Förbjuden kärlek Del 1

Caseys perspektiv

Har dom glömt dig nu igen?
Den lilla flickan nickade stumt.
Kom så följer jag dig hem.
Case gick med raska steg mot familjen Anderssons hus. Det var inte långt men det tog tillräckligt
lång tid för att hon skulle hinna tänka ut en riktig smaskig samling med ord hon skulle överösa den stackaren som öppnade dörren.
Den lilla flickan bara skuttade glatt efter henne när dom vände upp mot hennes hus.
Case tog 3 snabba steg upp för den lilla stentrappan. Knackade 3 gånger bestämt på dörren.
Ingen reaktion... knackade 3 gånger till men denna gången så hårt så att hon fick ont i handen.
Ingen reaktion denna gången heller. Hon gick ner för trappan och kollade runt husknuten om där fanns
några tecken på liv, men allt hon såg var en moped. En moped som hon kände igen allt för väl.

Hon gick tillbaka till dörren igen och sparkade 3 gånger på dörren. Det måste väl ändå väcka hans uppmärksamhet
tänkte hon. Och mycket riktigt, denna gången fanns det faktiskt tecken på liv innanför den
stora ekdörren.

Dörren öppnades och Case tappade anisktet, men inte längre än att hon skulle hinna få den tjuriga minen hon tränat på hela vägen dit innan han såg henne.
I dörröppningen stod Linus. Inte den hon igentligen ville skälla ut, men han fick duga. Men När hon kollade närmare så såg hon att han hade blod på tröjan och en spräkt läpp och ett spräkt ögonbryn. Om hon tittade riktigt noga kunde hon nästan svära på att han hade blåmärken på din hals.

Linus perspektiv

Fan, fan, FAN! jävla gubbe! Han sparkade omkull papperskorgen. Han ställde sig bara och kollade på den. Suckade och böjde sig ner för att resa den upp. Annars skulle han väl få skit för det med.
Hur kunde skitstövlen till hans far bara tro att han tänkte ställa upp för honom. Han hade sagt högt och tydligt att han inte ville ut på fler uppdrag. Han var trött på allt dödande och allt som jobben medgav. Han orkade inte mer.

Han satte på stereon på högsta volym. Han gick in i badrummet och ställde sig framför speglen. Han blundade och lyssnade på musiken som pumpade ut genom högtalarna. Han satte på kranen och tvättade bort det mesta blodet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

"Om du inte ställer upp för din familj vet du vad som händer!" hade hans far skrikit honom i ansiktet.
"Jag skiter väl i vad fan som händer! Jag gör det inte!"
Hans far adades djupt och var helt röd i ansiktet av ilska.
"Om du inte lugnar ner dig kommer du få en hjärtattack snart" Sa Linus oberört.
Handen träffade honom som en slägga. Han böjde sig ner och lutade händerna mot knäna. Han skrattade lite för sig själv. Han reste sig sakta upp.

Han tittde sin far djupt in i ögonen och väntade på en nästa smäll. Men den kom inte, så han bestämmde sig för att gå upp till sitt rum. Han gick bestämmt föbi sin far och riktade stegen mot trappan.
"William!" Hans far tittade menande på hans storebror.
Willian suckade, och drog med två av hans kompisar och ställde sig ivägen för Linus.

"Flytta på dig" Sa Linus.
William skrattade hest, gick tre steg framåt så att han bara stod centimeter från Linus.
"Jag tycker nog att du ska visa lite mer respekt för översten" sa han med hån i rösten.
Linus vände sig om mot sin far. Han kanske var högt uppsatt inom militären. Men han var fortfarande hans far. Och som alla visste så hade inte Linus mycket respekt för honom. Linus vände sig om mot William skrattande. "Så du tror helt seriöst att jag tänker visa respekt för en feg jävla översittare" Han höjde ögonbrynen och kollade roande på sin bror.
William blev helt stum. Han bara skakade på huvudet. Han samlade sig. "Varför ska du alltid göra saker och ting värre? Gillar du att få stryk eller?" vikskade William.
"Så du menar, bara för jag inte är lika ynklig som dig så ska jag få spö för det?
"Det skulle jag inte ha sagt om jag var du!" sa William
"Men då är det tur att du inte är JAG!"

William kollade på sin far. Han nickade och lämnade rummet. Då var det dags igen tänkte Linus.

William trykte upp honom mot väggen, han hade ena handen runt Linus hals. " Du tror att du är så jävla cool, va?"
Linus skrattade. "Haha coolare? Om du säger det så. Det spelar ingen roll vad jag än gör för jag kommer alltid vara "coolare" än dig" Linus tittade ner och försökte kämpa emot skrattanfallet som var på väg.
"Så du tycker att detta är så roligt?" Skrattade William. "Det är inrnting jämfört med hur roligt vi kommer ha medans vi spöar dig. Linus hörde hans brors "kompisar" skratta. Han förstod inte hur man kunde vilja gå som lärling hoss hans far. Men tydligen så betydde det något, för det var många som slogs om de få platserna som fanns. För det var vad hans brors "kompisar" var. Lärlingar.
Han tittade upp på sin bror.
"Så vi har slutat skratta nu?" sa William hånande och tryckte sin hand hårdare mot Linus strupe.

Han tog emot första slaget utan att föra ett ljud. Han visste av erfarenhet att det inte var lönt att beklaga sig över smärtan för det blev som en kick för dem. Han fick ta emot många fler slag innan dom tröttnade. Han föll ner på knä när dom två killarna som fungerat som hållare släppte honom. Han tryckte handflatorna mot golvet och väntade på att hans bror och hans följeslagare skulle försvinna.

William hukade sig ner, lyfte upp sin brors söderslagna ansikte."Inte så kaxig nu längre va?"
Linus drog bort sitt ansikte och stirrade ner i golvet.
Hans bror skrattade och gick mot ytterdörren.
"Kom så försvinner vi och låter prinsessan fundera lite" skrattde han.

Linus hörde ytterdörren smälla igen och det blev tyst i rummet. Han reste sig sakta upp, suckade oich gick mot trappan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Han vände upp ansiktet och tittade på sin spegelbild. Stereon tystnade vid låtbytet och han hörde att någon sparkade på dörren.
FAN! han hade glömt att hämta Bella.
Han tog närmaste handuk medans han sprang mot trappan. Han torkade bort allt vatten från ansiktet och grimaserade när han nuddade såren. Han slängde handuken i köket innan han öppnade dörren.

Bella sprang rakt in i hans famn. "eeh.. Hej, jag är ledsen. Jag glömmde helt att det var onsdag idag.. och, eh.. jag hade lite för hög volym, så jag hörde inte... har du varit här länge?" Det var först då han tittade upp. Han tydtnade och tottade häpet in i hennes ögon. Han hade aldrig sett något liknande. Så vackra.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta var då del 1. Jag skriver bara för att jag älskar att skriva. Så jag bryr mig igentligen inte om ni tycker att det var dåligt, men om ni tyckte om det. Så säg gärna till så kommer det fler delar;)

Skriven av: kastrikum