Publicerat
Kategori: Novell

Först bara en rörelse

Först bara en rörelse


Ett fladder i ögonvrån.
Och han vänder på huvudet, tittar upp mot fönstren i huset.
Stannar, för det han ser är
hon.

Och hon har inte sett honom, hur skulle hon kunna det?
Hon sitter långt där uppe i sitt fönster, ihopkrupen på fönsterkarmen med armarna om knäna och röker en cigarett.
En röd, brinnande prick i allt det svarta.

Huset är så stort och grått, nästan alla fönster är mörka och han vet inte, men något är det som klingar inom honom när han ser henne där.
Ensamhet.
Och han stannar, fastän Jocke drar som en galning i kopplet och
vill, vill gå vidare!
För vad vet en liten tax om ensamhet och hopkrupna människor i fönster?
Det enda en liten Jocke vet är att det finns tusen nya dofter att nosa på, och hundra träd i parken att skvätta på.
Men hans husse står envist kvar, håller hårt i kopplet och vill inte gå.
Tiden stannar ett tag, hoppar över några sekunder.
Medan han står där och ser upp på henne i fönstret hinner en
gammal man få en hjärtattack ett kvarter därifrån,
en liten flicka hinner bli magsjuk mitt i natten i ett hus någonstans i stadens myller och
ett ungt par hinner kyssa varandra för första gången utanför en port en bit bort.
Men han blir stående, och tittar med en molande värk i bröstet.
Ensamhet.


*


Jag får inte gå ut.
Jag måste sitta här som en fånge.
Och jag kan sitta här och se ut genom fönstret på världen som finns där. Där inte jag är.
Och jag hatar dem för att de gör såhär.

Igår försökte jag smita ut.
Jag tog min jacka från stolen vid dörren och öppnade försiktigt.
De satt vid TV:n och tittade väl på någon långtråkig såpa om overkliga personer som inte har några känslor alls och som bara är kalla och ytliga.

Jag smög ut från mitt rum, andades nästan inte alls bara för att de
inte skulle höra mig.
Men hon hörde, och hon kom så fort att jag inte ens hann ta mina skor och smita ut genom dörren.
Hon blev arg, så klart.
Hon skrek och började gråta och sa att jag inte kunde riskera mitt liv på det viset och
visste jag inte hur farligt det var att gå ut ensam?!
Och jag skakade på huvudet.
Sa ingenting alls.
Jag riskerar inte mitt liv genom att gå ut,
ville jag skrika.
Jag riskerar mitt liv genom att sitta här inne och inte leva.
Det ville jag skrika i hennes ansikte, ville jag slå in i hennes lilla hjärna.
Men jag orkade inte.
Och nu sitter jag här igen.
Ensamheten bränner ett hål inom mig.
Kanske kunde jag hoppa ut genom det hålet?


*


Han vet inte varför, men han väljer att gå den långa rundan i parken igen.
Klockan är halv ett på natten och han tar på sig en mössa för det är trots allt ganska kyligt ute.
”Och vi ska väl inte frysa?”
Han ler när Jocke hoppar upp mot dörrhandtaget, nickar lite.
”Visst, vi ska gå. Vi ska gå nu. På med halsbandet bara gubben.”
Och sen går de ut i den kyliga aprilnatten.

Och sedan står han där igen, stirrande upp mot det stora hyreshuset och alla tomma fönster.
Fast inte alla fönster är tomma.
Inte det som han söker efter.
Hon sitter där, som en svart silhuett mot det varma ljuset där inifrån.
Sitter ihopkrupen,
fönstret lite öppet?
Och tittar på månen.
Röker, precis som natten innan.
Och han bara vet det; hon är vacker.
Det är hon.
Det känner han.
Plötsligt vrider hon huvudet åt hans håll, och han stelnar till.
Tänk om hon ser att han står och stirrar?
Det vore ganska pinsamt, för hon kunde ju tro att han är någon slags psykopat som tycker om att stå och stirra på folk i fönstren.
Och det är han ju inte.
Eller?
Jocke gnyr ynkligt och drar lite.
Tittar med sina små blanka ögon och ber om att de ska gå vidare.
”Jaja, du kanske behöver bajsa.”
Han kastar en sista blick upp mot fönstret.
Ser att det är tomt.
Suckar och drar ner mössan över ögonen.
Han är nog ganska fånig i alla fall.

*


Jag önskar att jag vore en fågel.
Minst tusen gånger har jag suttit i mitt fönster och låtit vinden leka i
gardinerna.
Minst tusen miljoners gånger har jag stirrat upp i himlen och velat bli en
fågel.
En skata, en trast, en liten, liten sparv! Vad som helst!
Vad som helst är bättre än det här.
Än att vara jag.
Men antingen finns det ingen Gud,
eller så går det helt enkelt inte att förvandla en kvinna på ett fönsterbläck till en fågel.
Och i vilket fall som helst är jag kvar här.
Och gråter.


*


Det blir som en ny rutin i hans liv.
Ut vid tolv, halv ett på natten med Jocke slitande i kopplet.
Den långa rundan i parken, förbi fotbollsplanen och vidare längs med gångvägen,
med gruset raspande mot skorna.

Och han har hittat en parkbänk som han kan sitta på.
Några gånger har han till och med släppt Jocke lös och låtit honom springa omkring och kissa själv.
Men det har han bara gjort när det varigt riktigt sent, så att ingen kommer gående eller joggande och behöver bli rädd för taxen som rusar runt som en tok.
Och sedan sitter han där ett litet tag, tittar på henne i fönstret
och tänker.
Ibland tittar han efter stjärnbilder också, och försöker fundera ut nya konstellationer.
Men
för det mesta tittar han på henne, silhuetten i fönstret.
Och varje gång slås han av hur vacker hon är.
Det bara är så.
Han är nästan kär, fast på en konstigt, sorgset vis.
Hon är som en mystisk skugga. Knappt verklig ens en gång.
Men vacker är hon, och han ler när han ser hur hon tänder cigarett
efter cigarett.
Det är vackert på något vis, det också.

Hon måste ju ha sett att han sitter där, natt efter natt. Men hon verkar inte bry sig.
Ibland har det till och med känts som om hon ser rakt på honom.
Då rodnar han i mörkret och skyndar sig att gå därifrån.
Han vill helst inte bli sedd.
Helst inte.
Men det är lite roligt också.
Det är som en lek.
Han tycker i alla fall om det, och han tänker mycket under de där rundorna då stadens brus har försvunnit.
Då, när allting är tystare än annars.
Och det han tänker då, på nätterna, det sätter han sig och skriver ner på dagarna när han kommer hem efter jobbet.
Så på något sätt har hon påverkat hans livsrutiner.
Hon har blivit en del av det, fast han inte ens sett henne i dagsljus.
Han vet inte vem hon är, vet bara att i nattens ensamhet är hon det vackraste han vet.

*

De säger att det är för mitt eget bästa, de säger att jag inte ska gå ut ensam.
På grund av mitt hjärta.
Men de vet ingenting, de fattar absolut inte ett skit.
Mitt hjärta är det inget större fel på, annat än att det är inslås bakom ett fönster hela dagarna.
Det lider, för det vill inte sitta här.
Det brinner upp av en eld som jag kallar ensamhet.


Men vissa dagar får jag gå ut en sväng ändå.
Med sällskap förstås.
Mamma brukar hålla mig hårt, hårt i armen.
Så hårt att det
nästan gör ont.
Jag ler hånfullt och vet att hon är rädd.
Hon tittar på mig då, ser men ändå inte.
Hatar nog det hon inte ser.

Jag gömmer mig väl, bakom ett uttryckslöst ansikte.


Det är en promenaddag idag.
Jag försöker få henne att släppa taget om min arm en aning;
bara lite, snälla mamma?
men hon håller envist fast.
tror att jag är klen, att jag ska falla ihop om hon inte kniper tag om mig.
Och då hatar jag henne.

Men idag är något annorlunda.
Det är vinden i träden som viskar det i mitt öra,
det är gruset under mina fötter som ler och säger det.
Något är annorlunda, något händer.
Mamma är orolig, det känner jag utan att titta på henne.
Jag blir med ens så underligt lugn i kroppen, tankarna blir klarare än någonsin förr och
när vi ska sätta oss ner på en parkbänk,
lite kall,
lite våt,
då vet jag.
Ett barn skriker någonstans, mamma rycker till och lyssnar, precis som jag.
Vi spänner öronen som två hundar och lyssnar.
Hon är nervös, tittar sig omkring.
Jag är lugn, håller tillbaka ett leende.
Plötsligt ser vi, borta vid en träddunge.
Barnet ligger skrikande under en stor hund.
Man kan inte se vad det är som händer riktigt, men hunden morrar säkert och barnet skriker i högan sky.
”Herregud”, andas mamma vid min sida, reser sig upp och släpper mig, ”herregud”.
”Mamma gör något!” nästan skriker jag, vill att hon ska bli rädd.
Det är hon redan.
”Stanna här... jag... stanna bara!” utbrister hon, redan på väg bort mot barnet och hunden.
Barnets skrik skär i våra öron.
Andra vuxna kommer också springande, alla rädda, alla utom jag.
Jag ser mamma.
Hon har kommit fram till barnet, dragit upp det i famnen och håller upp en arm mot hunden som ser stor och farlig ut.
Raggen rest, tänderna blottade.
Tack du hund, tänker jag och reser mig upp från parkbänken.
På lätta fötter smyger jag,
nej, inte ens smyger gör jag.
Jag går därifrån.
Går.

*

Hon är inte i fönstret.
Det är tomt, och han blir förvånad.
Besviken.
Vart är hon, hans mystiska silhuett?
Hon brukar ju alltid sitta där, som en ouppnåelig skönhet.
Han saknar henne.

”Men vi stannar här en liten stund i alla fall”, säger han till Jocke och släpper honom lös.
Taxen rusar genast iväg med nosen i marken, alltid lika lycklig över att få vara fri för en stund.
Och det är sent.
Ingen är ute klockan kvart i ett en söndagsnatt.
Och om de är det, får de skylla sig själva om de blir rädda för Jocke, tänker han och kan inte låta bli att le lite. Jocke är ju bara en liten tax.
Vem blir rädd för en sån?

Det är tyst, luktar vår i luften.
Vädret har ändrat sig igen.
I måndags regnade det hela dagen, igår var det mulet och grått.
Idag har det bara varit soligt och skönt, tänker han och blundar och vädrar som en hund i luften.
Vår.
Kanske det äntligen blir vår?

Tankarna snurrar iväg som vanligt. Men han är orolig på något vis.
För henne.
Vart är hon?
Det kanske har hänt henne något?
Plötsligt hör han att det kommer någon.
Han reser sig upp från parkbänken och ropar på Jocke.
Det är väl bäst i alla fall.
Då blir ingen arg.
Men ingen hund dyker upp bland skuggorna, och han svär lite för sig själv.
Vart är han nu då? Han som aldrig brukar dröja!
”Jocke! Kom hit nu!”
Fan också, tänker han irriterat och försöker se om taxen befinner sig i den lilla träddungen en bit bort.
”Jag tror inte du behöver ropa på din hund.”
Rösten är mjuk,
låter road.
Han ser på kvinnan som kommer gående mot honom.
Bredvid henne tassar Jocke, med tungan hängande utanför munnen och ett saligt uttryck i ansiktet.
”Jaså, är det där han är”, säger han generat och tar tag i hundens halsband när denne lallar fram till sin husse, utan att bry sig om att han varit olydig.
Varför skulle han?
”Söt hund.”
”Nja, inte alltid. Ganska envis och olydig, uppenbarligen.”
Han ler och tittar försiktigt på kvinnan.
Hon är liten, ser tunn och bräcklig ut.
Nästan skör på något sätt tycker han.
Hon tittar tillbaka, ler lite. Går förbi honom, en sekund kan han känna hennes doft när hon stryker förbi. Lite sött luktar hon, lite som blommor eller honung.
Men ändå
som regn
svalt på något sätt.
Som sommarregn tänker han och känner sig fånig.
Hon slår sig ner på parkbänken och tittar upp mot hyreshuset, så som han brukar sitta.
Plötsligt slår det honom att hon inte har någon jacka på sig, bara en vanlig långärmad tröja.
”Fryser du inte?”
Han sätter sig försiktigt ner bredvid henne på bänken, ser noga till att inte sitta för nära.
Vill inte få henne att känna sig besvärad.
”Nej, det är inte kallt ute. Och jag är så lycklig att jag inte tänker på det i alla fall”, svarar hon och ler mot honom igen.
Och han tycker att han känner igen henne.
På något märkligt vis känns det som han träffat henne förut.
Han tänker öppna munnen och fråga om de träffats någon gång, men struntar i det.
Låter som en dålig replik i en film, tänker han och nickar bara.
”Jag brukar sitta här ibland.”
Han vet inte varför han säger, det bara slinker ur honom.
Det är en konstig sak att säga när man inte träffats förut. När man ses en natt i en park, utan att känna varandra.
Då låter det lite underligt att säga just det.
Men hon ser inte förvånad ut, snarare tvärt om.
”Jag vet.”
Hon ser på honom, betraktar honom med sina stora, ljusblå ögon och ler igen.
Varmt.
Han rodnar, kan inte hjälpa det.
Hon är vacker.
Ja, det är hon.
Där hon sitter, liten och tunn i en sliten tröja och ett par vanlig jeans, med det ljusa oborstade håret i en hästsvans och blicken upp mot stjärnorna. Då är hon vacker.
I hans ögon.
”Jag brukar också sitta”, säger hon utan att se på honom, ”fast inte här. På ett annat ställe. Det gör jag varje natt.”
Hon suckar och kliar sig i nacken. ”Det är ganska skönt tycker jag, avslappnande på något sätt.”
Han kan inte sluta se på henne.
Kan inte sluta tycka att hon är vacker.
Och han känner hur kinderna bränner när hon vänder blicken mot honom.
”Vart bor du?”
”En bit bort”, han viftar lite med handen, ”något kvarter bort härifrån kanske. Hurså?”
”Jag vet, det är en konstig fråga, och vi känner ju inte varandra alls. Men jag har ingenstans att sova i natt. Skulle jag kunna få sova hos dig?”
Hon ser plötsligt blyg ut, tittar ner på sina skor, slita gympadojor,
och verkar mycket osäker.
Han blir lite ställd.
Det är en konstig fråga.
Samtidigt blir han alldeles varm inombords.
Hon vill sova hos honom!
Vill det, alldeles självmant frågar honom
om hjälp.
”Javisst, det klart du får.”
Han känner sig lite som en räddare i nöden, ser hur lättad hon blir,
hur glad.
Hon ler brett och reser sig upp från bänken.
Sträcker fram sin lilla smala hand och tar hans i sin.
När de skakar händer ler hon och han tror plötsligt att han ska falla
ändlöst
ändlöst
in i hennes ljusa, klarblå ögon.
”Jag heter Claudia. Tack för att du låter mig följa med dig hem.”
”Du är välkommen. Jag heter Peter. Ska vi gå då?”
De går sakta, sida vid sida
men inte för nära.
Jocke drar som vanligt i kopplet och han blir lite irriterad. Inget får förstöra den här stunden.
Det känns som om han drömmer.
Det var då länge sedan han gick med en kvinna såhär.
Bredvid.
Pirret i magen, värmen i bröstet.
Hon verkar inte märka att han är nervös.
Eller så bryr hon sig inte.


När de kommer hem till honom är klockan två på natten.
Hon säger nästan ingenting, han kan se hur trött hon är.
Han ger Jocke en skorpa, bäddar till sig själv i soffan och visar Claudia var toaletten finns.
Hon är där inne ganska länge, han hör hur kranen spolar och det känns
ja,
det känns som en dröm alltsammans.
Sånt här händer inte honom.
Men glad är han i alla fall.
Och trött.
Hon kommer ut, är klädd i en av hans stora T-shirtar och ser ut som en liten flicka.
”Tack igen”, säger hon innan hon stänger dörren till hans rum och lämnar honom
ensam i mörkret.
Trots att tankarna snurrar i hans huvud somnar han så fort han dragit upp filten över sig.
Soffan är för liten, och han kommer få ont i nacken.
Men vem bryr sig?
Jocke hoppar upp och kryper ihop till en boll vid hans ben.
Tillsammans sover de tungt och snarkande,
han mer,
taxen mindre
hela natten.


*


Jag vaknar.
Fattar först inte vart jag är, blir rädd, får panik och
Nej, åh nej! Åh nej!
Hjärtat hoppar till i mitt bröst.
Inte det.
Men fladdret fortsätter.
Jag vet vad jag ska göra, lägger mig ner och andas djupt.
In genom näsan, ut genom munnen.
Och så vidare.
Det fladdrar i bröstet en stund till.
Jag ligger där, i en annans säng i en annans hus
i ett annat kvarter.
Nästan som i en annan stad.
Ler lite.
Hjärtat slutar fladdra.
Tur.


Han såg så snäll ut.
Jag har sett honom när han sitter på parkbänken och tittar på mig.
Men det har aldrig känts obehagligt.
Han tittar inte så.
Han tittar alltid snällt.
Och jag tror han tänker bara fina tankar, inget snuskigt eller mörkt.
Han ser inte ut som en sådan man.
Så när jag lyckades fly, skyndade jag mig att hitta ett ställe bland träden i parken
där mamma inte skulle hitta mig.
Jag satt i ett snår ända tills det blev kväll, och natt.
Och sedan kom han med sin hund.
Jag vet inte om han kände igen mig, det verkade nästan lite så.
Det spelar mig ingen roll.
Jag var bara trött.
Ville få sova.
Och han lät mig följa med.
Sovit gott har jag gjort också, i hans stora säng med mjuk madrass.


Det är fint väder ute idag också.
Det är lite kallt på golvet, men jag bryr mig inte.
Smyger ut från rummet, stannar och tittar efter honom.
Men soffan är tom.
På det lilla köksbordet ligger en lapp.

”Har gått till jobbet. Ta vad du vill ha, känn dig som hemma. Hoppas du sovit gott!
Kommer hem runt fem. hälsningar P.”

Ler.
Han är söt.
Hunden ligger vid elementet och tittar sömning på mig.
Kommer fram och nosar lite förstrött på min ben.
”Du är söt du med”, säger jag och kliar bakom örat.
Radion står på lite lågt, jag vrider upp volymen och känner mig så fri,
så lätt
så underbart svävande!
Musiken fyller köket, jag dansar, Jocke blir ivrig och skäller, vi skuttar runt i köket båda två och jag är så glad, så glad, så glad.
Här skulle jag kunna stanna för alltid.
Så känns det.

När jag ätit lite fil till frukost, ( i kylskåpet finns nästan ingenting, bara A-Fil., Lätt & Lagom och lite ost och gammal spaghetti)
letat efter cigaretter men blivit besviken,
dansar jag in i vardagsrummet och sätter mig framför TV:n.
Det var så länge sedan jag tittade på TV.
De sitter alltid där, och jag vill inte vara med dem.
Dessutom har jag aldrig tyckt om såpor.
Men nu är det skoj att titta, alldeles själv i någon annans T-shirt, i någon annans soffa.
I ett annat hus.
Då känns det roligt.
Bra.


Resten av dagen gör jag vad jag känner för.
Det var så länge sedan jag gjorde det,
att jag blir alldeles salig.
Jag badar och tvålar in mig så mycket jag kan,
jag ligger i hans stora säng och läser tidningar.
Jag rotar lite i hans lådor och hittar gamla brev och foton.
Han var ung då, inga rynkor runt ögonen och med en bestämd haka.
Ganska stilig.
Jag ler, måste ha lett tusen gånger minst idag,
och lägger noggrant tillbaks allting.
Vill inte att han ska se att jag snokat lite.

Fem minuter i fem öppnar han dörren och kliver in.
Jag sitter vid köksbordet och läser en gammal tidning.
Hör honom hälsa på Jocke som svansat dit för att säga hej till husse.
Vet att han kommer in i köket, men vänder mig inte om direkt utan läser klart en rad.
Sedan vänder jag mig om och
ler.
Så att han ska se hur lycklig jag är. Hur tacksam jag känner mig.
”Hej.”
”Hej. Har du haft det bra här?”
Han ser så himla snäll ut!
Jag reser mig upp, vet inte om man ska göra så här men han är ju så snäll och gullig,
står framför honom en sekund innan jag tar stegen fram och ger honom en stor kram.

En kram från hjärtat.
En kram från min nya, fria själ som sjunger
inuti mig.
Den sjunger igen, fastän raspigt och fel.
Jag är fri.
Och jag vill säga tack.



*

Han vet inte vad han ska tro.
Hon kramar honom, hårt och länge,
och han
känner hennes mjuka lilla kropp mot sin.
Det bultar i skrevet och han
hoppas,
hoppas hon inte känner det.
Hon kramar länge, länge
viskar ett tack i hans öra och släpper sedan.
”Jag har haft det underbart här idag. Du har en mysig lägenhet.”
Hon sätter sig ner vid hans köksbord igen, ler och betraktar honom utan att säga något mer.
Vad ska han säga?
Han vet att kinderna är röda, så han vänder sig mot
diskbänken och
börjar fixa med kaffebryggaren.
Vill hinna lugna ner sig.
Bultandet i skrevet avtar.
”Va bra. Jag skyndade mig hem från jobbet. Ville inte att du skulle hinna gå härifrån innan jag kom hem.”
Han vänder sig om och hon nickar när han frågande håller upp en kopp.
Plötsligt ser hon bekymrad ut.
Liten på något sätt.
”Jag har ingenstans att gå”, säger hon tyst och han vänder sig om.
”Du får stanna.”
”Är det säkert? Jag kan hitta något annat ställe men...”
Han skakar bestämt på huvudet, vill ju att hon ska stanna.
Helst för alltid, men det säger han inte.
Förstås.
”Det går jättebra att du stannar här. Jag och Jocke kan behöva lite kvinnligt sällskap.
Du får stanna hur länge du vill.”
Hon rodnar, ser förvirrad ut och glad samtidigt.
Han undrar vad hon tänker.
”Tack. Du är så himla snäll. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig”, säger hon efter en stund.
Tittar på honom med sina vackra ögon och han tänker nästan svara
att bara att titta på mig sådär
är tack nog.
Men han säger inte det heller.
Förstås.
Han ler bara, häller upp en kopp kaffe till henne och sätter sig ner vid bordet han också.
De sitter tysta och dricker sitt kaffe.
Inget behövs väl sägas egentligen.
Så är det.


De går ut tillsammans på kvällen. Inte lika sent som vanligt, och inte samma runda i parken.
Hon frågar tyst om de kan ta en annan sväng.
Gå någon annanstans.
Så de går in mot centrum istället.
Tysta.
Hon har krokat sin arm i hans.
Det känns så bra.
Han vill nästan brista ut i skratt.

De stannar framför ett skyltfönster och hon tittar på skyltdockorna.
”Jag skulle vilja handla”, säger hon och ler lite, ”om jag hade några pengar.”
”Jag kan ge dig”, säger han snabbt, ”om du vill gå och handla själv någon dag.”
Hon ser glad ut för ett ögonblick, men sedan skakar hon på huvudet och tittar ner i marken.
Säger att det nog inte är någon bra idé.
”Förlåt om jag frågar, men...har du rymt från någon slags anstalt eller fängelse eller något?”
Han vet att det är en känslig fråga, men det har slagit honom att hon faktiskt kan ha gjort precis så.
Rymt sin väg från psyket eller vad som helst.
Det kan vara något allvarligt fel på henne.
Han måste få veta i alla fall.
Hon ler brett och tittar honom i ögonen. Väntar en stund med att svara.
Betraktar honom, vill visst se om
han är rädd eller nåt.
”Nej,” säger hon tillslut och han slappnar av. ”Nej, inte en anstalt, inte ett sjukhus eller ett fängelse. Eller inte ett vanligt fängelse i alla fall. Jag är inte kriminell. Jag var bara tvungen att komma därifrån. Hemifrån.
Jag skulle dött annars.”
”Jag hoppas du inte tycker jag är dum som frågar.”
”Nej då, jag fattar om du blev nervös.”
De ler mot varandra och plötsligt vill han
kyssa henne.
Hon är så vacker där i det svaga ljuset från skyltfönstret.
Hon är som en ängel med sitt ljusa hår utbrett över axlarna.
Så vacker.

Han vet inte varför, men han gör det inte.
Går inte fram ett steg,
tar inte hennes huvud i sina händer,
trycker inte sina läppar mot hennes.
Kysser henne
inte.
Fast han vill ju.
Men något tar stopp.

De går vidare.
Och hon vill köpa cigaretter
i kiosken
mitt emot biografen.


*



Jag såg vad han ville just då, just där framför skyltfönstret.
Men han lyssnade på mig, hörde på min ljudlösa önskan och gjorde det inte.
Han är lätt att läsa.
Han är bra på att lyssna.
Jag tror jag börjar tycka mycket om honom.
Vet inte om det egentligen är så bra, men det värmer när han ser på mig sådär.
Jo, jag tycker om honom.
Mycket.

*


Han lagar mat till dem när de kommer hem från promenaden.
Hon sitter och tittar på Tv under tiden, kommer då och då in i köket och frågar om han behöver hjälp med något.
”Nej, det är ingen fara”, säger han var gång och ler
varmt.
Hon blir glad när han gör det.
Hon blir
varm.

Maten är god, han är en bra kock och nu njuter han av att se henne sluka det han gjort i ordning.
När de är mätta båda två får Jocke lite rester, fast inga kycklingben förstås,
och sedan börjar han plocka bort från bordet.
Hon sitter kvar och kväver en rap.
”Ursäkta, men det var så gott att jag tror att jag spricker!” utbrister hon och skrattar till.
porlande, strilande sommaregnsskratt.
”Va bra. Det är ju det som är meningen. Inte att du ska spricka förstås, för det vill jag nog inte.”
Han ler och böjer sig fram över bordet för att ta hennes talrik.
”Vänta.”
Hon lägger sin hand på hans arm.
Han stannar upp, ser
förvånat?
in i hennes ögon.
Känner hur det pirrar till i kroppen.
Vad?
”Gör det något om jag kysser dig nu?”
Frågan får honom att tappa andan.
Han kan inte svara.
Hon ler lite, lutar sig fram och sedan...
himmelriket i en kyss.
Men det tar slut, det också.
Andlös står han kvar, fortfarande obekvämt böjd över bordet.
”Förlåt, men jag tycker om dig”, säger hon och ser nästan blyg ut.
Då kan han inte stoppa sig själv, då går det helt enkelt inte att
inte göra något mer.
Med en suck ställer han ner talriken på bordet, tar hennes hand och
drar henne
upp från stolen.
Utan att säga något pressar han sina läppar mot hennes igen.




*


Och det är som om de alltid har väntat på varandra.
Det är som om just hans säng är gjord för dem;
för deras kroppar
Det är som om ljuset från gatlyktan utanför på trottoaren är menat att lysa in genom just hans fönster
och ner på henne
i sängen,
under honom
hennes vita kropp
hennes lena hud
mot hans
och andetag som hörs i stillheten
och det blir hetta, det blir värme
det blir fumlande, famlande, fnissande
suckande
andlösa sekunder
ändlösa minuter
och mer ändå

Och vad kan man mer säga
Än att det känns
ja, det känns
där och då
som om just de
var menade för
det här.


*

När jag låg där,
i hans famn
efteråt.
ville jag stanna för alltid.
Vi sa inget,
men jag vet att han var glad.
Precis som jag.
Glad och mycket, mycket
mer.

Och jag la mitt öra mot hans bröst,
lyssnade på hans hjärta
och önskade att mitt eget
kunde slå just så
starkt och lugnt och tryggt.
Men mitt hoppade i bröstet.
Jag struntade i den djupa andningen,
sket fullständigt i
om jag skulle dö där och då.
Det var det värt.
Titta på mig nu mamma! tänkte jag och log
för jag kunde se hennes min i mitt huvud.
Titta
och se hur jag är
egentligen.
Stark.
Inte klen.
Stark, och så
oerhört, underbart
varm.

Och hans andetag gjorde mig
så sömnig.

*



Hon är borta.
Kudden är tom.
Och han saknar doften av hennes hår.

Klockan är bara halv åtta. Det är söndag.
Inget jobb.
Men vart är hon?

Sätter sig upp i sängen, ser sig omkring i sovrummet.
Ler, ser hennes trosor på golvet.
Sina egna kalsonger bredvid, slarvigt avtagna.
Hon har söta trosor. Till och med det är sött på henne.
Han gäspar och reser sig upp, hälsar på Jocke som vaknat till liv vid fotändan av sängen.
”Vet. Vi ska gå ut snart gubben.”

Det är tomt, hon är inte där.
Hon har gått iväg,
men vart?
”Vart har hon att ta vägen?”
Funderade högt traskar han ut i köket, tittar på köksbordet efter lappar.
Tomt där med.
Han blir lite orolig, men tänker att det nog inte är någon fara.
Hon är ju vuxen, klarar sig själv.
Hoppas han.

Trots att han inte vill lämna lägenheten,
om hon skulle komma tillbaka,
låser han efter sig och går ut i vårsolen med Jocke som stretar och drar som vanligt.
Det är varmt ute, och han inser att han inte hade behövt vinterjackan.
Hänger den över armen och kan inte hjälpa det,
men spanar oavbrutet efter henne bland folket i parken.
Om hon kanske är här?
Men, nej. Inte det heller.
Snart blir jag orolig på allvar, tänker han och kastar en blick på klockan.
Nio.
Än är det ju tidigt.
Hon kanske fick något besked hemifrån?
”Fast har hon ett hem?” , säger han och möter Jockes blick.
Han sitter och bajsar, vill inte bli tittad på alls.
”Ursäkta gubben.”
Frågan ekar i han huvud.
Har hon något hem?
Hon har aldrig nämnt någonting om ett hem, några föräldrar eller syskon. Inte heller något om sina vänner eller vad hon gjort här i livet.
Hon talar aldrig om sig själv nästan.
Inte på det sättet i alla fall.

En vecka har hon bott i hans hus.
Sju dagar
sovit i hans säng,
ätit av hans mat
rökt under hans fläkt i köket.
”Och ändå vet jag inget alls om henne”, muttrar han och tar fram en svart bajspåse ut jackfickan.
Jocke är klar.
Nej, inget alls vet han.
För hon är fortfarande som
en dröm
en mystiskt varelse.
Som en skugga, svår att fånga.
Svår att få grepp om.
Men han älskar henne.
Redan.
Och han önskar att hon vill stanna, men har inte vågat prata om det.
De har legat sent om nätterna och pratat om livet, om döden, om kärlek.
Men han har inte sagt just de orden;
”Jag älskar dig.”
Och han har inte frågat henne om hon vill stanna hos honom.
Kanske är han rädd för svaret.
För det kan bli ett
nej.

Han går vidare, tänker på henne.
Tänker på hur det var innan hon kom.
Innan han träffade henne.
Ensamt, så var det.
Tomt.


Och plötsligt sitter hon där på parkbänken.
Där de träffades.
Där han brukade sitta och titta på silhuetten i fönstret.
Och hon ser hemskt ut.
Det slår honom
så ensam,
så övergiven
så rädd.
Med en cigarett mellan fingrarna.

Hon reagerar inte när han slår sig ner vid hennes sida.
Ser inte ens på honom.
Röker inte.
Cigaretten pyr mellan hennes pekfinger och långfinger.
Han vill släcka den. Krama henne. Säga att allting kommer att ordna sig.
Men det gör han inte.
Hon vill inte, det känner han på sig.
Något är fel.
Hon vill vara ifred.

Han säger inget, de sitter där tysta, sida vid
sida
och till och med Jocke är lugn och stillsam.
Sitter vid sin husses fötter och snusar lite på marken.
Allting är ganska tyst.
Ingen går förbi dem.
Vad är det som är fel?
Plötsligt
vänder hon på huvudet, ser på honom
och något i hennes blick
gör honom rädd.
Hon ser annorlunda ut.
Något har förändrats.
Men vad?


*

Jag är så tom.
Så slut.
Och rädd.
För hur kunde jag?
När man tror man inte kan göra det, kan man mer än man vill veta.
Någonsin.
Jag ville inte veta.
Vet inte varför det blev såhär.
Det var ju bra ändå.
Jag kunde stannat här, hållit mig undan.
Aktat mig.
Men nu är det försent.
Jag hör honom komma. Vet att det är han, för jag känner igen hans steg och hör Jockes små flämtande andetag.
Och jag vet
vad han kommer att se.
Han kommer att se ett förfall.
En rädsla. En tomhet.
Och något mer.
Något mer som han inte vet vad det är, för han har ingen aning om sånt.
Jag önskar jag slapp se in i hans ögon och säga.
just det här
men jag måste ju.
Han är värd det.
Och jag öskar jag slapp göra honom så
ont
men jag kan inte hjälpa det.
Det blev fel.
Så fel.
Men jag tycker så mycket, mycket om honom att det
känns som om
jag bara vill
gråta i hans famn.
Tills allt är bra igen.
Så känns det.
Tills allting har ordnat sig.
Fast det gör ju inte det.
Och jag måste lämna det här.
Men det
svider.

*


”Jag ska åka min väg.”
Hennes läppar är tunna, smala, bleka.
Hela hon är blek.
Tunn och, ja, sammanpressad.
Hela hon.
Han nickar.
Orkar inte fråga vart eller när eller varför.
Det gör för ont,
och han vill inte veta.
”Jag måste det. Kan inte stanna här. Inte nu. Du kommer att förstå. Jag är ledsen Peter”, säger hon och så
faller hon i hans armar.
Äntligen.
Men hon gråter inte.
Och cigaretten har hon mosat
med foten mot gruset.



Det blir så.
Hon går med honom hem, de säger inget alls
och kanske är det bäst?
Hon är vacker, och det gör ont
för han vill inte alls ge henne
frukt att ta med på vägen
eller tidning att läsa i fall att
eller pengar så att hon klarar sig.
Han vill inte se henne gå.
”Jag vill inte att du ska åka.”
Plötsligt säger han det, bryter mot alla regler de byggt upp.
Hon vänder sig om, har stått med rumpan i vädret, vänd bort från honom
letat efter ett par strumpor.
Men nu vänder hon sig om
och tittar på honom.
Och då rinner deras tårar ikapp.
Ändå.
”Jag vill inte åka. Måste.”
Hon går några steg fram, faller i han armar
igen
precis som på parkbänken
och han kramar henne så hårt , så hårt
vill inte släppa men vet att han måste
men
luktar en sista gång på hennes hår och vet hur mycket han
älskar henne.
”Kommer du tillbaka någon gång?” frågar han fastän han vet vad hon kommer att svara.
Hon skakar på huvudet, ser upp på honom
ett huvud längre
och snörvlar.
”Förlåt. Det var inte meningen att det skulle bli såhär.
Det var inte det. Jag tycker så mycket om dig, ville så gärna stanna hos dig.”
”Jag ville du skulle stanna. Men om du måste åka... så måste du ju. Jag...”
han vet inte vad han ska säga, lutar sig fram och pussar henne lätt på det våta kinden.
Len och blek.
Hon ler sorgset och torkar tårarna med ena tröjärmen.
Packar klart sina saker i en sliten väska
hon får av honom
och frågar om han vill följa henne till tågstationen?


”Ta hand om dig. Jag skriver ett kort någon gång. Jag glömmer inte dig Peter. Du är så fin. Snälla du, tack för allting. Du vet inte hur mycket du gjort för mig.
Tack.”
Hon sträcker sig upp, ger honom en hård kram och
en ledsen kyss på munnen.
Hennes tårar blöter ner hans kinder.
Och han tror han gråter
han också.
När hon tar den slitna väskan
och vänder sig om
med en av hans gamla tröjor på sig och det
vackra, bleka ansiktet bortvänt
vänt mot tåget
då viskar han tyst
efter henne.
”Jag älskar dig.”

Och sedan går han hem.


*




I tidningen står det:

”Ett äldre par hittades döda
i sin lägenhet natten till Söndag.
Båda två tros ha blivit mördade, skjutna, men ännu har inga bevis hittats.
Polisen fick en vecka tidigare in en anmälan från paret
om en förvunnen dotter med hjärtfel, och om försvinnandet har något samband med mordet går ännu inte att spekulera i.
Dottern, en smal 21-.årig kvinna med ett klent hjärta, har ännu inte hittats, och polisen har inte fått in några tips som kan hjälpa dem att reda ut fallet.
Paret levde ett lugnt och stillsamt liv och om någon har någon som helst information om mordet på dessa två, ombedes de att höra av sig snarast till polisen.
Ännu vill inte kriminalinspektören uttala sig om fallet.”


Han sitter som förstelnad.
Frusen med ens.
Efter några minuter reser han sig upp,
går långsamt som i dvala,
in i sovrummet och
böjer sig ner för att ta fram lådan under sängen.
Den är stängd, och pappren ligger orörda.
Ser det ut som i alla fall.
Han lyfter undan alla papper, alla brev och viktiga dokument
och andas tungt, svettas
och fryser på en och samma gång.
För den är inte där.
Och han vet inte,
men han är säker på att den låg där sist.
Men nu är det tomt.
Han sjunker ihop på golvet, blir till en skakande hög.
Gråter, fast det märker han inte själv.
Och Jocke kommer för att slicka hans kalla kinder.


Den kvällen går han ut sent.
Jocke är lugnare än vanligt, känner kanske att husse inte orkar med
att slita i kopplet och säga till.

Det är varmt ute, fåglarna sjunger lite stilla.
Det är maj.
Och vår.
För fullt.
Men han är inte varm.
Nej,
han fryser.
Och han funderar när han går. Funderar över allt.
Över henne.
Stannar vid sin parkbänk, sätter sig ner.
Det var länge sedan.
Han har inte suttit här sedan hon åkte.
Och det är en månad sen.
Det känns hemvant och skönt. Lugnande på något sätt.
Träet mot rumpan.

Det lyser inte i fönstret.
Och han vet varför nu.
Det var ju hon som var hans silhuett.
Det var hon som var den mystiska
och
det var därför han liksom kände igen henne
den där första gången.
Det var hon.

Fortfarande älskar han henne.
Men smärtan går över.

Han reser sig upp efter en liten stund, reser sig sakta och
går därifrån.
Lämnar minnet av henne
vacker och
obegriplig
underbar och
svävande.
Skugglik.
Kvar på parkbänken.


*


Kvinnan sitter vid sitt fönster.
Ser ut över havet och vill känna doften av salt i näsan.
Men först ska hon skriva klart.
Hon runkar pannan, biter på pennan och ser ut att fundera.
Men hur svårt kan det vara att skriva ett vykort?
Uppenbarligen tillräckligt
svårt.
För henne.

När orden
är skrivna, när adressen är där och frimärket i högra hörnet,
tar hon med sig vykortet i fickan
och går ut ur lägenheten.
Drar in doften av salt i näsan och ser ut att njuta av det
i fulla drag.

Och när hon låter vykortet försvinna ner i brevlådan
ja, ler hon inte då?
ett litet leende.
Fullt av minnen.
Så ser det ut i alla fall.


*


Bara en rörelse,
ett fladder i ögonvrån.
Han stannar,
ser ner på asfalten.
Suckar och
böjer sig ner för att ta upp vykortet han
tappat
på gången.
Ren tur att han hann se det.

Orden.
Han läser och ler.
Ler och
minns?

Silhuetten
i hans huvud.
Alltid finns den kvar.

Skriven av: Jessica Kleveland

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Mångatan

En ung tjej som inte vet vad hon ska göra med allt hon skriver

Mångatan

På andra plats denna veckan: Lars Jerrhag