Förlusten av en vän

I natt drömde jag om dig, Johanna, som var min bästa kompis i barndomsåren- men som jag har förlorat kontakten med.
Jag drömde att jag hade åkt till England på en sommarkurs, för att lära mig bättre engelska, för andra året i rad. Jag hade just packat upp i det rummet som jag hade till mitt förfogande i lägergården och gått ut i korridoren för att hälsa på de andra deltagarna, då jag stöter på dig. Min första tanke är, vad gör du här? För den här kursen är min fristad: Kan jag inte ha något ifred?
Kort därefter kommer Hon- den som du så snabbt bytte ut mig med. Våra blickar möts ett kyligt ögonblick och torra hälsningar sägs- sedan går ni vidare arm i arm.
När jag kommer till matsalen på den gemensamma lunchen ser jag er igen. Ni sitter redan vid ett bord- sida vid sida, lika elegant sminkade och klädda- ni har nästan blivit som samma person. Jag bestämmer mig för att sätta mig hos er, för att jag tänker att vi är för gamla för att älta över det som hänt men också för att någonstans inom mig finns en stor längtan efter den förtrolighet som du och jag hade.
Det blir bara hövliga men samtidigt känslokalla repliker från er sida. När lunchen går mot sitt slut och din nya bästis går för att lämna sin tallrik fattar jag mod och frågar dig om vi inte skulle umgås tillsammans på lägret. Du svarar ” Min förläggare har sagt att jag inte får slösa min tid- för du vet, jag håller på att bli en ganska stor författare” Jag går därifrån för att det känns som en käftsmäll- för att skriva har alltid varit min högsta passion och nu har du, som alltid läste med så lite intresse, tagit över min framtid och lyckats bättre än mig. Men sedan kommer jag ihåg vilket vacker och variationsrikt språk hela din familj använde- ni som i generationer haft förmånen att föra vidare till nästa generation ett korrekt och riktigt språk. En förmån som jag inte haft- utan istället känns mina ordval tafatta- och tanken på att jag någonsin drömt om att bli skribent, när så mycket mer kompetenta personer som du finns, känns i denna stund som skrattretande.
Nästa morgon, den första riktiga dagen i kursen, går jag förbi ert rum där dörren står på glänt. Jag hör skratt och livlig konversation komma därifrån och plötsligt är det som en stubin tänds inom mig. Jag slår upp er dörr till fullo, kollar dig djupt in i ögonen och vräker ur mig” Du var ingen utan mig. Jag började umgås med dig för att vår lärare bad mig att ta dig under mitt beskydd. Du hade ingen annan att umgås med. Du var osynlig för de andra där du gick klädd i dina bröders gamla och slitna kläder. Jag gjorde dig till någon- jag delade mina känslor, tankar och lekar och gjorde dig till en spännande person som även andra ville umgås med. Jag gav dig ett självförtroende. Du skulle inte ha blivit någon utan mig.” Sedan vänder jag klacken och går därifrån.
Jag känner det redan då, fast att jag fortfarande drömmer, att det är hårt sagt även om det är sant. Jag går ut ur gården och nedför stigen som leder till gatan. Jag tar en lång promenad genom staden och när jag kollar på klockan är den väl över den tiden som man får komma för sent till lektionen. Jag förstår att detta har kostat mig en kursdag- en väldigt dyr kursdag. Jag börjar gå mot gården igen, men när jag är framme vid sista rondellen åker du förbi mig på en elsparkcykel. Du kollar på mig snabbt och ett kort tag saktar du in men sedan är det som du inte kan fatta tillräckligt mod utan åker förbi mig. Jag stannar och ser dig åka ett varv till innan du slutligen stannar bredvid mig. ”Hur mår du?” frågar du med din svaga feminina röst. Och då är det som en vägg mellan oss brister och vi börjar prata om hur våra liv ser ut i dagsläget. Under några sekunder känns det som om allting är som förut, men i takt med att mitt medvetande vaknar till liv, inser jag att detta aldrig skulle hända i verkligheten.
Tårar börja rinna längs kinderna och jag är nära på att ta upp mobilen och ringa dig, den verkliga Johanna, för att be om förlåtelse, trots att det var du som lämnade mig för en annan. Så stor är min längtan efter den förtrolighet vi hade. Men jag är tveksam på att jag någonsin kommer vara stark nog att ta kontakt med dig, för att jag är som mannen som blivit lämnad av sin hustru för en annan. Frun bröt inte bara deras relation utan också hans självförtroende. Jag var som en rik man som delade med sig till en fattigare för att den personen sedan skulle komma att vända sig emot sin välgörare och stjäla allt. Det enda som blev kvar av den rike var en rymd av skam och misslyckanden.
En del kan tycka att jag är långsint med att så här nästan tio år senare fortfarande tänka på dig- för våra löften att alltid finnas för den andra var ju bara sagda som bästa vänner och inte av två gifta- men jag vigde min sanna själ till dig på ett sätt som jag inte har kunnat sedan. Egentligen har jag försökt förtränga dig, men jag inser efter denna dröm att det var ett misstag, för du har istället fått obehindrat tillträde till min sinnesfrid.
Jag kommer inte ta kontakt med dig för att du är en flyktig låga och jag vill inte ge dig tillfälle att roffa åt dig mer. Istället blir det här mitt avslut av vår känslomässiga relation. Adjö Johanna.

Skriven av: Rut Stenqvist