För alltid

Vinden tar tag i min knälånga klänning. Jag blundar och lyssnar på alla viskningar. Vindens viskningar. Det ända dem viskar är ditt namn, men tillslut tystnar dem. Jag slår upp ögonen igen. Miracle står fortfarande bredvid mig. Hans svarta ögon är djupa som sjöar, och jag kan se dig i hans blick. Hela han påminner om dig. Miracle är min ädelsten, jag har aldrig haft en snällare och vackrare häst. Han är lika snäll och vacker som du var. Innan det hemska skedde. Innan du lämnade mig och denna jord. Innan du far till himlen. Men om jag blundar så kan jag fortfarande se dig framför mig, blåa ögon och naturligt grått hår. Jag kan även höra din röst, när du förklarar att allt ska gå bra. Att du skulle klara av det. Men jag kan bara inte acceptera att du är borta. Allting gick så fort, och nu finns du inte mer. Alla andra tror att jag är oberörd, för det är så jag vill verka på utsidan. Men på insidan gråter jag, mycket och länge. Det kommer aldrig sluta. För jag känner fortfarande samma starka smärta som den dagen då allt sprack, för den smärtan kommer alltid finnas kvar. Jag känner fortfarande samma starka längtan, för den längtan kommer aldrig mattas av. Varför var det just du som drabbades utav cancern? Varför var det just du som inte orkade kämpa emot mer? Jag vet att det inte finns några svar på mina frågor. Men jag kan ändå inte låta bli att undra. Miracle gnäggar lågt och väcker mig ur min drömvärld. Jag trycker till försiktigt med skänklarna, och vi galopperar längs stranden med stänkande vatten efter oss. Mitt bruna hår fladdrar i fartvinden och mina ögon tåras. Ända sen det hemska för två år sedan skedde så har en stor pusselbit av mitt liv trillat bort och försvunnit. Pusselbiten av dig. Jag kommer aldrig få höra dig när du kommer hem igen från jobbet, hur du ropar på mig och frågar hur min dag har varit. Jag kommer aldrig att få se ditt ansikte igen, vackert och varmt. Jag kommer aldrig att få röra vid din hud igen, aldrig få krama dig. Jag kommer aldrig att få träffa dig igen. Mina armar skakar vid tanken. Men jag vet att jag måste vara stark. Våra barn skulle aldrig klara sig om dem hade en ledsen och deppig mamma, det skulle bara få dem att må sämre. Så jag måste lära mig att kontrollera smärtan. Jag måste lära mig att vara tacksam för det jag har, och saknaden efter dig måste bli till vackra minnen som jag aldrig glömmer. Och det ska jag lära mig nu. Miracle saktar långsamt av och jag glider ner på marken. Sakta börjar vi gå längs stranden igen. Din favoritstrand. Det minns jag. Jag börjar nynna på Lalehs låt. Det var våran låt, det kommer jag också ihåg. Jag kommer ihåg allting vi gjorde tillsammans. Vi hade det så bra ihop, och jag önskar att v kunde spela upp allting om och om igen. Precis som en videofilm som hakat upp sig. Men det går inte. Det har jag lärt mig nu. Allting varar inte för evigt. Men jag vet en sak som kommer finnas för alltid, vad som än händer. Och det är kärleken mellan en man och en kvinna. Det är kärleken mellan oss två.

Skriven av: Saga