Förfest i Björkis.

Förfest i Björkis Det hela började precis som vilken vanlig fredagskväll som helst när ett kompisgäng på sisådär en fyra fem stycken träffas och dricker öl och lyssnar igenom alla skivor som innan invasionen och det frenetiska lyssnandet stått i prydlig sorterad ordning i dom klassiska och äldre generationens ölbackar men som efter lyssnandet hamnat i en allt mindre bra ordning.
Hårdrocksskivorna från tidigt sjuttiotal till mitten av åttiotalet lyssnades igenom, punken från sjuttiosex till åttiofyra, kanske till och med slutade den nittonhundraåttiotvå, punken, urpunken alltså. Sen bluesplattorna med sina skönt sorgsna vemodstoner, pressandes ut ur högtalarna och ut i det rökstinna rummet där skaran av ölpimplande maskuliner fyllnade till allt mer och där diskussionerna blev allt mer högljuda angående skivornas tillkomstår, vem som spelade med vem och vem som spelade det där gitarrsolot och om den där plattan var en förstapress och i vilket skick den var i och var den var köpt och vad den kostade och hade han eller hon en likadan och allt detta samtidigt som volymknappen åt upp streck efter streck på volymkontrollpanelen och ”800 grader” med superpunkgruppen Ebba Grön, letade sej in i rummets alla vinklar och vrår och in i örontrumpeterna och in i skallen där den rebelliska musiken blandades runt med alkoholen som sakta och vant och säkert la sej till rätta i den fantastiska grå fettklumpen, allt medan klockan tickade mot midnatt och mot nästa dag och festen rullade på som en draggshowbil mot gryningen medan dom ”vanliga” människorna föll som furor i sängarna som var bäddade med nytvättade och äppeldoftande lakan, allt efter en tung nedbrytande (i minsta fall) fyrtiotimmars arbetsverklighet, allt medan en minoritet av stans befolkning (tacka för det) dränkte och impregnerade sina hjärnor med allahanda olika etanolsorter och som av den behandlingen ( som är ett rejält hårt träningspass vill jag påstå) till slut även fick den kategorin av existens att falla som en fura.
Det var så det var. Jag och mina kompisar hade bestämt att det var hemma hos mej vi skulle sitta och grogga och pimpla för att sen stappla ut på lokal.
En efter en släntrade dom in med klirrand kassar i sina händer, spridandes doftmoln av förväntan och parfym runt omkring sej.
Själv satt jag i kalsongerna med ett fjärde glas rött i handen när första dök upp.
Jag hade kommit hem från jobbet, köpt den klassiska fredagspizzan och ätit upp den aptitligt och glupskt, hungrig som man var och sen korkat upp en vinare och sen hamnat i ett avslappnat och skönt tillstånd och sen fortsatt med det med förhoppningen att klara mej från att ta mej ut på lokal denna kväll. Men nånstans långt där inne i det fördimmade medvetandet, visste jag att chanserna att lyckas var små.
Jag lät mej dras med av mina kamraters blickars eufori.

Skriven av: Joakim Blomqvist