Publicerat
Kategori: Novell

Förbjuden kärlek del 8

Linus

”Prata” sa Sam när de satt sig i hans bil.
”Vi skiter i det” sa han och hoppades på att Sam skulle vara på bra humör idag och låta honom vara. Men vad hade han förväntat sig.
”Nej, nu pratar du!” han tittade på honom med en mördande blick.
”Fine, jag vill hämnas” sa han och startade bilen.
”Hämnas? På vem?” Sam såg frågande ut.
”Casey…”
”På Casey? Va? Varför?”
”Därför”
”Va?” Sam skrattade. ”Hur gammal är du egentligen? Varför?”
”För hon kallade mig en självupptagen, bortskämd, ansvarslös, totalt sexfixerad barnrumpa med sort behov av uppmärksamhet” sa han och tryckte lite extra på gasen.
David kunde knappt hålla sig för skratt.
”Okej, ja.. det ändrar ju saken” sa han och försökte att kväva skrattet.
”Gör det?” sa han och tittade på Sam.
”Nej, självklart inte! Du har ju aldrig brytt dig om vad folk tycker, vad är skillnaden denna gången?”
”Jag vet inte, hon går mig bara på nerverna..”
”Och..?” Sam hörde på honom att det var något mer. Men han ville inte säga det, för då var han tvungen att erkänna det för sig själv först och det tänkte han aldrig göra. Då var slaget förlorat.
”Och..?” försökte Sam igen.
”Inget mer. Hon går mig på nerverna och jag vill trycka ner henne. Hon tror att hon är något och det stör mig. Det ända hon är, är en besewisser utan ett liv” han andades ut.
”Herregud, du måste verkligen tycka om henne” Sam lutade sig tillbaka i stolen och tänkte på det han just sagt.
”Ja! Du tycker om henne!” sa han igen men denna gången lät han väldigt övertygad.
”Vet du vem du pratar med egentligen? Jag gillar inte folk, speciellt inte tjejer” han kände honom allt för väl.
”Någon gång ska väl vara den första?” sa Sam och ryckte på axlarna.
”Är det därför du vill trycka ner henne? Så alla dina chanser ska vara förstörda?” fortsatte han och suckade.
”Kanske” sa han och parkerade sin bil på uppfarten.
Slutpratat.

”Men öka, vi kommer komma sist av alla!” gnällde John.
”Vad spelar det för roll?” sa Linus och låg kvar i soffan. ”Orkar inte sticka nu, kan vi inte vänta två timmar?” Han log lite för sig själv. Det fanns inget bättre än att driva med John.
”Men komigen! Snälla! Vi kommer alltid sist på alla fester och då är alla brudar upptagna” fortsatte John och satte sig ner i soffan. Han suckade högt och tydligt så att alla skulle höra honom.
”Jag tycker då aldrig att det är något problem att hitta tjejer” sa Linus och skrattade.
”Konstigt!” sa John och kollade surt på honom.
”Komigen, vi pallar inte med hans gnäll” sa David och nästan bad honom att resa sig.
”Vänta lite” sa han och fortsatte att titta på tv:n.
”Nä men komigen nu Linus. Nu drar vi. Pallar inte sitta här och dega mer” nu var det Alex som fått nog av Johns gnällande. Det var så det alltid gick till. Han ville egentligen inte gå på några fester, John ville och gnällde alltid tills Alex och David tröttnade och tvingade iväg honom och Sam höll sig alltid i bakgrunden.
”Det hade varit trevligt om du höll mitt parti nån gång” sa han till Sam och knuffade ut honom genom dörren.
”Nästa gång” sa han. ”Tro mig du vill till denna festen” fortsatte Sam.
”Och vad är det för annorlunda med denna festen och alla andra fester? Han var inte det minsta lilla nyfiken på vad Sam menade. Visst, han var aldrig direkt sugen på att festa, men fanns det inte ens. Han hade nästan kunnat offra sin högra arm om han fick slippa, men det var ju lite orealistiskt så han fick hålla en god min och följa med.
”Casey kommer att vara där” Sam tittade på honom för att få se hans uttryck. Han försökte att dölja hans känslor, men det gick inte så bra. Sam måste ha sett att han helt plötsligt såg lite upprymd ut.
”Det var väl det jag tänkte” fortsatte han.
”Så du tänker låta mig göra det?” Frågande han Sam.
”Jag antar att du inte tänker vänta på mitt godkännande ändå, så varför inte. Men jag tror inte att det är så smart”
”Och varför nu inte det” sa han och tittade på trött på Sam.
”För du kommer bli kär i henne” sa han och satte sig i bilen.

Casey

Hon älskade fester. Hon älskade att träffa nytt folk. Men hon hatade att alla visste om hennes och Linus lilla sammankomst i korridoren. Det konstiga var att det knappt var några där som gick på hennes skola. Men men. Ikväll skulle hon ha roligt och inte tänka på honom.
Och det hade hon. Varenda sekund tills en tjej hon inte visste namnet på kom fram till henne och sa att hennes pojkvän hade kommit. Pojkvän? Tänkte hon. Jag har väl ingen… Då slog det henne. Linus. Vad gjorde han här? Varför skulle han förstöra allt? Hon tittade bort i dörr öppningen och där stod han. Redan omringad av en massa tjejer. Han mötte hennes blick och hon tittade bort så snabbt hon kunde. Hon kände att hon blev varmare och varmare. Blev hon generad. Varför? Hon vände sig om så att han inte skulle kunna se henne.

”Linus är här” det var det första Sara sa när hon kom fram till henne.
”Jag vet” svarade hon. Hon försökte låta likgiltig, men visste inte om hon lyckades.
”Det är ju perfekt” fortsatte Sara. ”Då kan du ju be om ursäkt nu”
”Jag tänker inte be om ursäkt” sa hon tjurigt och tittade bort.
”Hur gammal är du egentligen?”
”Tillräckligt gammal för att fatta mina egna beslut” Hon måste ha låtit som en femåring, men hon brydde sig inte.
”Komigen nu, bara gör det”
”Göra vadå? Frågade Nathalie när hon slöt upp med dem.
”Be om ursäkt till Linus” sa Sara.
”Ja det måste du verkligen göra!”
”Men hon vägrar” fortsatte Sara.
”Ni kan inte tvinga mig” sa hon och tittade trotsigt på dem.
”Är du säker på det?” sa Nathalie och titta på Sara. De tog tag i henne och nästan drog fram henne till Linus.
”Nej! Jag kan inte gå fram nu. Han pratar ju med andra” sa hon i ett försök att få den att släppa henne.
”Spelar ingen roll” sa Sara.

Nu var de nästan framme vid honom. De hade fångat hans uppmärksamhet och hon kunde nästan svära på att hon såg ett litet leende på hans läppar. De släppte henne en halvmeter ifrån honom. Nu kunde hon inte backa ur. Alla tittade på dem och tjejerna som stod omkring honom skrattade åt henne. Hon tittade på sina kompisar med en dödande blick. Den värsta hon hade.
”Vi tror att Casey har något att säga till dig” sa Sara och armbågade henne i ryggen.
”Nej, inte direk…” hon blev avbruten av Nathalie.
”Jodå, vi tror verkligen att hon har något att säga till dig. Det kanske skulle vara lättare om det inte var så mycket folk som lyssnade” sa hon och tittade ilsket på alla tjejer omkring honom. Några himlade med ögonen och några skrattade nedlåtande med tillsist stod de ensamma.
”Så..” sa Nathalie.
”Gör oss inte besvikna” fortsatte Sara och stötte till henne med armbågen en gång till. Sen var de med borta. Nu kände hon sig väldigt illa till mods. Det var obehagligt att vara själv med honom. Dessutom när hon visste att alla i hela rummet antagligen tittade på dem. Hon vågade inte möta hans blick. Det var så mycket jobbigare nu när hon inte var sur på honom.

”Vad ville du?” sa han och hon kände att han försökte få ögonkontakt med henne. Tillslut tvingade hon sig själv att titta på honom.
”Jag ville…” hon kunde inte förmå sig att avsluta meningen. ”Jo, jag ville..” det gick inte. Hon kände hur hennes handflator blev fuktiga och hon blev lite stressad.
”Ville vadå” sa han och blickade nonchalant ut genom rummet.
”Jag ville be om ursäkt” sa hon så snabbt och tyst som hon kunde. Såklart uppfattade han inte vad hon sa så hon fick försöka igen. Denna gången pratade hon långsamt men hon behöll den tysta tonen för att ingen annan i rummet skulle kunna höra henne.
”Jag vill be om ursäkt för det jag sa tidigare idag” nu kunde hon inte titta honom i ögonen längre och hon kände hur hon blossade upp igen. Hon kunde höra hur han skrattade. Det var inget elakt skratt utan det fick henne att våga titta på honom igen. Han tittade henne djupt in i ögonen och till skillnad från förra gången så var de varken arga eller sorgsna. De var underbara. De hade den klaraste, blåaste färg hon någonsin sett. De var så vackra. Hon ville inte ta bort blicken från dem, och även om hon hade velat så hade hon aldrig kunnat. Hon brydde sig inte om hur konstigt det antagligen såg ut, de bara stod och kollade på varandra. Det kändes som de stått där en evighet när någon bakom henne skrek på dem. ”Men kyss henne då!”. Då började alla skratta och tjoa och sen kom uppmaningar fån flera håll i rummet. För en sekund tänkte hon hur det skulle kännas om han skulle kyssa henne. Skulle hans läppar vara så mjuka som de såg ut att vara, var han kanske bra på att kyssas?. Hon ville veta. Hon kom på sig själv med att titta på hans läppar. Han måste ha märkt det för han log mot henne.
Sitt sneda underbara leende. Hon tittade genast bort, och såklart så rodnade hon igen. Men hon tänkte i alla fall inte bjuda på en show, hon gillade fortfarande inte honom.

Eller gjorde hon det? Hon kunde inte tänka klart just nu. Hon behövde frisk luft. Hon gick förbi honom och ut genom ytterdörren. Brisen som mötte henne var välbehövd. Hon klarnade genast till. Hon tittade över axeln för att se om han hade följt med ut, men varför skulle han ha gjort det? men den största frågan var ändå varför hon blev besviken när hon märkte att han inte kom. Hon lutade sig övertrappräcket och tittade ut på områden. Hon slöt sina ögon och andades ut. Vad var det hon höll på med? vad var det som höll på att hända? Hon visste inte var det var, men hon kunde inte låta bli att gilla det. Hon tyckte om känslan. Hon hade antagligen bara druckit lite för mycket. Och hon hoppades att hon i såna fall skulle nyktra till snart för annars kunde hon inte lova att hon kunde hålla sig borta från honom hela kvällen.

Skriven av: kastrikum

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck