Förmultnar

Hon är vacker, vit, nästan bländande ibland. Hår som svajar och ögon som blinkar, tungt, tungt.
Hennes blickar avslöjar ingenting. Om man inte hört vad hon tänker, om hon inte litat på dig,
anförtrott sig, vet du ingenting. Hon bär en förklädnad. Likt en liljekonvalj.
Vackrast av de alla, men dödligt giftig om man tar för många tuggor. Kanske är hon inte bara en
blomma, kanske är hon en flock vildhundar som lurpassar och ständigt kan hugga till. Kanske är
hon den dåsiga humlan som lagt sig på marken, utmattad, snart död. Jag ser människor dansa på en
scen. Tänker; hon kommer aldrig att göra det, ty hon kommer bara att sitta still, göra det enda hon
lever för, det enda hennes försvagade kropp orkar, hon kommer gå hungrig, inte äta. Svälta.

Tänkandet, som blev vanor, som blev regler, som blev verklighet, som blev sjukdom, som blev hon.
I början var det lätt, kommer jag ihåg. Vi pratade, hon nickade. Men sakta försvann nickarna,
liksom skratten, de långa kramarna och sena kvällarna. Hon är fortfarande rak i ryggen, sminkar sig
som vanligt. Men ögonkontakten flimrar och hennes vita blomsterklockor blir bruna i kanterna och
tunna av färg. Liljekonvaljen är fridlyst. Kanske är det för att så många vill ha dem. Rycker upp
deras rötter, stammar och blad.

Kom ihåg att tacka nej till soppan i kväll, för du vet att inget smakar bättre än känslan av skönhet.
Det gör inget, det finns vatten att dricka. Mamma gråter. Det är inte lång tid kvar tills du är perfekt.
Trycker handen mot hjärtat, som borde slutat slå för länge sedan. Bara lite till. Allt du vill ha är
kontroll, men det är den du har förlorat. Åkt iväg med isvindarna till trädtopparna. Smärtan som
skulle försvinna, som du kunde undvika, kommer tillbaka, och växer i takt med att du minskar. I
takt med att en annan person tar din plats, som kanske har dina drag, som kanske alltid varit där.
Varit din skugga. Men hon är inte du. Du är inte hon.

Hatar du mig? För att jag ser dig? För att jag inte är som du? För att jag gillar rågvallmo och
rödklöver och mistel och maskros och murgröna och nyponros? För att jag inte är en liljekonvalj?
Hennes allt mer tunna, mer råttfärgade hår faller ner på asfalten när hon går. Hennes ögon är slutna.
Det är juni och liljekonvaljen ska när som helst sluta blomma, vissna, förmultna, dö.

Runa Alakoski

Runa Alakoski är medlem sedan 2015 Runa Alakoski har 1 publicerade verk