Flykten från kriget

KAPITEL 1 - Flykten

Daviti hade väntat på denna dagen. Han vaknade upp av att larmet om krig tjöt i hela staden. Denna stad var ingen mindre än Åbo på Finlands sydkust. Det var inte en speciellt stor stad och de flesta kände varandra. Han tog sin kappsäck han packat för flera veckor sedan när han märkte att kriget var på väg. Han hade aldrig varit beredd på att fly om inte Matti, hans bästa vän, hade förvarnat honom. Varför Matti visste detta var för att han hade tagit anställning hos den finska staten som spion. Detta var ett perfekt yrke för den smidige och viga Matti som alltid klättrat i varje träd som liten. Daviti hade således greppat sin kappsäck och börjat gå i lugn takt mot hamnen för att inte väcka uppståndelse. I hamnen hade Daviti gömt en liten båt under den femte piren av tolv. Han hade gömt den ordentligt och täckt den med tång som var lika brun som båten själv. Just denna nyans av brunt kan liknas vid ett oxiderat äpples ruttna färg.

När han gick fram till båten och skulle skrapa bort den bruna tången insåg han att en stor del hade förmultnat. Han svor lågt till sig själv när han började borsta bort den fuktiga och kladdiga jorden. Daviti kände smått hur stressen började komma när han blev helt kladdig och fick bruna fläckar på sina blåa byxor och sin vita t-shirt. Till slut fick han bort tillräckligt mycket jord så att han kunde sätta sig i båten och börja paddla ut mot Östersjön. Stressen hade sakta krypit fram under rengöringen av båten och nu kände sig Daviti väldigt svettig. Han var relativt lång ungefär lika lång som en vanlig tamburmajor som finns i de flesta hallar. Han var även väldigt vig och smidig.

Den första tanken som slog honom när han började paddla var "tänk om jag inte klarar det". Oron inför det stora havet var stort, han hade trots allt sett många skepp förlisa i det grumliga bräckta vattnet. Inte minst familjen Karppinen som skulle ut och fiska en blåsig morgon och aldrig kom tillbaka. Hjärtat bultade fortare och fortare i och med dessa tankar. Hans hjärna var kluven i frågan om han skulle vända tillbaka och kanske dö i kriget eller fortsätta och kanske drunkna. Den ena halvan sade, "vänd om, om du dör i kriget kan du åtminstone känna heder och mod då du faktiskt krigade och inte smet som en ynklig liten lus" medan den andra halvan sade, "om du överlever havet och lyckas ta dig ut ur Finland behöver du aldrig tänka på kriget igen. Du kan starta ett nytt liv i något annat land". Daviti slutade paddla och började tänka på hur han skulle göra. Efter mycket överläggande med sig själv beslutade han sig för att fortsätta, han ville verkligen inte vara med i kriget och slåss för sitt liv. Det passade inte den tysta och vänlige Daviti som alltid värnade om andras bästa. Skulle han då stå och slåss med dödliga vapen och kanske döda någon annan, "nej det är inte ett alternativ" sade han högt för sig själv.

Paddlarna började åter trycka sig genom vattnet och skjuta fram den lilla bruna ekan mot horisonten till följd av att Daviti började röra sina armar i en kontinuerlig rörelse fram och tillbaka. Han hörde ett avlägset tjut av krigssirenen som fortfarande tjöt i fjärran. Ljudet blev allt tystare och tystare i takt med att båten lämnade civilisationen allt längre bakom sig. Nu hördes endast en flock med strömstarar som rörde sig mot väster. “Perfekt”, kunde han inte låta bli att triumfera eftersom han var dålig på väderstrecken men visste att strömstararna alltid rörde sig åt väster vid den här tiden på året. Själv kunde Daviti inte orientera sig efter stjärnorna eller solen då den inte lös vilket gjorde att flocken som rörde sig i samma riktning som han själv skulle kunde leda honom rätt. Efter ungefär fem sekunders tänkande kom han på sig själv i sina tankar och började genast paddla efter fåglarna. Lugnt och fint paddlade han för att inte skrämma dem och missa sin chans att hålla rätt kurs. “1, 2, 3, 4” räknade han för att hålla ett jämnt tempo och inte plaska alldeles för mycket.

När cirka en timme hade fortgått kände han ett djupt kurrande i sin mage. Han var hungrig. Kurrandet tilltog i både känsla och ljud. Han ville egentligen inte stanna och äta just nu efter endast en timme eftersom han inte visste hur länge han skulle behöva vara ute på havet. “Kraaaa” skrek fåglarna plötsligt, vilket gjorde att Daviti ryckte till. Undrar vad som skrämde dem, tänkte han. Han försökte lyssna efter någon sorts ljud men kunde inte höra något.”Besynnerligt, fast det ger mig en bättre anledning att få ett mål mat i magen” sade han högt för sig själv nu när han inte behövde oroa sig för att skrämma fåglarna, något annat hade trots allt hunnit före.

KAPITEL 2 - Stormen, katastrofen som förstör allt för Daviti

Kappsäcken han packat drog han fram från dess plats tryggt under sittbänken i den lilla ekan. I matväg hade han packat inlagd mat eftersom han inte kunde packa med färsk mat då han inte visste när han skulle ge sig av. Den inlagda maten bestod till största del av inlagd strömming han fiskat själv i Kempeleenlahti, den lilla viken strax söder om centrala Åbo. Fisken där var av mycket fin kvalité och det tog Daviti endast tio minuter från hans hus att gå till viken och fiska. Fiske var en hobby han haft sedan han var liten. Ofta brukade han trösta sig med att gå ner till viken och fiska vid tidpunkter då han mådde dåligt över att hans föräldrar inte längre var vid livet. För tre år sedan omkom hans föräldrar och hans enda syster i en lavinolycka vid en resa till Halde fjäll i nordvästra Finland. Precis innan gränsen till Norge i norr. De var alla ute och åkte skidor, även Daviti, när en flock fåglar kom flygandes och skränandes över dem. Fåglarnas höga läte utlöste en lavin som svepte med alla utom Daviti, han hade tur. Hans pjäxa till ena skidan hade släppt lite vilket gjorde att han sökte sig till en stor sten som hade täckt upp en bit land där man kunde stå utan att få snö under pjäxan. Han befann sig just på denna plats när lavinen kom. Stenen skyddade Daviti från döden. Den stackars pojken på 17 år hörde sina familjemedlemmars förtvivlade skrik dämpas av snön och till slut dö ut, för alltid.

“Mmmm” hade varenda människa på en kilometers avstånd hört om det fanns några när Daviti satte tänderna i en ljuvlig strömmingsbit. Lagen han hade gjort till strömmingen bestod av röd lök, ättika, morot och kapris. Allt hade han köpt av en trevlig liten köpman på marknaden som sålde allt som kan tänkas behövas för att äta en god strömming. Precis när han stoppat undan den sista burken med den saltade strömmingen som luktade ättika kände han att havet var lite oroligare än tidigare och det började blåsa in stora grå moln över havet. Några minuter senare var han mitt i stormen. Precis innan regnet kom hördes en stor smäll som fick Daviti att rycka till ordentligt. Regnet som nu föll var lika kallt som is tänkte Daviti, det kunde lika gärna varit stora hagelkulor av is som föll, det hade inte varit någon skillnad i hårdhet eller kyla. Du måste söka skydd, du måste söka skydd skrek hans inre tankar men Daviti kunde inte hitta något mer än ett litet fack på den högra sidan av båten att gömma sig i men utrymmet var för litet, han fick glömma det direkt. Mitt i allt iskallt regn och all panik såg han ett litet utrymme längst fram i fören, tillräckligt stort för en människa. Krafterna blev som bortblåsta på bara några minuter i denna storm, de sista gick åt till att åla in sig i det lilla utrymmet. Det sista han hörde var en stor åskknall som om någon detonerade en stor bomb precis brevid honom innan han svimmade av rädsla och utmattning.

KAPITEL 3 - Den långa väntan

Det hade gått några timmar innan Daviti vaknade igen men stormen hade inte avtagit en sekundmeter i vindstyrka från tidigare. Däremot regnade det inte längre vilket fick Daviti att plocka fram sin burk med den inlagda strömmingen igen och äta ett par bitar för att återfå sina krafter lite. Det fanns inget han kunde göra för att styra båten åt rätt håll då vinden var för stark. Även om han hade kunnat styra båten åt rätt håll var det inte säkert att han skulle hamna rätt igen då han blåst ur kursen i flera timmar medan han
varit medvetslös. Hur många timmar det var visste han inte och eftersom han inte kunde se solen visste han inte hur han skulle räkna ut det heller.

Efter ytterligare ett antal timmar som Daviti fördrivit tiden med att räkna plankor i båten började hans oro komma inför att inte överleva och kunna ta sig till civilisationen. Han började tänka på hur hans liv på en öde ö i Östersjön skulle se ut. Om vintrarna skulle det bli väldigt kallt…, började han tänka men kom sedan på att om det blev tillräckligt kallt skulle kanske isen frysa. När eller om det skedde skulle han kunna vandra över isen som generationer av människor gjort för att ta sig över Östersjön utan båt. Hans tankar pågick i flera timmar. Han smed planer på hur han skulle överleva de andra årstiderna och hur han skulle veta vilket håll han skulle gå åt för att hitta den närmsta vägen till Sverige.

Efter mycket tänkande bestämde han sig för att avvakta med hur han skulle göra. Som en blixt från klar himmel slutade det att blåsa och Daviti blev helt ställd. Då det blåste så pass kraftigt kändes det som att det borde ha blåst mycket längre men vinden slutade helt och det började inte blåsa igen. Han kunde nu stå upp i båten utan att blåsa omkull. Han tog tillfället i akt och började räkna sina saker. “Ryggsäcken finns kvar, årklykorna, det var bra, spade att ösa vatten med” började han att mumla för sig själv. Strömmingen stod också på samma plats som senast han åt av den. Dock kunde han bara se en åra i båten, vilket var förfärligt, det skulle bli otroligt svårt att ro med endast en åra. Han mumlade irriterat och lågt för sig själv när han kom på att han inte tog in årorna ur årklykorna när stormen kom, det var ett mirakel att den ena lyckats falla in i båten och inte ned i havet som den andra gjort. Plötsligt kastades Daviti fram i båten som att någon kastade en tung sten på honom. Han slog i huvudet och blev liggande mitt i båten.

KAPITEL 4 - Resan tar en vändning

Daviti var snabb med att se till att han inte blödde från huvudet, vilket han inte heller gjorde. När han lyfte upp ansiktet igen stelnade han till som om han sett ett spöke. Sedan skrek han ut ett glädjerop; “LAND, FAST LAND” han blev riktigt glad och hoppade i land på den bruna stranden fylld med tång. Han plockade upp tång och sand i sina händer och nästan hällde de över sig för att han var så till sig av lycka. Sen såg han en äldre fiskare med långt skägg och höga gummistövlar som var kraftigt byggd men inte speciellt lång, kanske 175, bedömde Daviti. Nu blev han nästan ännu gladare än innan och rusade fram till fiskaren för att fråga vart han befann sig. Fiskaren hade studerat Daviti sedan han kom indundrandes på stranden och när Daviti nu var framme och började prata med fiskaren fick han svaret “nie rozumiem”. Det var som en enda stor domedag sköljde över honom när han förstod att de inte skulle kunna kommunicera med varandra utan någon sorts tolk. Han hade kommit till Polen.

Vad gör jag nu då, var hans första tankar efter all förtvivlan. Fiskaren och Daviti stod fortfarande mitt emot varandra men nu började den äldre peka på en väg som ledde bort från vattnet upp för en brant backe där Daviti kunde skymta en smal väg. “Tack, tack” skyndade han att säga innan han begav sig upp för backen med all sin packning. Dessvärre kunde han inte ta med båten, han var tvungen att lämna kvar den på stranden. Den gamle fiskaren stirrade sig blind på Daviti såg det ut som när han började bege sig upp för backen och lämna det blågröna havet bakom sig. På minst en och en halv timme skymtades ingenting gjort av levande människor förutom vägen han gick på. Då solen nu var framme kunde han veta vilket håll på vägen han skulle gå, den ledde åt antingen öst eller väst. Om man gick åt väster skulle man förr eller senare komma till Tyskland visste Daviti, därför gick han också dit.

När solen stod mitt på himlen tog han en paus och plockade fram sin inlagda stömming igen. Platsen var under en stor grön ek en bit brevid vägen. Daviti var relativt kunnig vad gällde matlagning och då han var lite trött på inlagd stömming bestämde han sig för att grilla den på en pinne över öppen eld. Elden gick snabbt att få igång då det fanns många torra pinnar i skogen samt att marken var väldigt torr. Eftersom det var väldigt torrt ville han inte elda direkt på marken eftersom det kunde börja brinna då. Därför byggde han en eldstad av några stora stenar han hittade. När han satte tänderna i fisken smakade den gudomligt jämfört med den inlagda fisken han ätit tidigare. Han passade även på att ta en kort tupplur för att samla sina krafter innan vandringen fortsatte. Innan han lämnade platsen såg Daviti till att den var ordentligt fuktig och att elden var helt släckt. Först på kvällen samma dag såg han hur staden Gryfice tornade upp sig i fjärran och någon timme senare befann han sig på stadens huvudgata. Pengar hade han ännu inte tjänat några. Han hade bara några ynka marker kvar men de räckte inte långt i Polen. Vid ett litet träd i utkanten av staden hittade han en bra övernattningsplats och bestämde sig för att sova omedelbart utan att äta både för att spara maten och för att han inte ville äta den inlagda strömmingen rå. Han somnade omedelbart.

KAPITEL 5 - Arbetet och mötet med Bogdan

När Daviti åter vaknade proppade han i sig två hela strömmingsfiléer för att inte behöva känna hunger på ett tag. Han skulle nämligen bege sig till staden och söka arbete. Därför tog han även lite extra tid på sig för att fixa till håret och klä sig i de finaste kläder han hade. Det fick bli en grön långärmad skjorta med bruna knappar och ett par grönblå jeans då alla hans andra kläder var håliga eller illaluktande efter att ha legat i en kappsäck gjord av koläder i flera dagar. När han ansåg sig vara klar tog han väskan på ryggen och vandrade in i staden. Han sökte på varje gata för att hitta ett arbete och till slut gjorde han det. Utanför en liten skomakarlokal stod det på polska, vilket Daviti inte förstod men vad det också stod var “Gesuche Arbeiter”. Eftersom Daviti kunde lite svenska kunde han lista ut att denna lilla skomakare på huvudgatan sökte en arbetare. Tio sekunder senare fanns inte skylten kvar eftersom Daviti hade tagit med den och gått in i affären.

Där inne stod en relativt gammal, sliten och trött skomakare och arbetade med ett par bruna stövlar. Den gamle skomakaren såg ut som om han hade arbetat med samma yrke och stående i samma ställning i över tjugo år. När Daviti kom in lyfte skomakaren på huvudet och när han såg skylten sträckte han på sig och började gå mot Daviti. Hans utsträckta rygg såg inte alls vidare utsträckt ut. Den hade blivit helt krokig efter alla år i böjd ställning. “Hej” sade skomakaren på polska, “vad kan jag hjälpa Er med”. Olyckligt nog kunde inte Daviti polska men han sträckte fram lappen som suttit utanför dörren och sade till skomakaren “Jag söker arbete hos Er” på finska. Ingen av dem förstod varandra till språket men skomakaren förstod att Daviti sökte jobb när han räckte över skylten. De hälsade på varandra och skomakaren sade att han heter Bogdan. Det var inget tvivel om att Bogdan ville att Daviti skulle börja arbeta på en gång för han visade honom direkt till en station där han skulle blötlägga skinn för att sedan spänna ut det mellan ett verktyg som Bogdan kallade för “uttänjaren”, detta sade han på tyska. Han var väldigt tydlig i sitt kroppsspråk och visade detaljerat hur Daviti skulle arbeta utan att använda ord.

Efter cirka en kvarts beskrivande och ett antal provexemplar från Davitis sida lämnade Bogdan honom själv och återgick till sitt eget arbete. När Daviti stigit in i skomakarstugan hade klockan varit sen morgon och nu var den sen eftermiddag. Han hade hunnit göra ett tjugotal uppspända skinn innan Bogdan kom tillbaka och visade med sitt tydliga kroppsspråk att det var dags att sluta för dagen. Han hade även ritat ett enkelt schema till Daviti där han skrivit på tyska start och sluttider med hjälp av att rita ut solens position på himlen. Detta var väldigt nödvändigt eftersom ingen av dem hade någon klocka utan endast anpassade sig efter solen. Precis innan Daviti hade gett sig av från arbetsplatsen hade Bogdan givit honom några z?oty som dagslön. Dessa sparade Daviti istället för att köpa ny mat eller nya kläder. Han höll tillgodo med de kläder han hade och de strömmingsfiléer han hade kvar. Det var inte specielt många men han såg till att de skulle räcka i några dagar till. Innan han somnade på samma plats som dagen innan åt han upp ett antal filéer för att mätta sin mage efter en nästan hel dags arbete utan lunch.

KAPITEL 6 - Det svåra valet

Dagarna och veckorna förflöt hos skomakaren och allt eftersom lärde sig Daviti mer och mer polska. Nu kunde han och Bogdan föra enkla konversationer av olika slag på polska utan att behöva använda kroppsspråket. Daviti hade tjänat ihop en ordentlig portmonnä med z?oty efter cirka två månader i skomakarboden samtidigt som han hade lärt sig prata polska relativt bra, åtminstone grunderna. Han beräknade att han skulle kunna ta sig upp till Sverige på cirka 8-9 dagar från och med nu med ett fartyg om han tog anställning där redan om en vecka. Därför hade även det svåra beslutet kommit allt närmre och närmre, att ta farväl av Bogdan som han börjat tycka väldigt mycket om. Han ville inte alls lämna Bogdan men han visste att det var i Sverige han hade sin framtid och behövde därför ta farväl.

På fredagen två dagar senare fattade han det svåra beslutet att ta farväl av den krokryggade skomakaren som blivit som en far till honom. Daviti gick till skomakaren som vanligt på morgonen och började arbeta men istället för att säga “hej då” på kvällen berättade han att han skulle resa bort. Han sade “Bogdan, det har varit ett nöje att arbeta här och du har nästan blivit som en far till mig men det har blivit dags för mig att bege mig upp mot Sverige. Jag vet att min framtid finns där och inte här.” När skomakaren fick höra dessa ord blev han helt stum. Till slut efter många sekunders tystnad sade han “Jag vet, jag har känt på mig den senaste veckan att du velat berätta någon för mig som du inte gjort men nu förstår jag.” De sade hej då till varandra ordentligt nu och började gå åt varsitt håll när de klev ut genom den smala och låga dörren till verkstaden.

Daviti gick direkt till den lilla stugan han hyrt några dagar efter han tagit anställning hos Bogdan. Han kom tillbaka till stugan precis när solen höll på att försvinna bakom de långa gröna granarna som fanns bakom stugan. Sina ägodelar hade han redan packat då han visste att han skulle ge sig av denna dag vilket gjorde att han bara kunde ta sin kappsäck och lämna hemmet direkt. Utanför Herr Krystofs hus, som var den han hyrt stugan av, lämnade han nycklarna och ett kuvert innehållande 50 z?oty som betalning för stugan. Direkt därefter vände han sig om och gick mot den stora vägen i västlig riktning för att ta sig till Tyskland och leta upp en stor hamn för att sedan ta sig till Sverige med båt. Mat hade han köpt och fyllt en hel kasse med för att kunna hålla sig mätt på en varierad kost tills han nådde den tyska kusten. Resten av den dagen vandrade han i cirka en timme innan han gick och lade sig under ett stort träd med tjocka rötter där han kunde lägga sig så att de bildade en skön och kurvig säng. Hans nuvarande plan var att vandra oavbrutet hela morgondagen för att komma fram precis efter skymningen. Innan han lämnade staden hade han pratat med Bogdan om hur lång tid det skulle ta att gå och vilket håll han skulle gå åt. Bogdan hade sagt att vandringen skulle ta cirka sju dagar om Daviti följde vägen åt nordväst, vilket han också gjort och nu låg och sov på. Sov för att orka med morgondagens fortsatta vandring.

KAPITEL 7 - Åter ut på havet

Det var verkligen en stor hamn han hade tagit sig till i Greifswald i nordöstra Tyskland. Han hade talat med en hamnarbetare vid namn Ruben som sagt att den stora färjan vid pir 8 skulle avgå till Sverige redan samma kväll. Daviti hade ingen tid att förlora. Han hade mat kläder och pengar, vilket gjorde att han direkt begav sig mot pir 8 för att borda fartyget och köpa sig en biljett och eventuellt ta anställning för att tjäna pengar under resan.

Tanken som slog honom när han såg fartyget var, oj vilket stort fartyg. Den stora båten var målad i mörkblått med en vit rand upptill och nertill. Den blå färgen liknade färgen på Östersjöns bräckta vatten tänkte Daviti samtidigt som han besteg båten från den långa ekbruna rampen som lagts ut från fören. I båtens lobby, som man klev in i direkt, stod ett bord uppställt där det satt två personer som sålde biljetter till resan. Det var inte speciellt högt i tak, cirka två meter, men det var tillräckligt för att en fullvuxen man skulle kunna stå raklång där.

“Vad önskar herrn” frågade den längre av de två männen. “En enkelbiljett till Stockholm, tack” svarade Daviti. Den långe mannen fumlade lite med biljetten innan han gav den till Daviti i utbyte mot pengarna han givit dem. Ungefär en timme gick medan Daviti hade gått in i restaurangen och beställt korv med surkål, en tysk specialité som Daviti inte provat tidigare, innan båten började lägga ut från hamnen. Bara några minuter senare var de ute på öppet hav där man inte såg annat än horisonten. Det var en klar dag vilket gjorde att havet och horisonten knappt gick att urskilja. Ibland kunde man se en ensam båt som åkte men mer såg man inte.

Under resans gång vilade Daviti mest då han inte visste hur långt han skulle behöva gå när han kom fram. Resan var väldigt lugn och stillsam, nästan som att ligga i sin egen säng hemma, under ungefär halva resan. Sedan började det blåsa allt mer och mer vilket gjorde att fartyget gungade upp och ner på vågorna, något som kunde gjort den minst sjösjuka av alla helt spyfärdig. Vid denna punkt blev Daviti väldigt orolig då han redan varit med och en storm till havs där han hamnat ur kurs för bara några månader sedan. Detta gjorde honom väldigt orolig men trots detta tvingade han sig själv att ligga ned och försöka sova och koppla bort allt gungande fram och tillbaka. Han lyckades relativt bra eftersom han inte fick några spykänslor över huvud taget. Efter några timmar lugnade sig havet och återgick till det lugna som vid början av resan. När Daviti nu letat sig upp på däck märkte han att det gungat mer än han trott under blåsten, då böcker ur bokhyllorna längs med lobbyns korridor låg som utrivna ur bokhyllorna och lampor hade slocknat, vissa hade till och med ramlat ned på golvet. Som tur var hade ingen kommit till skada vilket var bra eftersom fartyget inte skulle kunnat hålla samma hastighet då som nu på grund av säkerheten ombord. Någon gång mitt på eftermiddagen seglade de in i Stockholms skärgård.

Det fanns inte speciellt många hus men de hus han såg var väldigt lika de i Finland. De var röda och hade vita knutar och fönsterkarmar. De liknade små tomtehus där de stod tyckte Daviti. Efter ytterligare några kvartar lade de till i Hammarbyhamnen. Daviti var ivrig på att komma iland då han legat still för att bekämpa sjösjuka under delar av resan. Han hade varken arbetat eller handlat någonting ombord utan han hade sparat sina pengar istället. Han tog dem och sin kappsäck med sig och steg iland på betongkajen. Känslorna började flöda över honom nu när han satte foten på den svenska marken. Han kände en enorm lättnad över att äntligen ha nått sitt mål efter flera månaders kämpande för att nå sitt mål, Sverige.

EPILOG

Han såg nu röken från storstaden torna upp sig mot himlen. Han var äntligen framme. Han hade vandrat och seglat från Finland genom Polen och Tyskland och sedan tagit färjan till Stockholm. Och nu fick han äntligen lön för mödan. Han hade vandrat genom öppna landskap och nästan drunknat när den hårda stormen på Östersjön kom, men han hade överlevt och lyckats slutföra sitt mål. Han tänkte en stund på vad han skulle göra nu. Detta var något han aldrig tänkt på tidigare; hur det var i en storstad som Stockholm. Han funderade en stund medan han tittade på staden. Det var en fin stad, tänkte han när han tittade på de höga husen och vattnet runt omkring staden. Sedan var det som om något knuffade till honom. Han vaknade ur sina tankar och bestämde sig sedan för att fortsätta att gå in mot staden för att inte frysa. Han vandrade rakt in i ovissheten.
Slut

Spöket

Spöket är medlem sedan 2016 Spöket har 2 publicerade verk