

https://novell.nu/novell/nycklar-i-ett-las

FLYKTEN

Åtskilliga gånger hade hon undrat vad det var för slags folk som inkräktat i hennes liv och varför.

Men för att berätta hur det egentligen gick till så får man backa historien en liten bit. Louise flögs inte hem till Sverige på en gång. Nä det blev en liten avstickare till det stora landet i väster. Ja alltså till USA. Hur kom det sig kan vän av ordning fråga sig. Jo det gick alldeles utmärkt visade det sig. Det var bara att ge Louise något preparat som gjorde henne sjuk. Något som åstadkom ett epileptiskt anfall, stroke eller något som iaf liknade det. Och så hade man några fejkdokument till hands. Närmare bestämt ett falskt amerikanskt pass.
När så anfallet som skulle likna ett epileptiskt anfall eller stroke och som ledde till medvetslöshet hos Louise kom så fick de skyldiga med hjälp av sin lögn besättningen att nödlanda i ett mellaneuropeiskt land. De skyldiga påstod att det var bråttom att få henne under vård innan hon drabbades av hjärnskador. Det var ju såklart bluff alltihop. Något dygn senare skulle hon vara sig själv igen.

Hur som helst så landade planet och en läkare tillkallades. En läkare som var köpt av de skyldiga. Läkaren behandlade Louise redan på planet. Gav henne en spruta som bara innehöll dropp men sa att hon snarast behövde specialistvård. Och det kunde hon bara få i USA enligt läkaren. Louise hade vid det här laget kvicknat till lite. När hon förstod att de skulle föra över henne till ett plan som skulle flyga till USA så försökte hon protestera. Tyckte att allt var bisarrt och till och med ondskefullt. Sa att hon är svensk och vill komma hem till Sverige. Dessvärre så lyssnade ingen på henne utan de såg till att få henne ombord på USA-flyget. Det var inga problem för de skyldiga att genomföra sin plan för de hade ju ett falskt pass som såg helt korrekt ut utfärdat på Louise. Hon orkade inte protestera mer utan fann sig stillatigande i sitt öde. Hon hade ingen direkt ork eftersom hon var starkt påverkad av preparatet.

Så kom det sig att Louise hastigt och mindre lustigt hamnade i USA. När de anlänt till USA så skrevs hon in på sjukhus. De behöll henne för observation för de ville vara säkra på att preparatet hon fått inte skulle ge några biverkningar och att hon skulle komma till sans ordentligt. Nu fick hon träffa en ny person. En person som var så lik John så att hon nästan trodde att det var han. De var inte identiskt lika utseendemässigt även om de var otroligt lika ändå. Den här mannen liknade Max von Sydow tyckte hon. Nä det var sättet som han pratade på och hans personlighet som var nästan kusligt likt. Han berättade aldrig vad han hette men för henne var han John. Ja så skulle han få heta i hennes värld.
- jaså har du hamnar här. Hur gick det till frågade han.
Hon förstod att han på något sätt kände henne men hon kunde inte bli riktigt klok på hur det hängde ihop. Men kanske hade hon ett svagt minne ändå av honom sen tidigare.
- ja det var inte av egen fri vilja iaf. Dom kidnappade ju mig. svarade hon.
- hur gick det till.
- de drogade mig och förde över mig till ett annat flyg och flög mig hit svarade hon och hörde hur krystat det lät. Hon brydde sig inte. Det fick låta hur fan det ville.
Hela situationen kändes iaf bisarr. Ja det var sinnessjukt minst sagt.
- jaha ja men vad ska vi ta oss till med dig då säger han.
- skicka tillbaka mig till Sverige kanske svarade hon snabbt.
- det går nog inte. De tog väl hit dig för att de vill ha dig här.
- det har de väl inte rätt att göra invände hon.
Han ignorerade hennes ord och säger istället
- vi får väl hitta en passande uppgift för dig. Det finns väl alltid något som du kan passa in i.
- jag vill inte passa in i nåt här. Jag vill hem till Sverige. Jag har redan ett liv där som jag vill fortsätta.
- det här kommer att bli ditt nya liv. Det är bara för dig att vänja dig vid det. Så se till att anpassa dig för det är det allra bästa för dig.
Hon blir svarslös av det han säger. Inser att hon inte kan förvänta sig att få någon hjälp av honom. Då fanns det väl ingen mening med att prata mer med honom. Hon blir tyst. Försöker tänka ut en plan hur hon ska kunna ta sig hem igen. Inser att hon behöver få mer information om hur det ligger till. Hur omständigheterna ser ut innan hon kan börja smida på en plan och lägger flykttankarna tillfälligt åt sidan. Hon skulle ta upp dem igen när förhållandena tillät det. När en flykt skulle vara genomförbar.

Dagen därpå ska de skriva ut henne från sjukhuset. Den som hämtade henne visade sig vara en bekant person för henne. Det var Anders som hon har känt ett antal år. En ljushårig man med bra utseende. De hade träffats och umgåtts i Sverige. Till USA hade hon egentligen ingen anknytning alls. Att träffa Anders igen var inget som gladde henne för de var inte direkt vänner med varandra. Hon kände inget annat än avsky för honom. Hon kunde inte låta bli att känna förvåning över att just han skulle dyka upp. Han borde hålla sig till sina kompisar och lämna henne ifred. Men hon fick vara lite glad ändå att det åtminstone fanns någon hon kände.

Hon har nu inget annat val än att kliva in i bilen som Anders sitter i.
- är du här utbrister hon.
- ja blev du förvånad eller svarade han
- ja lite grann. Vad gör du här. Trodde att du var i Sverige.
- nä jag kommer att vara här mera i fortsättningen. Faktiskt nästan hela tiden. Om jag kommer att vara något alls i Sverige framöver så är det bara när jag är där på besök.

Anders hade bestämt sig för att överge Sverige och de som fanns där. Hon skulle inte tillhöra dom som skulle sakna honom som mest. Hon kände sig ändå lite besviken för hon hade hoppats att hon kunde resa tillbaka till Sverige i sällskap med honom. Det hade ju känts säkrare att resa med någon som man trots allt kände. Man kunde ju ha pratat om gamla minnen även om de inte var så roliga jämt. Vem skulle hon nu resa med istället. Vore ju lite tråkigt om det blev någon helt okänd som man kanske inte kunde prata med på ett lättsamt sätt. För visst skulle hon väl få återvända till Sverige när de väl förstår att hon inte vill stanna i USA. Något annat vore helt otänkbart.
- jaha där ser man. Vart är vi på väg nu då undrade hon.
- du får väl se blev det korta svaret.
Hon ville inte fråga mer. Precis som han sa så fick hon väl se.

Efter en stunds bilkörning stannar han på en parkering en bit från några större byggnader. Anders förklarar att de ska in i ett av husen för ett möte med några personer. Louise tycker att det låter olycksbådande. Hon hade varit med på ett antal möten med olika personer hemma i Sverige. Möten som inneburit obehag och förnedring för henne. Hon tänkte inte gå på ett sådant möte en enda gång till. I alla fall om hon fick bestämma Nu visste hon inte hur det här mötet skulle ha artat sig men ville heller inte veta. Anders försökte lugna henne och säger att hon inte behöver vara rädd. Hon hade inget att vara orolig över. Det var ingen som ville vara elak mot henne. Det lilla problemet var bara att hon inte litade det minsta på Anders. Hon trodde inte ett ögonblick på något han sa.

Anders kliver ut ur bilen men hon bestämmer sig för att sitta kvar. Han vet inte riktigt vad han ska göra för att få henne att gå ur bilen. Det fanns en hel del folk runt omkring dem så han ville inte ta till tvångsmetoder för att få ut henne. Lugnt och behärskat försöker han få Louise att gå ut ur bilen men hon har satt sig på tvären och vägrar att röra sig ur fläcken. Hon har med stor beslutsamhet bestämt sig för att sitta kvar. Anders är såklart förgrymmad men kan inte göra något åt det. Till slut ger han upp sina övertalningsförsök och beslutar sig för att köra därifrån med Louise. Deras avsikter hade förtretligt nog gått om intet vilka det nu kunde ha varit men hon kunde knappt bry sig mindre om det.

Hon undrade såklart vilka det var som hon skulle ha träffat. Oavsett vilka de kunde vara så kände hon sig lättad över att hon slapp undan. De körde iväg efter en stund och hon undrade vart de nu var på väg. De möter upp en annan bil Anders säger åt henne att gå ut ur bilen och gå över till den andra bilen. Personen i den bilen skulle köra tillbaka henne. Hon gör som hon blir tillsagd. Hon tror och hoppas att de nu skulle köra henne till flygplatsen så hon kunde få resa hem.

En för henne okänd man tar emot henne och några dokument som Anders hade räckt över och sedan åkte den främmande mannen iväg med Louise. Hon undrade vart de var på väg och vad som skulle hända. Hon frågade mannen men han var kortfattad och sa att det skulle hon snart märka. Han var fåordig men inte direkt otrevlig. Han hade väl bara inte lust att samtala med henne. Men han berättade att han hette William och att han bott i Sverige ett antal år. Han kunde svenska till Louise lättnad. Då fanns det iaf någon som hon kunde prata med på sitt eget språk.

Hon visste inte alls var de befann sig. Hon visste inte vad det var för stad. Inte ens vilken delstat de var i. Hon tyckte väl att det inte spelade så stor roll. Det skulle ju ändå inte förändra något i hennes situation. De hade kört ganska länge och kommit ut på landsbygden. De kom snart fram till en mindre avfartsväg som de svängde in på. Bilturen övergår till en lång tids körning på den mindre vägen. Hon undrade om de var på väg till världens ände. Det är nu hon börjar misströsta. Det kändes inte som att det var något som bådade gott. Hur skulle hon kunna ta sig därifrån om hon hamnade långt ute på ödemarken. Hon hade börjat bli orolig och William undrade hur det var med henne.
- är det nåt som oroar dig frågade han.
- ja vi är mitt ute i ödemarken. Det kan väl inte finnas något här.
- du får väl se snart svarade han.

De mötte inte många andra bilar. Bara några stycken mötte de. Vart William än var på väg för att lämna av henne så insåg hon att hon skulle bli fast där. Hennes framtidsutsikter mörknade avsevärt. Hjärtat sjönk i hennes bröst. Var det så här hennes framtida tillvaro skulle bli. Hon fick nästan lust att kasta sig ut från bilen. Hon kände på bildörren men den var låst. Den kunde bara öppnas från förarsätet. Hon kände sig fångad. Fångad i en fälla.
- vad tänkte du där undrade han när han såg vad hon gjorde.
- inget speciellt svarade hon kort.

Slutligen så kom de fram till ytterligare en liten avfartsväg. William stannade bilen och klev ur. De hade blivit stoppade av en stor, kraftig grind mitt över vägen. Han gick fram till något som liknade en kommunikationsradio och började prata med någon. Efter någon minut började grinden öppnas. Delen över vägen gled åt sidan.
Det kändes som att hennes hjärta sjönk ännu djupare i bröstet när de kör genom grinden och hon ser den stängas bakom dem. Ångesten börjar så smått urholka henne. Med förfärande klarhet inser hon att hon kommer att få tillbringa sina dagar bakom höga stängsel. De kör vidare.
Hon kände att hon började få ett begynnande blodtrycksfall. Hon kände hur hon började dräneras på kraft.
- hur är det med dig frågade han när han bevittnade hennes vånda
- vart fan är vi på väg. Här verkar inget kunna klara sig flämtade hon fram.
- ta det lugnt. Det är inte så illa som du tror försökte han lugna henne

Det kändes hopplöst. Hon ville inte gå igenom det en gång till som hon gjort tidigare. Det hade gjorts försök att få in henne i sektliknande sammanhang i Sverige och så var det militärförläggningen i Spanien dit de lurade henne och som de tvingade in henne i. Där hon skulle lära sig militär disciplin och gå igenom militär träning. Och hur bra hade det gått då. Inte så värst va. Snarare hade det gått käpprätt åt helvete.

De körde genom skog en kort stund. Det verkade vara ett ganska stort område som var instängslat och de närmade sig nu en stor gård med en samling mangårdsbyggnader. Hon misstänkte att gården var slutmålet. William kör upp bilen till en av byggnaderna och låste upp hennes bildörr och går sedan själv ur bilen. Louise sitter kvar i bilen. Han undrade om inte hon också skulle gå ut ur bilen. Han väntar inte på något svar utan går istället in i det närmaste huset. Med sig har han dokumenten som han fick av Anders. Hon blir sittande ensam kvar i bilen. Hon vill egentligen inte gå ur men vet inte hur hon annars skulle göra. Hon blir sittande där en stund och kände sig lite dum och började känna sig rastlös. Hon sitter trots det kvar för hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Då kommer William ut till bilen igen.
- ska du verkligen inte gå ur bilen frågade han. Du kan väl följa med in.
Hon ger upp sitt motstånd och hoppade ut ur bilen utan ett ord. Hon kände sig frustrerad. De skulle väl så småningom begripa att hon inte ville stanna där. Allt annat vore otänkbart.

Det fanns några andra personer inne i huset. Hon undvek att titta på dem. Höll sig istället nära William. Kände sig väl lite tryggare i hans närhet. De blev tilldelade varsitt rum som de skulle sova över i. Hon undrade såklart hur länge de skulle stanna där. Hoppades att de snart skulle åka därifrån. Visst några dagar kunde de ju stanna men inte mycket längre. Hon ville egentligen därifrån så snart som möjligt. På en gång hade varit bäst.

Dagen därpå grusades alla hennes förhoppningar. William åkte därifrån men hon lämnades kvar. Ensam utan någon som hon kände. Det fanns i och för sig en hel del folk där men hon kände inte minsta lust att bekanta sig med dem. Nä hon skulle hålla sig för sig själv. Dessutom så kunde hon inte tala engelska särskilt bra. Hon förstod förstås engelska någorlunda bra men ville helst slippa prata engelska. Så hon skulle nog inte få så bra kontakt med någon gissade hon. Lika bra det för hon skulle inte vilja prata engelska ändå. Hon skulle bara prata svenska och ville de förstå vad hon sa fick de väl för fan skaffa fram en tolk. Hon tänkte inte anstränga sig ett jävla dugg för att göra sig förstådd.
Hon kände sig ledsen, besviken, frustrerad och riktigt arg om vartannat. Hon tyckte att det var nedrigt gjort att lämna kvar och överge henne på det sätt som skett. Det var inget hon kunde förlika sig med men hon kunde inte göra annat än att vänta och se vad som skulle hända. Hon hade inga andra val. Inte just för tillfället iaf.

Senare på dagen blir hon presenterad för en ung kvinna som hette Abby. Abby skulle visa henne runt och hjälpa henne att komma till rätta. Visa hur saker och ting fungerade. Abby såg bra ut i sitt ljusa långa hår. Hon hade ett behagligt och tilltalande utseende. Även till sättet var hon sympatisk. Hon var så pass trevlig att hon själv inte ville bete sig mindre trevligt. I det ögonblicket bestämmer hon sig för att spela att hon accepterat situationen hon hamnat i. Ja alltså hon skulle bara låtsas att hon gjort det. För hon hade starka misstankar att Abby också skulle hålla henne under uppsikt så att hon inte skulle hitta på dumheter. Hon tänkte se till att Abby inte fick några som helst skäl till att rapportera henne. Louise skulle se till att alla trodde att hon funnit sig i sitt öde. Under tiden tänkte hon planera sin flykt och skrida till verket så fort tillfälle gavs. När alla slappnat av och inte längre bevakade henne så noga.

Hon kunde inte låta bli att undra vad det var för ställe hon hamnat på och det var fullt förståeligt. Det var ingen militärförläggning för alla som befann sig där var civilklädda och verkade få röra sig tämligen fritt på området. Men de var ju instängda av höga stängsel. Kunde det vara som en öppen anstalt för småkriminella eller vadå. Men ingen var anstaltsklädd. Hon blev inte riktigt klok på var hon hamnat. Var det ett läger för folk med anpassningssvårigheter. Så kanske det var men hon visste inte. Kanske var det så att de som var där inte klarade av att anpassa sig till det moderna samhället. Hade hon själv såna svårigheter? Hon tyckte inte det. Hon hade kunnat försörja sig själv och hade försökt skaffa en bättre utbildning så att hon skulle kunnat skaffa ett ännu bättre jobb och bättre tillvaro. Det enda hon kunde komma på som kunde vara orsaken var att hon hade umgåtts med fel personer. Hon själv hade inte tyckt det men det fanns andra som varit av den uppfattningen. Nåja strunt samma vad det var. Hon tänkte ändå inte stanna där någon längre tid.

Hon bestämde sig alltså för att ha en vänskaplig relation med Abby. Det var inte alls svårt eftersom Abby själv var trevlig. Louise lät Abby tro att hon hade funnit sig väl tillrätta på gården. Att hon inte skulle ha något emot att vistas där. Men i Louise sinne rörde sig helt andra tankar. Tankar på en väl genomförd flykt.
Till de andra på gården tänkte hon hålla lite avstånd men inte så att det väckte uppseende. Hon ville bara behålla lite distans till dem och det kunde hon göra genom sin språkförbistring. Ingen skulle ju tycka att det var konstigt när de förstod vad det berodde på. Det skulle ju inte vara så givande för någon att prata med henne när de inte kunde få några vettiga svar från henne. Det passade henne alldeles utmärkt eftersom hon inte ville ha för mycket folk omkring sig som kunde störa hennes flyktplaner.
Hon skulle också se till att skapa ett regelbundet beteendemönster. Ett beteende som de blev så pass vana vid så att de inte reagerade på det. Hon hade sin plan klar.

Först hade hon tänkt gömma sig i en lastbil som levererade förnödenheter till gården när den skulle åka därifrån. Men hon övergav den idén för det uppehöll sig alltid för mycket folk runt bilarna när de lastade av för att sedan åka iväg igen. Så hon fick tänka ut en annan plan.

Abby visade runt henne på gården och de hälsade på de som de träffade på. Louise undvek att hamna i i mer ingående diskussioner med någon. Låtsades inte förstå allt som sades. Hon förstod allt mer än hon visade. Abby visade var de skulle äta och sovsalen Louise skulle sova i. Efter några dagar var det dags för Louise att sätta sin plan i verket. Hon förklarade för Abby att hon var van att ta dagliga promenader och gärna i skogen. Förklarade att om Abby inte ville följa med så skulle hon promenera själv och att Abby inte kunde hindra henne. Louise var helt enkelt tvungen att göra det för sitt välbefinnande. Till stor del så var det faktiskt sant. De senaste åren så hade hon rört på sig regelbundet och trivts med det. Hon kände en tillbakalutad tillfredsställelse över sin plan. Det kändes nästan lite spännande. Kändes smått stimulerande att uppträda tvärtemot sina avsikter.

Louise frågade vid något tillfälle Abby varför hon var där och vilket syfte gården egentligen fyllde. Abby hade svarat undvikande så Louise bestämde sig för att inte berätta för mycket om sig själv heller. Det fanns ju ingen anledning att berätta mer om sig själv än hon fick veta om Abby. Det passade Louise bra.

De två började sålunda promenera minst en timme om dagen. Ibland blev det mer än så. De kunde röra sig hur mycket de ville i området för det fanns inga direkta regler om vad man fick göra så länge man höll sig innanför stängslet. En lite onödig regel tyckte Louise då det var svårt att komma över stängslet för det var så högt. Louise hade en förhoppning om att kunna granska stängslet närmare. Att hon skulle kunna göra det helt själv.
Livet går vidare för Louise och hon har det väl inte så dåligt ändå. Tillvaron var ganska odisciplinerad. Det ställdes inga högre krav på henne. Inga excercisövningar förekom. Inte för henne men hon kunde inte undgå att se att det förekom lite träning för en del andra men den verkad vara frivillig och inte särskilt hård. Louise nöjde sig med sina dagliga promenader tillsammans med Abby.

De första dagarna hade hon och Abby fått äta i avskildhet men fick så småningom börja äta i matsalen tillsammans med de andra. Louise var lite ängslig först men det artade sig bra för hennes del. Det var ingen som var direkt otrevlig mot henne. De lyckades till och med lirka ut lite engelska ur henne. Det var rent av rätt så trevligt men eftersom hon föresatt sig att komma därifrån så snart som möjligt ville hon inte bli för vänskaplig med dem. Hon ville inte att de skulle komma henne för nära och stå i vägen för hennes flykt. Till hennes lättnad fick hon och Abby fortsätta att sova i separata sovrum.

Louise fortsatte att undvika de andra. Det kändes när allt kom omkring tryggast. Lite tid senare kunde hon konstatera att det visserligen inte fanns några psykopater där men ett flertal av dem verkade ganska gränslösa och bland dem fanns både män och kvinnor. Dem ville hon definitivt inte komma i närmare kontakt med. Så hon fortsätter att umgås mestadels bara med Abby och inga andra.
Louise har bestämt sig för att lägga till ytterligare en vana till dem hon redan har. Hon ska börja gå runt med en flaska vatten på sina promenader. Bara för att vänja andra att hon brukar göra så. Hon inser att när hon tar sig därifrån så kommer hon att få gå en lång sträcka. Blir kanske tvungen att gå en hel dag. Eftersom det är varmt ute så måste hon ha med sig vatten på flykten. Utan vatten skulle hon inte orka långt. När hon hade tänkt igenom sin strategi så insåg hon att det kunde väcka misstankar om hon plötsligt bar med sig en vattenflaska om hon inte gjort det tidigare. Därför letade hon reda på en lagom stor flaska att ta med sig på promenaderna. Sen var det bara att börja bära runt på den. När hon skulle fly så kunde hon välja en något större flaska men inte för stor. Det fick inte väcka misstankar. När rätt dag infann sig så fick hon väl dricka så mycket vatten hon orkade innan hon gav sig iväg.

Det har gått ett antal dagar och Louise har promenerat varje dag. Oftast tillsammans med Abby men också själv när Abby inte känt sig riktigt bra. Dom gångerna när hon traskade själv så gick hon ända till grinden och utefter staketet en bit. Hon hade sett att det var trasigt på vissa ställen men inte tillräckligt för att hon skulle kunna ta sig igenom. Hon hade vid ett par olika tillfällen gått åt olika håll och upptäckt att stängslet var i sämre skick åt ena hållet. Det var uppenbart att det inte hade underhållits i tillräcklig utsträckning. Hmm ja så skulle hon göra. Så fort tillfälle dök upp när hon kunde gå själv så skulle hon gå längre åt det hållet som stängslet var i sämre skick. Nu behövde hon bara vänta på rätt tillfälle.

Det tog inte många dagar innan det rätta tillfället infann sig. Abby hade fått ett migränanfall och stannade inomhus. Hon tålde inte det skarpa solljuset när hon fick dom här anfallen. Louise förberedde sig och drack så mycket vatten hon orkade. Hon hade väl lite tur för det hade börjat dyka upp moln på himlen så det skulle kanske inte bli fullt så påfrestande för henne under vandringen till friheten. Hon tänkte ut hur hon skulle gå till väga när hon lyckats ta sig ut. Hon skulle säkert bli tvungen att gå ganska långt men hoppades på att få lift snabbare än hon egentligen vågade tro. Hon hade liftat tidigare i Sverige tillsammans med andra. Det var säkert lätt att få lift i det här landet också. Men lite ängslig var hon allt för att göra det helt själv. Hon skakar av sig oron. Hon hade ju inget annat val än att lifta. Sen var hon tvungen att ta reda på hur man kom i kontakt med svenska ambassaden. Hon fick väl helt enkelt fråga sig fram. Ja så fick det bli.

Hon hade fyllt flaskan med vatten och placerat det i en bit nät som det legat frukt eller grönsaker i. Nätet hade hon hittat i köket och tagit vara på. Tänkt att hon kanske kunde få någon nytta av det. Det hade hon knutit fast i bältet till de lånade jeansen hon hade på sig. Utöver det så hade hon en vit T-shirt och en tunn grå träningsjacka. Sålunda började hon sin vandring och ingen reagerade eller tyckte att det var något konstigt med det. Efter en halvtimmes promenad så var hon framme vid grinden och började följa stängslet åt vänster. Efter ytterligare en halvtimme så hade hon kommit längre än hon gjort tidigare. Hon såg flera småhål men inget som var tillräckligt stort så att hon kunde ta sig igenom det. Hon fortsatte att gå en bra stund och började så smått misströsta. Skulle hon ändå inte hitta det rätta hålet. Kände sig lite modfälld men om hon var tvungen att återvända till lägret så skulle alla tro att hon bara varit ute på en av sina långpromenader. De skulle inte ha en aning om vad hon egentligen gjort. Blev det på det sättet så fick hon väl försöka komma över en liten avbitartång. På något sätt.

Plötsligt hajade hon till lite. Men nog såg det väl ut som ett större hål lite längre fram på stängslet. Hon gick ett femtiotal meter till och såg att det verkligen var ett tillräckligt stort hål. Hon vågade knappt tro att det var sant. Jodå det var ett riktigt hål. Det kändes nästan som ett riktigt mirakel. Sen tog det inte många minuter innan hon tråcklat sig igenom hålet. Det kändes overkligt men hon var faktiskt fri. Hon började gå mot det håll där det var mest troligt att vägen gick. Hon höll sig i skogen i möjligaste mån. Ifall de skulle börja leta efter henne så ville hon att skogen skulle dölja henne så gott det gick. Hon visste att vägen hade svängt så det skulle kanske inte ta så lång tid att nå vägen. Det var också av den anledningen hon valt att gå åt just det hållet. Det var ju tur att de två faktorerna hade sammanstrålat. Att vägen svängt åt just det hållet där stängslet varit dåligt. Men det tog ändå en och en halv timme att nå vägen.
Hon hade börjat dricka av vattnet. Hon hade varit så koncentrerad av att hitta först hålet och sen vägen så hon hade nästan glömt bort att dricka. Inte förrän hon var riktigt törstig insåg hon att hon borde ha druckit mer. Jaja hon fick väl dricka desto mer nu. Sen var det ju bra att hushålla med vattnet. Det kanske måste räcka hela resten av dagen.

Hon började gå efter vägen. Hon hade ganska bra uppfattning åt vilket håll hon skulle gå. Det hade ju inte varit kul om hon gått åt fel håll och kommit tillbaka till grinden.
Hon lade meter efter meter bakom sig och snart hade det blivit några kilometer. Det var varm och hon svettades. Kläderna klibbade fast på kroppen. Hon tog småklunkar av vattnet med jämna mellanrum. Hon hade fortfarande ungefär hälften av vattnet kvar. Det var halvklart väder men hon önskade att det varit helmulet. Solen brände på henne emellanåt. Men man fick vara glad för det lilla resonerade hon.

Efter cirka en timmes vandring kommer hon fram till ett vägskäl och tar vägen åt vänster. Hon visste inte riktigt varför. Det kändes bara rätt och hon mindes att de svängt till höger när de körde dit. Efter en stund hör hon något bakom sig. Visst låter det som en motor. En bilmotor. Hon stannar till och vänder sig om och kastar en blick bakåt. Ja visst är det en bil som närmar sig henne i en jämn hastighet. Hon ber en stilla bön om att det inte skulle vara någon från lägret. Hon undrade om de hade börjat sakna henne. Hon gav Abby en snabb tanke och fick nästan dåligt samvete för att hon lämnat lägret och Abby. Men lika snabbt som tanken dykt upp så försvann den. Hon hade ju all rätt att försöka forma sin egen framtid och i den ingick inga fångläger för det var en sån hon hade hamnat i.

Bilen närmade sig i rask takt. Det var en stor vit pickup av senare årsmodell. Hon höjde upp sin tumme och hoppades att det betydde samma sak här som hemma. Bilen började sakta in när den närmade sig henne. Hon vågade knappt tro att det var sant. Kunde hon verkligen ha så sån tur att hon skulle få lift med den första bilen som dök upp. Ja minsann det verkade så. Bilen stannade bredvid henne och föraren frågade genom den nervevade bilrutan om hon ville ha lift. Hon var inte sen att tacka ja öppnade bildörren och hoppade in. På stapplande engelska tackade hon honom. Mannen bakom ratten såg bra ut. Han hade mellanbrunt hår och några dagars skäggstubb som fick honom att se manlig ut. Han presenterade sig som Chris och hon själv avslöjade sitt namn Louise. Han frågade vart hon var på väg och vart hon kom ifrån. Så gott hon kunde med sin bristfälliga engelska förklarar hon att hon var på väg bort från ett ställe som hon inte hörde hemma på. Mer än så ville hon inte säga. Hon kunde ju inte vara säker på vem han egentligen var. Sedan förklarade hon att hon ville till svenska ambassaden eller något konsulat. Chris berättade att han var på väg till östkusten och svenska ambassaden låg i Washington som också låg på östkusten så hon kunde få åka med honom hela vägen. Hon hade sån tur att det nästan kändes overkligt. Man skulle nästan kunna tro att en högre makt hade ett finger med i spelet. Chris verkade riktigt trevlig och pratade ganska mycket. Det var hon glad över för då slapp hon själv prata så mycket. Hon gav bara kortfattade svar på hans frågor och det passade bra för henne. Hon ville heller inte avslöja för mycket vad hon varit med om. Hon påminde sig mer än en gång att hon inte visste vem hon hade att göra med. Men hon kände än så länge tacksamhet mot honom för att hon fick färdas med honom.

De hade åkt i flera timmar och det skulle snart börja mörkna. Chris säger då att de skulle ta in på ett väghotell för det var för långt att köra hela sträckan utan avbrott. Han behövde vila och sen fortsätta färden dagen därpå. Louise hade inget att invända. Hon kände sig trött och hade inte ätit något sedan frukosten. Hon förklarade att hon inte hade några pengar men Chris sa att han skulle stå för kostnaderna och ville också bjuda henne på mat. Hon tog emot erbjudandet med tacksamhet. De går in på hotellet och bokar ett rum. Louise hade accepterat att dela på ett rum med Chris. Det gjorde hon utan någon större tvekan. Han var så pass trevlig och dessutom kände hon sig lite attraherad av honom.

De gick sedan till krogen som låg i samma byggnad som hotellet. De beställde en varsin hamburgare och den visade sig vara den godaste hamburgaren hon någonsin ätit. Med det berodde nog på att hon var så hungrig. Hungerkänslorna hade rent av vridit om hennes mage. Det hade blivit sen kväll och de gick till sitt rum och tillbringade natten tillsammans. Nu hade de i lägret säkerligen upptäck att hon var borta tänkte hon förnöjsamt och somnade till slut.

Morgonen därpå är de på väg igen. Senare den dagen är de framme vid sin slutdestination. De har kört fram och parkerat vid svenska ambassaden och Louise kliver ut ur bilen. Hon går in till ambassaden men Chris sitter kvar i bilen. Inne i ambassaden förklarade Louise att hon behövde hjälp att komma hem till Sverige. Att hon blivit kidnappad och förd till ett läger där hon hade hållits fången en tid. Hon hade svårt att avgöra hur länge hon hade hållits fången men det rörde sig absolut om minst några veckor. Det måste ha låtit som värsta rövarhistorien men de verkade otroligt nog tro på henne. Det blev ett himla pådrag. Eftersom de trodde på henne så blev polisen inkopplad. Ambassadpersonalen var det som anmälde till polisen trots att hon inte hade velat det. Hon ville ju bara hem till Sverige. Det gjordes polisrazzia mot lägret. Det började nästan kännas pinsamt för Louise. Tillsammans med polisen och Chris åkte de tillbaka till lägret för att Louise skulle få tillgång till dokumentationen som fanns om henne. Hon var övertygad om att dokumenten som överlämnats mellan Anders och Chris gällde henne. Att det var hennes pass. Det falska amerikanska passet och hennes svenska pass. Lite överraskande överlämnade lägerpersonalen dokumenten utan invändningar eller försök att förhala det. Mycket riktigt var det passen som överlämnades till polisen och ambassadpersonalen. Louise höll sig nära Chris hela tiden för hon kände sig trygg i hans närhet. Hon vågade bemöta lägerledarnas anklagande och smått hatiska blickar. Hon brydde sig föga om det men flyttade sig efter en stund så att Chris dolde henne för deras blickar. Lite påfrestande hade deras intensiva blickar varit för henne.
Efter en stund ber hon Chris att ta henne därifrån. Hon ville inte vara kvar. Ville inte bevittna det som skedde på grund av henne. Ja för så var det när allt kom omkring. Hon hade inte velat det här. Hon ville bara få hjälp att komma hem till Sverige igen.

De begav sig därifrån. Tog ett inrikesflyg för att komma fram tidigare. De ville inte företa sig den långa resan med bil en gång till. De ville komma fram snabbare. Och det gjorde de. Snart var de framme vid ambassadområdet och tog in på hotell ännu en gång. Det hade bestämts att de skulle få träffa ambassadpersonalen om två dagar. Under de dagarna passade de på att umgås. Louise önskade att de hade träffats under trevligare omständigheter och fått lite mer tid med varandra. Hon visste att det snart skulle ta slut.
Så var det då dags att besöka ambassaden och träffa någon tjänsteman eller kvinna. De överräckte hennes pass och förklarade att hon skulle få resa hem. Att de stod för flygbiljetten och undrade också om hon ville att någon skulle göra henne sällskap på resan. De hade tidigare tagit kort på henne och berättade att det tagits kontakt med hennes föräldrar hemma i Sverige och att de bekräftat att hon var deras dotter så mista lilla tvivel som de kunde ha haft om hennes historia suddades ut.
Chris erbjöd sig då att flyga tillsammans med henne. Louise tog tacksamt emot hans erbjudande. Det skulle kännas skönt att slippa gå igenom flygplatsen och incheckningen och sitta i planet helt själv. Hon uppskattade också att hon fick göra det i Chris sällskap. De hade ju trots allt lärt känna varandra under de dagar som de varit tillsammans. På ambassaden hade hon inte hunnit lära känna någon alls.
Så äntligen kunde hon tillsammans med Chris gå ombord på planet som skulle flyga henne hem. Hon visste att Chris inte skulle stanna länge i Sverige men hon kände ändå stor tacksamhet och lättnad över att hon återigen fick beträda svensk mark. Men det kom att visa sig senare att det som hade hänt inte gick helt obemärkt förbi.

Skriven av: Ellen