Publicerat
Kategori: Novell

Förbjuden kärlek 4

CASEY
Hon hade sprungit in på toaletten. Nu satt hon där, sur som ättika. Vem var det som hade spridit ryktena? Vem var det som hade sett henne stå på hans trappa. Vad trodde han nu? Att det var hon som hade gjort det? Hon brukade aldrig bry sig om meningslösa rykten, men detta kändes inte bra. Hon ville inte att folk skulle tro att hon var som alla andra, medandra ord.. galen i honom. Detta fick henne bara att avsky honom mer. Det var faktiskt hans fel från början resonerade hon med sig själv. Om han aldrig hade glömt Bella hade hon aldrig behövt besöka honom. Åhh! Hon var så sur.

Dagen hade börjat bra. Eller bra och bra, men normalt kan man säga. Hon var i alla fall på gott humör när hon kommit till skolan imorse. Mött sina kompisar vid skåpet och samtalt som vanligt. Allt hade varit bra tills lektionen innan lunch.
Självstudier, det gillade hon. Alla samlades i cafeterian och umgicks. Hon satte sig vid bordet hos sina vänner och samtalen var igång. Men som vanligt hade hon inte mycket att tillägga för som vanligt handlade allting om honom. Hon suckade och lyssnade på sina kompisar.
”Såg ni vad han hade på sig idag?” sa Emelie upphetsat.
”Han är så snygg i chinos så att det inte finns!” fnittrade Sara.
”Jag mötte honom i korridoren och jag kan nästan svära på att han kollade på mig” sa Nathalie och hoppade upp och ner i stolen.
Nu fick det väl ända vara nog tänkte hon och suckade. Sex frågande ögon vändes mot henne.
”Men kom igen Casey! Du måste väl tycka att han ser bra ut?” frågade Nathalie osäkert.
”Magnefik” sköt Emelie in fnittrande.
”Han är väl helt okej..” sa hon och försökte undvika en följdfråga,
”Men hallå? Okej?” Sara gapade.
”Vad är det som inte faller miss Casey i smaken då?” frågade Emelie skrattande.
”Tja.. han är en stropp”
”En stropp? Och du känner honom?”
”Vissa människor behöver man inte känna helt enkelt. Det räcker bara med att kolla på honom så ser du att han är en överklassare. Och enligt mig så faller det mig inte i smaken när någon tror att han är bättre än alla andra!”
Hon märkte att det hade blivit tyst. Det var då hon insåg att hon hade skrikit ut orden. Alla kollade på henne. Speciellt ett par killar från bordet bredvid. Hon visste knappt vilka de var, men hon antog att de gick i klassen över henne. Hon vände bort blicken och kollade istället ner i golvet. FAN FAN FAN! Varför?
Hon kollade upp och såg att killarna inte hade flyttat blicken från henne. De satt och hånflinade. Vad var det nu? Kände dom honom eller? Hon kollade frågande på dem, trött på deras brännande blickar.
”Kan jag hjälpa er med nått eller?”
”Märkligt!” sa en av dem. Hon hade för sig att han hette Erik, men hon var inte säker.
”Märkligt?” sa hon frågade.
”Ja, väldigt märkligt att du har sådana låga tankar om honom efter ert lilla möte.” han flinade brett.
Nu vaknade hennes kompisar och kollade först på killarna vid grannbordet sen på henne.
”Möte?” sa dem nästan i mun på varandra.
”Har du träffat honom?” Nathalie lät lite upprörd.
”Nej, verkligen inte!” sa jag nästan lite äcklad. Hur kunde de tro det? Hon hade aldrig sagt något gott om honom.
”Det är då inte det vi har hört” sa en av hans kompisar.
”Verkligen inte!” skrattade en annan.
”Får man då lov att fråga vad ni har hört?” hennes röst sprack. Nu var hon irriterad.
”Vi hörde du besökte honom efter skolan och ja… stannade ett tag” han skrattade menande,
Menade dem allvar? För nu var det verkligen inte roligt längre. Hon orkade inte bry sig. Det var inte lönt. Då skulle de bara få mer att skvallra om. Så hon gick. Lämnade sina vänner gapandes och de idiotiska killarna skrattandes.
”Vad var det jag sa?” sa den jäveln som alltid flinade.

Nu kunde det inte bli värre försökte hon intala sig själv. Hon hade förklarat allt för sina nyfikna vänner och hon hoppades men visste att de inte trodde allt för mycket på vad hon sa. Men hon kunde inte göra mycket åt saken. Hon hade inte suttit länge i matsalen tills hon bestämde sig för att gå. Hon var inte den som gillade uppmärksamhet så alla blickar hon fick mota var brännas på bål. Hon lekte lite med tanken och undrade om det kanske hade varit bättre?
Hon reste på sig och började gå. Hon hade inte kommit långt förens någon klumpig idiot gick in i henne och fick henne att ramla. Hon förberedde sig på smärtan fallet skulle ge henne, men konstigt nog kom den inte. Hon öppnade ögonen och märkte att personen som fällt henne också hade fångat henne innan hennes huvud stött mot golvet. Hon var tacksam tills hon såg vem personen var. Så.. detta var hennes definition av att saker inte kunde bli värre. Men vad gjorde han. Han bara låg kvar? Han stirrade på henne på samma sätt som han gjort dagen innan. Hon harklade sig och han vaknade till.
”Ehm.. ursäkta, jag.. tittade inte mig för. Jag är så ledsen.” Hon kunde knappt urskilja orden han sa. Han bara svamlade,
”Kan du kanske akta dig så att jag kan komma upp?” hon blängde på honom, då kanske han skulle fatta.
ÄNTLIGEN reste han sig. Det hade känts som en evighet och hon hoppades innerligt att deras lilla kollision inte hade uppmärksammats så mycket. Men hon visste redan att hon bara kunde drömma. Alla ögon var riktade mot dem. Han sträckte ut handen för att hjälpa henne, men hon ville inte ha hans hjälp. Hon ville inte ha någonting ifrån honom.
”Jag är så ledsen” upprepade han igen. Lite klarare denna gången.
”Jag vet, men vad hjälper det i en sån här situation?” hon gillade hur det lät . Hårt och kallt.
Hon försökte borsta bort det mesta av maten som fastnat på tröjan. Vilket inte gick så himla bra.
Hon hörde att han skrockade lite. Det kan inte ha sett normalt ut, men varför behövde han skratta???
”Är det någonting jag kan göra?” hon mötte hans blick . Hans ögon såg så snälla ut, vänliga.
Men det ändrade inte hennes humör!
”Jag tror du har gjort tillräckligt för idag” hon hörde bitterheten i varje ord och hoppades på att han skulle ta åt sig. Men nej.. såklart, Han tittade bara roande på henne så hon gick därifrån. Hon svor tyst för sig själv när hon lämnade matsalen. Om hon nån gång skulle råka träffa honom ensam skulle det fan inte bli lätt för honom. Det kunde hon lova.
____________________________________________
Väldigt väldigt längesen jag skrev här. Men men :) som vanligt, säg gärna vad ni tycker och tack till alla fina komentarer :D ni är bäst!! :D

Skriven av: kastrikum

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson