Född i svält

Född i svält

- Thomas gör inte det snälla jag ber dig, skriker Sara!
Saras svett börjar rinna ner för hennes huvud, hennes hand skakar och hon hackar tänder. Hon får ögonkontakt med sin man när han ska hugga kniven i sin mage. Hon vill stoppa honom men hon kommer aldrig hinna göra det. Thomas har inte tid med att tänka efter, han är tvungen att göra det. Han hugger kniven så snabbt han kan för att Sara inte ska stoppa honom. Han ramlar ner på ryggen. Där ligger Sara och ser sin man dö framför hennes ögon. Hon vill göra något men det är för sent för att kunna göra något. Det dröjer inte länge förrän hela tältet är fullt med blod. Majas vagga var brun men nu är den brun med röda fläckar. Sara kryper långsamt till Thomas och tittar in i hans ögon. ”Han ser så god och oskyldig ut”, tycker Sara.

Sara lägger sig bredvid honom och håller om honom. Hon får en klump i magen men det går över senare. Hennes tårar rinner ner från hennes ögon. Sara blundar en stund för att bli lite lugnare.

(Några månader tidigare)
- Vi har ont om vatten Sara vi kan inte leva så. Den här brunnens vatten kommer inte räcka för tre personer, max bara för två personer och vi kan inte heller flytta till ett annat ställe det är för farligt, säger Thomas med en orolig röst.
- Vad menar du med det, frågar Sara?
- Någon av oss måste dö och det måste vara jag du får inte dö för att du är gravid. Du måste acceptera det Sara, säger Thomas med en sorgsen röst.

(Nutid)
Sara vaknar av Majas gråt. Hon ställer sig upp och tittar runt omkring sig med kisande ögon. Thomas blod har torkat på den varma marken. Alla deras saker har blodfläckar på sig nu. Sara går långsamt till Majas vagga. Där sitter Maja med ett trasigt, sönder och brunt täcke. Hennes leksaker som är gjorda av trä står bredvid henne. Det var hennes pappa, Thomas som hade gjort dem åt henne. Hon tar upp och kramar Maja väldigt hårt och ryggdunkar henne samtidig. Hon vänder sig om och ser Thomas kropp som ligger där. Hennes ögon blir röda och tårarna börjar rinna igen. Hon lägger tillbaka Maja i hennes vagga och går till Thomas kropp. Sara tar Thomas båda armar och släpar ut honom från tältet.

Det är mörkt där ute, hon kan se månen som lyser över tältet och sanden som blåser iväg hela tiden. Det enda Sara ser är, deras brunn i den mörka natten.
”Jag kan gräva ner honom imorgon så att jag kan se vad jag gör”, tänker hon.
Hon går till brunnen och tar upp lite vatten med en hink och bär den in till tältet.

När hon kommer till tältet tänder hon alla ljus som finns i tältet. Hon tar ett djupt andetag och sätter sig på knäna. Därefter tar hon ut en svamp från hinken. Sara klämmer svampen och börjar tvätta Thomas blod. Efter några minuter börjar Maja gråta igen. Sara går och tar upp henne från hennes vagga. Hon går och sätter sig i sin gungstol och börjar gunga. Maja blir inte lugn. Sara förstår att hon är hungrig och ville ha mjölk. Så hon ammar Maja samtidigt som hon gungar i stolen.

(Flera år senare)
- Tack mamma för den här klänningen, den är jätte fin, säger Maja med en munter röst.
- Varsågod min lilla ängel, men kan du inte gå och prova den, säger Sara.
Maja går ut från tältet och tar på sig klänningen. Hon kommer in till tältet och vänder sig mot sin mamma. Hon har en brun klänning som är gjord av riktigt skinn på sig. Klänningen är från Saras mormor. Hennes röda hår är samlat på det ena axeln och hon ler mot sin mamma. Saras ögon blir röda och Maja ser att Saras ögon blänker. Hon går till Sara och håller om henne för att trösta henne.
- Jag önskar att din pappa också kunde vara här och se dig när du fyller 16, säger Sara.
Maja vet inte vad hon ska göra. Det enda som hon kan göra är att krama Sara jätte hårt.
- Mamma, var inte ledsen nu, det är min födelsedag, sa Maja.
Sara torkar tårarna och tittar upp på Maja och ler.
- Du har rätt, säger Sara.

När de ska äta så hör de flera fotsteg som kommer mot deras tält. De stirrar på varandra i några sekunder. De säger inget, de bara iakttar varandra tills Maja går ut ur tältet för att se vad som händer. Hon kan inte riktigt se vad det är. Hon ser en massa sand som rör sig i luften. Hon tittar noggrant en liten stund tills hon ser vad det är. Det är tusentals flyktingar som kommer mot deras tält. Maja har aldrig sett någon annan människa förutom sin mamma och pappa. Hon gapar stort och ser flyktingarna.
- Mamma kom och kolla, ropar Maja.
Sara kommer ut ur tältet och ser vad det är. De säger inget till varandra, de bara stirrar på flyktingarna.

- Hej!, sa en av flyktingarna.
- Hej, jag heter Sara. Vad heter du? Var kommer ni ifrån och var ska ni?, säger Sara.
- Jag heter Pax. Vi kommer från Stockholm och vi ska till Kiruna. Där finns både mat och vatten, svarar Pax.
Pax blåser i en visselpippa och säger:
Allihopa stanna!
Det finns några andra personer som också blåser i en visselpipa så att alla hör. Några har tältar med sig för att kunna sova i. De andra som inte har tält tänder en brasa och försöker sova bredvid den.

(17 år tidigare)
- Sara du måste lova mig en sak, när jag dör och det kommer en massa flyktingar som ska till en bättre stad så ska du och Maja följa med dem. Du måste lova mig det, säger Thomas.
- Men vi kan leva här, vi behöver inte flytta, svarar Sara
- Nej, vattnet kommer ta slut, säger Thomas.
Sara känner sig tvingad och ledsen. Hon är ledsen för att hon vet att hennes man snart ska dö. Varje gång Thomas pratar om att han ska dö så minskar intresset för Sara att föda Maja. Hon vill inte att Thomas ska dö bara för ett barn.

(Nutid)
På natten när Maja sover smyger Sara till Pax. Hon går mellan många trötta personer. De är smutsiga och luktar äckligt.
- Ursäkta, vet du var Pax är, frågar Sara till en av flyktingarna.
- Han är där framme vi elden, svarar flyktingen.
Sara kliver mellan många trötta flyktingar till Pax. Pax sitter vid elden och grillar ett spett med insekter. Han har ett par trasiga handskar på sig och han har en munktröja som är rutig. Om man tittar noggrant på hans hår kan man se att det finns ett blont hår bakom de stora och smutsiga fläckar som är på hans hår. Sara går fram till honom.
- Får jag sitta bredvid dig?, frågar Sara.
- Ja, svarar Pax.
- Hur långt är det till Kiruna härifrån, frågar Sara.
- 100 km. Det tar ungefär en vecka för att ta sig dit härifrån, svarar Pax
- Jag och Maja vill också komma, säger Sara.
- Ok, men jag har inte ansvar för er två, vi kommer inte stanna för er skull om ni blir trötta och inte kan gå längre och ni måste ta med egen mat och vatten, berättar Pax.
- Ok, då har vi en överenskommelse, säger Sara och sträcker fram sin hand till Pax och gör en handskakning med honom.

Maja och Sara vaknar av visselpipas ljud.
- Vakna, vakna Maja, ropar Sara.
Maja öppnar sina ögon. Hon ställer sig upp och gnuggar sina ögon.
- Vad är det som händer mamma?, frågar Maja.
- Vi ska följa med flyktingarna, vi ska flytta, säger Sara.
Maja stirrar på Sara med öppen mun.
- Är du seriös, du kunde väl ha sagt något tidigare, säger Maja.
- Jag bestämde det igår kväll medan du sov så jag väntade tills du skulle vakna, berättar Sara.
Sara går ut och försöker ta så mycket vatten som hon kan från brunnen och häller det i en grön dunk. Sara bär in den i tältet och lägger den bredvid sin väska. Hon tar all mat som finns i tältet och lägger den i en väska. Hon tar lite ved och tändstickor och lägger det i sin väska. Så länge Sara packar ihop tar Maja på sig sina kläder. Därefter går hon till sin mamma och säger:
- Jag är klar.
De går ut ur tältet. De går mellan folk och börjar gå tillsammans.
- Hur många dagar är det till Kiruna, frågar Maja.
- En vecka bara, svarar Sara.

Efter några timmar av vandring i den varma öknen så har många blivit trötta. Maja tittar runt omkring lite och ser att många är trötta av att bära tunga saker. Plötsligt krockar hennes blick med en femårig flicka som är jätte smal. Hon är så smal så att hennes revben syns, hon bärs av sin mamma som stapplar fram. Flickan kan inte gå själv, hon har inte tillräckligt med muskler och energi för att kunna gå. Maja går fram till mamman och säger:
- Ursäkta, hej! Jag heter Maja. Jag kan bära din flicka en liten stund om du vill.
Kvinnan lyfter sitt huvud och tittar på Maja. Hennes hår täcker hennes ansikte, hon är jätte svettig och darrar jätte mycket.
- Jag skulle bli jätte glad om du kunde göra det för mig, säger kvinnan svagt och ler mot Maja.
Maja tar flickan och bär henne. Kvinnan försöker sträcka på sig men hon kan inte göra det. Hon kan inte räta ut sin rygg och gå vanlig eftersom hon har burit flickan i flera dagar på sin rygg.
- Vad heter du, frågar Maja.
- Josefin och min dotter heter Kristina, svarar Josefin.
Maja sätter Kristina på sin rygg och börjar gå bredvid Josefin.

Det är dunkelt nu och månen börjar snart synas bakom molnen. Maja är utmattad och orkar inte bära något mer eller gå längre. Hennes hals är torr och hon har ont i ryggen. Maja går några minuter till tills Pax blåser i sin visselpipa.
- Det menas att vi ska sova här, säger Sara till Maja.
Maja går till Josefin igen och ger Kristina till henne. När Josefin tar Kristina från Majas rygg så ramlar Maja ner på marken. Hon ligger på den varma sanden i några sekunder. Josefin försöker hjälpa Maja upp på fötter men hon är för svag för att kunna ställa henne upp. Maja ligger på marken i några sekunder. Hon andas så tungt så att när man ser henne bakifrån så ser man att hennes rygg går upp och ner hela tiden. ” Nej, jag ska inte ge upp så lätt jag har långt att gå fortfarande”, tänker hon och reser sig på en sekund.
Förlåt och tack så mycket för att du bar henne idag. Om jag visste att det skulle bli så, hade jag aldrig låtit dig bära henne, säger Josefin.
- Det är lugnt Josefin, det är inte ditt fel, säger Maja.
Maja går tillbaka till sin mamma. När hon kommer så ser hon att hennes mamma har tänt en eld. Maja går och tar två insektspätt och börjar grilla dem två. Sara tittar i väskan. Det finns inte så mycket mat i den. Hon blir lite oroad men hon säger inget till Maja om det. Maja tar fram det ena spättet och ger det till Sara.
- Nej tack jag har redan ätit när du var borta, säger Sara.
Maja stirrar på henne och trycker ihop sina ögonbryn.

(Fjärde dagen av flykten)
Solen skiner jätte varmt på den oändliga öknen. Majas röda hår är jätte svettig, hennes rygg är böjd och hon har en liten kofta på sitt huvud som kan skydda henne från solens sken. Många personer försöker spara sitt vatten och mat men många andra har inget vatten och ingen mat kvar. Många av flyktingarna har dött. De har antigen dött av svält eller så hade de blivit så trötta så att de ramlade på marken några gamar har festat på de.
På vägen ser Sara och Maja en lik som har blivit sliten av flera gamar. ”Gud vad den luktar äckligt”, tycker Maja. Maja tittar på Sara. Hennes ansikte har blivit grön, hennes mage knyter upp och då spyr hon en massa på marken. Maja vet inte om hon ska skratta eller inte hon springer till sin mamma. Sara sätter sig på knäna drar ner sitt hand på sitt ansikte.
- Mamma är du okej?, frågar Maja.
- Ja, gumman, svarar Sara.
Maja tar Saras händer och hjälper henne upp på tårna.

På eftermiddagen är det dunkelt. Flyktingarna går igenom två höga kullar. Pax och några andra ledarna blir lite bekymrade över deras val för vägen. De stirrar på varandra och nickar mot varandra. Ledarna tar försiktigt upp sina vapen medan alla andra går. De ser hela tiden på toppen av kullorna och går. ”Ska jag säga vänd om så tar vi en annan väg, nej många har redan gått jag kan inte tvinga de gå tillbaka”, tänker Pax. När Pax håller på att tänka så hör han några personer skratta högt ovanför honom. Han tittar upp och tar upp sin pistol och svärd snabbt och skriker:
- Banditer, banditer ovanför er. ?Många börjar skrika och springa.
- Håll er vid ledarna, och om ni har någon vapen använd den, skriker Pax.
skurkarna springer ner från kullen väldigt snabbt och blockerar vägen för de som försöker fly. Banditernas knivar hugger in varje person som försöker fly. Maja och Sara går till Pax. De andas mycket snabbare, de skakar och hackar tänder. Några tjuvar går och letar efter mat och vatten mellan de döda kropparna men de hittar inget. De ser i likens fickor och väskor. Det enda som de har är kläder på sig. Pax och andra ledarna håller sina vapnen mot banditerna. Efter en stund befaller skurkledaren att låta de gå så hittar de några andra personer. Flyktingarnas ledarna håller fortfarande sina vapnen uppe. Tjuvarna stirrar jätte fult på flyktingarna när de går.

När de har ungefär gått flera mil så kommer de framför till en hög berg. Pax ser på andra. Många av de är ledsna för sina förluster, många är utmattade, många går böjda och stapplar fram. Pax och de andra ledarna visslar i visselpipor. Sara och Maja slänger sig på marken. Maja tar en näve sand och häller ut sanden från mellan sina fingrar. Sara ställer sig och tar tändstickor och en liten tröja för att göra eld. Maja stirrar på henne på henne som om hon försöker säga vad gör du.
- Vi har slut med ved, säger Sara.
Maja tittar runt lite så ser hon sitter ensam med sin pistol. Hon går till honom och sätter sig bredvid honom.
- Vad är det du har i handen?, frågar Maja.
- En pistol, svarar Pax.
- En vad?, frågar Maja förvånad.
- En pistol, man kan döda nån med en genom att trycka på avtrycken så kastar den ut kulor, berättar Pax.
- Hur fick du tag på en sån? säger Maja.
- Jag fick den i en arv, det här var min farfarsfarfarsfar, säger Pax.
- Många av de som är här har sin familj med sig men varför har du ingen med dig?, frågar Maja.
- Du frågar mycket lilla tjejen, jag menar jag känner jo inte dig vi har diskuterat bara en gång, säger Pax.
Maja blir lite småsur men visar inte det, hon nickar som om hon accepterar det.
- Ok, hejdå.

Hon går tillbaka till Sara. Sara sträcker sin arm mot Maja och bjuder henne lite på insekter.
- Du då, frågor hon.
- Jag åt när du var borta, svarar Sara.

(Sjätte dagen av flykten)
Sara är jätte trött, hon har inte någon energi kvar, Sara har inte ätit på flera dagar, hon har bara druckit lite vatten och Maja vet inte om detta och Sara vägrar berätta det till henne. Det är inte bara Sara som är jätte trött, många andra människor som också ska till Kiruna är trötta. De här sista dagarna har många av flyktingarna dött av svält. Många orkar inte gå längre och bara ligger ner på marken men ingen hjälper dem eller väntar på dem, alla bara går vidare och bryr sig inte. Det enda som de bryr sig om är att komma fram till Kiruna. Sara mår jätte dåligt. Hon måste vila lite men hon får inte för att annars kommer alla lämna henne i den varma öknen.

På natten när alla vilar, lägger Sara sig på marken. Hon känner att hon mår jätte dåligt och kan inte röra på sig. Sara mår jätte dåligt och hon behöver energi, hon känner att hon inte kommer klara sig imorgon och att hon kanske kommer dö. Sara kallar på Maja för att hon behöver prata med henne.
- Vad är det mamma?, frågar Maja.
- Sätt dig här för att jag vill prata med dig, säger Sara.
”Vad är det hon ska säga till mig som är så viktigt” , tänker Maja. Maja sätter sig ner och tittar på Sara. Sara håller Majas hand.
- Min mormor brukade alltid berätta för mig att världen eller Sverige har inte varit så från början. Det har funnits bra dagar förr i tiden och jag har hört att Sverige inte alltid har varit så. Det har funnits en tid där människor var vänliga mot varandra och inte dödade varandra för vatten eller mat eller att barn svälte i Sverige. Det har funnits en modern tid här i Sverige. Ingen åt insekter. Människor åt ett annat slags kött. Det fanns några djur som kallades för gris, ko, lamm, kyckling, fisk o.s.v. men nu är vi tvungna att äta insekter och svälta på grund av att de var egoistiska och brydde sig inte om nästkommande generationer. De slängde mat som de inte ville äta, de gjorde allt möjligt för att de skulle ha det skönt och att inte göra så mycket själva. Det har funnits vissa saker som man satte sig i och kunde åka någonstans utan att gå. När de gick så gick de inte över döda skelett eller sand. De hade vissa läderskydd på sina fötter så när de gick gjorde det inte ont i deras fötter, berättar Sara tills Maja avbryter henne.
- Mamma varför säger du detta till mig, kom till saken, säger Maja.
- Det som jag försöker säga till dig är att om ni kommer till Kiruna och startar
ett nytt liv där och börjar utvecklas där så ska du lova mig att ni ska försöka att inte vara egoistiska som de förra genrationerna och börja bry er om kommande generationer, säger Sara.
- Mamma, varför säger du ”ni” hela tiden? frågar Sara. Vi ska ju till Kiruna tillsammans, säger hon en med bekymrad röst.
Sara säger inget och tittar ner. Hon försöker hålla kvar sina tårar i ögonen. Hon tar ett djupt andetag och tittar på Maja.
- Förlåt, du har rätt, jag sa fel, jag menar vi, säger Sara.
- Var det allt, är det något mer som du ska säga?, frågar Maja.
- Nej, försök sova nu min lilla ängel, säger Sara.
”Thomas jag kommer snart till dig” tänker Sara. Hon tittar på Maja som sover. Hennes ögon blir röda. Hennes tårar rinner ner från hennes ögon. Hon snyftar. Sara trycker ihop sina läppar för att hon inte ska låta.

Dagen efter vaknar Maja av Pax visselpipa igen. Hon kryper mot Sara och börja knuffar henne lätt så att hon ska vakna.
- Mamma, mamma vakna vi måste börja gå, säger Maja med en trött röst.
Sara vaknar inte. Maja ställer sig upp och sträcker sina armar utåt och gäspar samtidigt. Hon ser att Sara inte har vaknat, hon går till Sara igen och börjar putta henne lätt igen men hon vaknar inte. Maja börjar bli lite oroad. Hon tar hennes armar och skakar henne.
- Mamma vakna, vakna, varför vaknar du inte, säger Maja.
Hon andas snabbare. Majas hjärta dunkar snabbare och hårdare än vanligt. Hon lägger sitt huvud på hennes bröstkorg för att höra hennes hjärta. När Maja lägger sitt huvud på hennes bröst. Efter några sekunder förstår hon varför hennes mamma sa ”ni” hela tiden igår kväll. Maja kramar om henne och börjar gunga överkroppen. Hon skakar och börjar svettas och börjar gråta.
- Mamma, mamma varför nu, varför ska du lämna mig nu i den här situationen, säger Maja med en nedstämd röst.
Josefin går långsamt till henne och lägger sin hand på Majas axel. Maja vänder sitt huvud och ser att det är Josefin. Maja ler mot henne men sen släpper hon ner sina läppar och ser ledsen ut.
- Maja släpp henne vi måste gå. Jag vet hur det känns att låta henne torka här i den här öknen men du måste göra det, säger Josefin.
- Nej, du vet absolut inte hur det känns, skriker Maja.
- Har du aldrig tänkt på varför jag går ensam med Kristina. Jag lämnade min man när vi var på väg mot Kiruna. Så snälla släpp henne för vi måste gå, berättar Josefin.
- Men det är inte rättvist, det är inte rättvist att både min mamma och pappa har dött, säger Maja.
Maja börjar gråta igen. Maja lägger Saras huvud på sin axel och kysser henne. Josefin tar hennes arm och börjar släpa henne en liten bit för att hon ska släppa Sara. Maja skriker men hon vet att hon måste släppa henne och gå. Hon ställer sig upp och gråter mer. Hennes ansikte blir rött. Josefin kramar henne och ryggdunkar henne. Hon tar Majas hand och går ifrån Sara. Hon tar upp Kristina och går till de andra med Maja. Maja tittar bak på sin mamma. ”Det är sista gången som jag ser henne”, tänker Maja.

Vid midnatt ser någon av flyktingar något som ingen annan hade sett innan.
- Vad är det, frågar en av flyktingarna sig själv.
Det är en sak som är brun på nedre delen, men när man kollar högre på det så blir den grön.
- Men vänta vad är det som hänger på den, frågar Maja.
En av flyktingarna tar den och äter den.
- Mm, vad god den är. Den är saftig och söt, säger han.
Maja plockar en av dem och ser på den. Den är både röd och gul. Hon tar också en bit av den. Hon tycker jätte mycket om den.
- Mina damer och herrar vi är framme i Kiruna, säger Pax.
Alla blir glada och hoppar runt av glädje. Glädjen i allas ansikte syns. Maja skriker av glädje och kramar Josefin. Hon springer framåt lite och kommer till en jätte stor damm. Vid dammen ser hon vissa gröna saker som sträcker sig från marken. Hon går på dem lite försiktigt men senare tycker hon att det är jätte skönt att gå på dem. Hon sätter sig på knä och börjar dricka ur dammen. Hon sköljer sitt ansikte. ”Mm vad skönt det är”, tänker hon.

Datum 3000-07-11
Kära dagbok idag fyller jag 20. Det här är första gången jag skriver en dagbok. Jag har försökt lära mig skriva i tre år nu och det är första gången som jag skriver en text helt själv. Vi människor här i Kiruna har börjat sätta namn på olika saker som vi aldrig har sett tidigare. T.ex. den där saken som är brun på den nedre delen och grön på den högre delen kallar vi för ett träd. Jag är jätte glad över att kunna leva här. Jag tänker på att hur världen eller Sverige blev så här. Jag undrar varför det finns öken överallt och att det inte finns så mycket mat kvar. Vi jobbar jätte hårt för att hitta ett sätt för att fixa mat. Vi har kommit på ett sätt. Vi har kommit på hur man odlar men det är fortfarande för lite mat för många människor. Jag funderar på om vi fortsätter att utvecklas här kommer det att bli sämre igen. Vem vet, världen är kanske ett kretslopp som hela tiden börjar om igen och nu är vi i början av kretsloppet. Men nu måste jag sova lite för att jag är jätte trött och behöver vila lite. Jag skriver mer imorgon.
Hejdå.
Hälsningar Maja.

Skriven av: Armin