Förståelsen

Förståelsen












En novell av Jonas Eriksson






”Är du redo?”
Mattias ansikte var upplyst med ett varmt leende där han stod i dörröppningen nere i ett av källarens rum i mitt hyreshus. Själv satt jag bakom trummorna och slutade abrupt spela när jag såg honom. Självklart hade jag inte hört honom komma, jag var mitt uppe i ett intensivt parti i mitt övande. Vid de tillfällen jag spelade själv brukade jag dels spela takter och fills som jag inte riktigt behärskade och dels takter och fills som krävde mycket energi och kraft. Så också denna gång, svetten täckte min arbetande kropp.
Vad fan har jag gått med på? Tanken surrade inom mig, men nu fanns det ingen återvändo. Jag kunde inte lika gärna säga nej nu när Mattias redan hade tagit sig hit; och när jag dessutom hade lovat att följa med honom sedan två dagar tillbaka. Största anledningen till att jag accepterat medbjudan var att jag i min natur hade svårt att neka någon.
”Jovisst”, sade jag med ett delvist fejkat leende. ”Jag ska bara upp och hämta min jacka och kanske torka bort lite av svetten!”
”Har du spelat länge?” Leendet satt fortfarande kvar. ”Det ser i alla fall ut så, du svettas ju inte lite!”
Jag hade spelat utan tröja, så det lager av svett som täckte min överkropp syntes tydligt då jag var bevuxen med hår.
”I snart en timma”, svarade jag medan jag gick upp för källartrappan. Med tanke på husets höga ålder knarrade det rejält i trappan på vägen upp. Men trots husets ålder och lyhördhet hade det fördelar.
I en svunnen tid (som kunde vara ett titotal år sedan) hade huset ägs av min enda granne, men när hon blev äldre (och kanske ensam, jag vet inte riktigt) sålde hon huset till en privatperson, som hade ett företag på undervåningen, med kravet att hon skulle få bo på övervåningen, med en låg hyra, så länge hon behagade. Övervåningen byggdes om till två lägenheter varav den ena (en tvåa) beboddes av henne och den andra (en etta) för närvarande beboddes av mig.
Detta betydde att jag bara behövde ta hänsyn till en enda granne på kvällar och helger, som dessutom hade gravt nedsatt hörsel. Detta gav mig friheter i avseendet ljudvolym, vilket naturligtvis var en fördel då jag hade ett brinnande intresse för musik. Att ha trummorna nere i källaren skulle inte ha varit tänkbart ifall det skulle ha sett ut på ett annorlunda vis. Vid vissa högtider och ibland vid semestertider var jag enda boende i huset.
Va fan, tänk om någon ringer efter mig medan jag är DÄR borta! Tänk om Petricia ringer! Mitt inre var i ett lågmält uppror. Petricia var en ny bekantskap som jag snabbt fattat intresse för, trots hennes unga ålder. För vissa för unga ålder; hon var sjutton och därför sex år yngre än mig. Något som jag inte brydde mig om. För mig var personligheten och personkemin viktigare än besattheten av för stor ålderskillnad. Med henne kändes det bra och det räckte för mig.
Vi småpratade på vägen upp till min lägenhet där jag torkade bort det mesta av svetten och tog på mig en ljusblå skjorta av märket Jack and Jones. Till den bar jag ett par mörkblå crockerjeans.
”Kan jag gå så här? Ser jag tillräckligt respektabel ut?” Respektabel betonades med en djup ironi, vilket också kunde urskiljas på mitt ansikte och leende.
”Det blir alldeles utmärkt”, svarade Mattias som var med på noterna. I alla fall av vad jag kunde avläsa, men dessa människor, trodde jag i alla fall, kunde dölja vad de egentligen tycker på ett ganska övertygande sätt.
Vi fortsatte vårt småpratande ner till hans bil, som stod på tomgång, klar att avgå. Avfärden var ett faktum, och återvändon ett minne blott.

Vi hade lämnat Lugnet, den lilla trygga staden som jag hade bott i sedan födseln, och var nu på väg mot den betydligt större staden Bränsvik, där målet för denna resa låg. Det var för övrigt samma stad som jag arbetade i.
Jag var inne på mitt första år som lärare i en fjärde klass på en skola med sammanlagt 346 barn, varav 33 återfanns i min klass. Ansvaret för dem delade jag med en kvinna i trettio-års åldern, där sammarbetet fungerade förvånansvärt bra med tanke på att det var min första klass. Klimatet i klassen var bra. Självklart inträffade en del konflikter men inte över det normala för barn i den åldern. Självklart fanns det de barn som krävde lite extra tid och engagemang, men som sagt inte över det normala. Det fanns sämre klasser, och det fanns bättre klasser.
Jag trivdes bra och kände att detta var rätt yrke för mig (och tur var väl det då jag hade ungefär 200 000 i studielån som skulle betalas tillbaka, som då inte var bortkastade pengar).
Mattias var en gammal klasskamrat från grundskolan. Vad vi hade gemensamt då och som vi fortfarande hade gemensamt var musiken. Båda två lyssnade på musik med en passion utöver den vanliga och vi båda utövade musik på olika sätt. I hans fall var utövandet i form av gitarrspel. Vi hade inte setts på ett par år och därför var detta återseende byggd på många gamla minnen samtidigt som vi ivrigt diskuterade vårt gemensamma brinnande intresse. Jag var svag för den hårda sortens musik med favoriter som Machine Head, Soulfly och Pantera. De senare åren har jag i och för sig utökat mitt musiklyssnande och hade nu ett ganska brett register då Celine Dion, The Cranberries också fanns med på min lista av artister jag ägnande mitt öra åt. Mattias däremot har aldrig varit inne i den hårda musiken utan var i sina hårdaste stunder inne på de mer softa banden Toto och Van Halen. Vilka han nu hade övergivet för mer popinfluerad musik som The Soundtrack of Our Lives. Våra skillnader i musiksmak hade alltid fungerat som bra grund för musikdiskussioner; och så också nu.
Halvägs till vårt mål ändrade konversationen karraktär och riktade sig nu mot det som komma skulle.
”Hur går det till när man kommer dit?” undrade jag. ”Ska man göra något speciellt?”
”Jo, först ska måste du registrera dig. Så att de vet vem du är.”
Nej! Fan! Jag vill ju inte ha något med dem att göra! Det här var inte vad jag hade tänkt mig. Jag följde med Mattias för att vara snäll, samtidigt som det var ett tillfälle att umgås med en gammal vän. Det kan vara svårt att ta sig ur om man väl har kommit med på deras listor. Jag sjönk djupare ner i sätet.
Mattias såg mitt ansiktsuttryck och min oro. Först började han le, och sedan började han att skratta. Vad fan!
Sedan förstod jag.
”Jag bara skojade!” fick han fram efter att ha lugnat ner sig från sitt skrattanfall. ”Du behöver inte göra något när du kommer dit. Det är bara att hitta en plats där vi kan sitta och så sätter vi oss. Du behöver inte vara orolig!” Han log fortfarande men det märktes att han var tillfredställd över min reaktion. Han var nöjd.
Resan fortsatte med tomt prat, endera om vår gemensamma barndom, endera om vårt gemensamma intresse; musik. I bakhuvudet hade jag dock kvar hans skämt och hans belåtna uttryck över min smått panikartade reaktion.

Väl framme i Bränsvik avtog, det egentligt meningslösa, småpratandet då vi skulle koncentrera oss på att finna byggnaden. Bränsvik var en betydligt större stad än Lugnet och den krävde vår fulla uppmärksamhet för att finna byggnaden, som var en gymnasieskola. Tack vare vår gedigenhet fann vi skolan vid första försöket, och lyckligtvis fann vi en parkeringsplats på behagligt gångavstånd.
Sista biten till det oundvikliga målet utfärdades alltså till fots. Under den stunden kunde jag iaktta människorna som hade samma slutdestination som oss. Anmärkningsvärt var att det fanns en del människor som man kände igen från Lugnet och som man inte riktigt tänkte sig skulle gå till ett sådant här ställe (i och för sig gällde detsamma mig!). Lika anmärkningsvärt var att bland de människor jag inte kände igen också fanns sådana jag inte kunde tänka mig skulle gå till en sådan här tillställning. Människor som jag i mina ögon skulle se som ”normala” människor.
Vi var framme.
Salen var fylld med människor och musiken var i full gång. Mötet hade redan börjat. Mattias ögnade snabbt igenom salen och fann en plats som vi kunde inta. Vid dörröppningen fanns ingen registrering. Där fanns istället två äldre män som hälsade oss välkomna. Inga formulär att fylla i! En lättnad fyllde mig och jag höll mig tätt i hasorna på Mattias för att inte komma på efterkälken. Platsen han hade valt ut var tredje raden framifrån längst åt vänster. Eftersom vi var i en skola måste detta vara en aula men likheten med de salar som dessa möten brukade äga rum i var slående lik.
Tydligen hade Mattias valt platsen för att det fanns vänner till honom där. Olyckligtvis var platsen jämte mig besatt av en äldre kvinna, uppskattningsvis i 60-70 årsåldern, som redan vid första ögonkastet såg besvärlig och närgången ut.

Stämningen var från en början ganska god. Visserligen sjöngs lovsång efter lovsång, vilka jag varken kunde sjunga med på eller ville sjunga med på, men relationen mellan mig och Mattias var bra. Vi småpratade under sångerna, då han inte sjöng. Vår öppna och skämtsamma relation kunde fortsätta och det var inte en för stor påfrestelse att vara på en sådan, för mig, udda tillställning.
Salen var full med människor i alla åldrar, från barn till pensionärer, och jag fylldes återigen med samma insikt att många av människorna ser ut som människor som jag inte skulle ta som kristna vid första ögonkastet. Min spontana tanke var att det var synd och stor skam att sådana vackra tjejer gick till spillo. Att de gav sig själva till en sådan falsk tro och samtidigt tog avstånd från mycket av det goda i livet. Detta gällde även de manliga deltagarna.
Lovsångerna bytte av varandra; det började faktiskt bli en smula jobbigt, och likaså irreterande. Det var inga sånger som jag var manad till att sjunga. Dessutom var det inga låtar som jag kände igen.
I mitten på scen satt det en pianist som verkade njuta av att vara i centrum. Han lade in många soloslingor på pianot samtidigt som han sjöng högst av alla. I sången lade han också till med ”soloslingor”. Han gillade troligen att exploatera sig själv. En äkta narcissist.
Tillslut avtog lovsången (det hade känts som en evighet) och efter tal av de lokala ledarna tog kvällens huvudnummer vid. Det var en inbjuden missionär vid namn Johannes som skulle tala och leda detta möte. Mattias sade att han var en talare med karaktär, en talare som han gillade. Han sade också att Johannes gärna skämtade och att han dessutom skrattade åt sina egna skämt.
Johannes började med att hälsa alla olika församlingar välkomna. Allt från missionare till guds eldare.
”Och jag hälsar även alla så kallade ateister välkomna, om det skulle finnas några här”, sade han. Jag kände mig träffad, och var så när på att resa mig upp och tacka honom, men hindrade mig själv ganska omgående. Jag ville inte väcka uppmärksamhet. Ett skratt bland församlingen uppdagades, ett skratt som för mig uppfattades som ironiskt. Mitt beslut var riktigt.
Efter välkomnandet började han predika. Eftersom han var missionär predikade han om de olika missioner han hade varit med om. Poängen med dessa historier var att visa att guds kraft var härlig och underbar. Att människor som blev frälsta och fick känna Guds kraft mådde bättre och att de kände en drastisk förändring i sina liv; till det bättre. Skämten avlöste varandra med jämna mellanrum, och mycket riktigt skrattade han åt sig själv.
Jag fick erkänna att det var ganska underhållande att lyssna på dessa historier fastän det inte var något jag trodde på. Men som underhållning dög de bra.
En historia utspelade sig i Afrika när Johannes och en kollega skulle till urbefolkningen i ett afrikanskt land (vilket det var kan jag inte med säkerhet säga, min uppmärksamhet och intresse var inte på topp) och predika om det goda med kristendomen. Alltså att helt enkelt försöka frälsa urbefolkningen.
De hade ordnat en taxi körd av en medelålders afrikansk man. Av någon anledningen bad de bak i taxi; och dessutom med hjälp av att tala i tungor. Johannes berättade att de brukade bli ganska högljutt och han sade också att det var för att ladda upp inför predikan (han tyckte detta var komiskt och skrattade. Som på befallning skrattade församlingen efter).
Vidare berättade han att taxichauffören gav dem bekymrade blickar och han undrade om allt stod rätt till. Då kom Johannes på att taxichauffören inte hade en aning om vad de höll på med och att han troligen trodde att det var något allvarligt fel på dem, (mera skratt).
Chauffören påstods ha sagt att han kände en fjärde persons närvaro i bilen, och blev rädd. Han frågade ängsligt vad de höll på med. Johannes förklarade för taxichauffören att det var på detta sätt de bad och att den extra personen han kände av var Guds ande, Guds närvaro.
Chauffören påstod att han kände sig så mycket bättre med den kraften närvarande och att han också ville kunna be och få fram Guds kraft på samma sätt.
Johannes förklarade för församlingen att de hjälpte mannen att be. Mannen kände Guds kraft så pass kraftigt att han var tvungen att stanna taxin. Han kände sig berusad, (skratt än en gång).
Johannes och hans kollega frågade chauffören ifall han ville motta guds frälsning, vilket han efter en viss tvekan gick med på. Detta var något helt okänt för mannen, så givetvis var han restriktiv. Guds kraft, påstod Johannes, fyllde chauffören igen och han klarade inte av att köra taxin längre utan Johannes fick istället köra till närmsta hotell. Där de övernattade för att fortsätta dagen efter, då ”berusningen” förhoppningsvis skulle ha släppt, (skratt återigen).
Som sagt, historien var underhållande men inget jag tog till mig eller trodde på. Resten av församlingen visade dock motsatsen, speciellt den äldre kvinnan bredvid mig. Hon hade slutit ögonen och höll med om varje ord Johannes hade sagt och lade in ”Amen” vid passande tillfällen. Det kändes lite som på film faktiskt; tillgjort och överdrivet.
Men detta var dock verkligheten och sanningen.

Johannes predikan hade ett speciellt mål denna afton. Han ville fylla församlingen med Guds kraft, ville få de människor som inte blivit frälst att bli just detta. I slutet av hans predikan skulle vi sluta våra ögon och be tillsammans. En bit in i bönen skulle de människor som ville bli frälsta, eller andedöpta som han kallade det, komma fram till honom och ta emot Guds kraft; känna berusningen. Fyllas av Guds heliga kraft.
Vid detta tillfälle, när han bad människor att komma fram, frågade Mattias ifall jag ville gå fram och ta emot kraften
”Nja, inte denna gången”, sade jag. Men det var inte nog med det. Den gamla damen jämte mig smekte mig på armen och bad mig att gå fram.
”Du behöver det”, sade hon. Jag undvek henne och låtsades inte om att jag hörde henne, samtidigt som jag flyttade mig en bit ifrån henne. En obehaglig atmosfär byggdes sakterligen upp. Bönen blev allt intensivare och människor började bete sig obegripligt. En del slängde sig ner på golvet för att ta emot Guds kraft, med tårar i ögonen och händerna tafatt sträckta mot taket. En del människor skakade okontrollerat medan de bad, andra liksom dansade krampaktigt.
Ur mängden kunde jag urskilja en tjej, uppskattningsvis mellan 18 och 21, vars kropp okontrollerat skakade. Håret var mörkt och vilade på hennes axlar medan luggen var kortklipp och fluffig. Ögonen var slutna i bön. Hon bar en ljusblå tajt tröja och hennes relativt stora bröst guppade. Åsynen av dessa perfekt formade bröst som hoppade upp och ned fick min sexualdrift att vakna till liv, och åtrån kom krypande. Dock fick hennes krampartade vibrerande mig samtidigt att fyllas med vämjelse. Jag var tvungen att släppa henne med blicken.
Jag såg att Johannes njöt av att stå uppe på scenen samtidigt som människor nedanför lyssnade på hans ord. En mindre folkmängd hade samlats nedanför honom, de människor som ville bli andedöpta. De blundade, de skakade, de hoppade, de föll.
Ur hans mun kom för mig osammanhängande stavelser, inga ord, i alla fall inte på svenska. Detta fick mig att tänka på något som jag bara hade hört talas om förut; att tala i tungor. Jag förmodade att det var det han gjorde. Som svar på mina tankar sade han:
”Detta är vårt hemliga språk till Gud. Många här har nog talat med Gud på sitt egna hemliga språk förut, men för er som inte har gjort det kom upp hit så ska jag hjälpa är att komma igång. Språket är det som vi kallar att tala i tungor, men det är egentligen vårt personliga och hemliga språk till Gud. Ditt alldeles egna språk till Honom. Ni ska inte tänka, det ska komma naturligt. Slut era ögon och låt det bara komma.”
Återigen fylldes hans mun med obegripliga stavelser. Mattias följde hans exempel och även ur honom kom dessa stavelser. När jag tittade mig omkring både såg och hörde jag människor, gamla som unga, prata med Gud på deras personliga språk. Det var obehagligt, inte som man hade hört av andra, men tillräckligt för att få en rysning att vandra uppför ryggraden.
Fler slöts till detta tungomål och atmosfären tycktes mörkna och på något sätt kände jag en kyla fylla salen. Jag tittade mig runt och såg ett hav av hypnotiserade människor, alla hade slutna ögon och ur deras munnar kom, för mig, obegripligt dravel. De stod på knä och lyfte händerna mot taket och darrade.
”Har alla fått fram sitt hemliga språk till Gud?” frågade Johannes. ”Ni som inte har hittat ert språk, kom fram till mig så ska jag hjälpa er. Slappna bara av. Kom fram till mig.”
Fler människor samlades framför honom. Det såg ut som Johannes var en sektledare och under honom fanns hans sekmedlemmar som lyssnade blint på hans ord. Följde hans minsta frammaning. Lade sina själar i hans händer.
Jag lade återigen mitt fokus på tjejen med de guppande brösten. Hon stod fortfarande och skakade, en ritual som hon ägnat sig åt i snart trettio minuter. Jag rös. Samtidigt kände jag mig attraherad av henne. Av hennes perfekt runda bröst, av hennes fasta rumpa som avtäcknades av de åtsittande byxorna, av hennes söta ansikte. Men ilningarna från den oförklarliga kylan spökade fortfarande i ryggraden
På något sätt kunde jag inte rycka min blick ifrån tjejen, jag var som fäst vid henne. Skakningarna blev allt kraftigare. Nu såg det ut som om hon hade ett epileptiskt anfall. Salivblandad fragma letade sig fram genom hennes ihoppressade läppar. Något måste vara fel! Detta kan väl inte vara meningen!
Huvudet kastades våldsamt fram och tillbaka. Ådrorna på armar och ansikte pulserade synligt och såg ut som om de skulle brista vilken sekund som helst. De var inte blåa som de borde vara utan vätskan innanför ådrorna var svart. Små bloddroppar föll från hennes händer då hon pressade ihop dem så att naglarna skar hål i handflatan. Ögonen hade försvunnit upp i hålorna och vitan var det enda som syntes. Tomma ögonvitor. Munnen öppnades och ur den kom först fragman men sedan också ett moln av någon vit gas. Den var starkt lysande och lyfte sig sakta uppåt mot taket.
Människorna runtomkring henne skingrade sig och tryckte sig mot salens väggar. I mitten stod hon, ironiskt nog liknande Messias, och skrek. Ur hennes mun kom dock inget ljud utan det gasliknande skimrande molnet kom i dess ställe; nu pulserande, som om det var på väg att explodera.
Molnet lyfte mot taket. Sakta började det ta sig en medveten form. Det sista av molnet försvann ur flickans mun och omedelbart föll hennes kropp mot golvet, likt gelé. Det var som om varenda ett av hennes drygt 200 ben hade försvunnit spårlöst.
Man kunde urskilja molnets form. Det skapade en form av en kropp. Av konturerna förstod jag att detta inte var en människokropp. Det påminde om en människas kropp, då den hade två armar och två ben och ett huvud, men dess konturer avslöjade att det var av något annat slag. Dragen var mer skarpa, på något sätt vassare, och dessutom den mer avlång och definitivt större.
När kroppen var färdigformad ändrade molnet färg och konsistens. Kroppen förvandlades till en solid och verklig kropp och dess färg var blåsvart. Dess ögon var starkt grönskimrande, de var belägna snett uppåt mot ansiktets sidor. Man kunde nu urskilja dess öron som påminde om schäferhundens spetsiga öron. Men som på övriga kroppen såg de solida ut som om de skulle varit gjorda av sten. Dess haka var skrämmande lik öronen, spetsig och avlång. Fingrarna på händerna (som var fem som på en människas) utgav som ögonen också ett grönskimrande ljus.
Människorna under varelsen sprang i panik, och utan något mål, omkring i salen. De gamla föll offer för de yngres fötter. Utan chans att undkomma blev de nedtrampade. Även barn föll offer för paniken. Själv var jag paralyserad av denna uppenbarelse utan förmåga att släppa den med blicken. Jag hörde en stark smäll och förstod att dörrarna till salen slogs igen.
Det gick inte att urskilja några enstaka röster, utan allt smällte ihop i ett öronbedövande skrik av skräck. Ett kaos utan dess like.
En ihållig, tung stämma bröt igenom det dödsbringande skriket och gav det ett abrupt slut.
”En sådan samling patetiska djur! Synen får mig att hånfullt skratta. En tragisk såpa utan slut!” Det var tingesten som hade talat. Med hjälp av ett svep med ena armen fick han alla människor att samlas bakom Johannes uppe på scen. Av någon anledning följde inte jag med av dess kraft. Människorna, utan Johannes, tvingades ner på knä. Med ytterligare ett svep tvingade den upp Johannes i luften för att gestalta Jesus på korset.
”Det är denna gestalt ni dyrkar! Ynkligt! Länge har jag försökt att ignorera er, strunta i er parodi av tro. Men jag klarar inte av det längre. Jag är er tro! Med döden som bundsförvant, utgör jag en del av era liv! Det är mig ni ska tillbedja! Inte en figur från en uråldrig saga!”
Skriken hade tystnat. Tingestens röst var det enda som hördes, likt ett dån från skyn. Sedan föll en bedövad tystnad i salen. Inga tårar fälldes; knappt hördes andetag. Bara likgiltiga blickar i livlösa kroppar parerade den totala tystnaden.

Från min plats till höger om skaran på scen, kunde jag fortfarande inte röra mig. Men en värme fyllde min kropp med början i tårna, som om något sakta kröp uppför min kropp invärtes. Det kändes som någon slags energi, på något sätt kände jag mig starkare och renare. Denna energi fyllde långsamt hela min kropp.

”Jag ska visa er en skymt av mina krafter, en skymt av vad som egentligen härskar över era liv!” sade tingesten medan han gjorde ännu ett svept, denna gång dock med båda armarna. Johannes flög upp mot taket, stannade ynka centimeter från det att han skulle ha krossats mot det robusta taket. Sedan vreds hans kropp 360 grader för att sedan falla hastigt mot golvet, även denna gång räddades han med ett par centimeter ifrån att demoleras. I ett par sekunder hängde han ett par centimeter ovanför golvet innan man kunde höra ett brak bakom samlingen av människor. Samlingen var paralyserad och såg därför inte vad det var som orsakde detta brak, men jag hade det i mitt synfält. Bakom samlingen fanns ett meterstort kors uppställt. Det rycktes ur sitt fäste samtidigt som det började att brinna. Ändarna fick formen av spjutspetsar. Väl ur sitt fäste for det med en våldsam fart mot Johannes. Spetsen överst på korset var riktad mot Johannes rygg och träffade honom med ett splittrande ljud. Troligtvis var det hans ryggrad som raserades. Korset stannade inte vid kollisionen utan forstatte upp mot taket där det borrades fast med Johannes hängandes förvriden vid mynningen. Det brinnande korset slocknade och färgades av den djupröda färgen av blod.

Min kropp var varm, full av styrka. Invärtes var jag fylld av en kraftfull energi. Jag kände mig ren från allt ont. Allt det onda jag hade på mitt samvete, från tidigare i livet och nu, var som bortfluget och jag kände en enorm godhet inom mig.
Något kröp inom min hals. Det kändes ungefär som sekunden innan man kräktes. Skillnaden var att när man kräktes försvann den nästan lika snabbt men nu kröp känslan långsamt uppför min hals. Det samlades i munhålan och tryckte våldsamt mot munöppningen. Det sista jag såg med mina egna ögon var Mattias där han satt längst bak på scenen med ansiktet förtvivlat nedtryckt i knäna. Därefter försvann en del av mig tillsammans med det moln av kraftfull energi som pressades ut ur min mun. Dock var jag bara en åskådare i detta väsen, som styrdes av något annat, en högre kraft.
Molnet påminde om det moln som skapade den fruktansvärda varelse som hade tagit livet av Johannes. På samma sätt formades det till något annat, en form av en kropp. Denna kropp liknade den tidigare varelsen. Rop av fasa kunde urskiljas från hopen av människor på scen. Mitt högre jag visste däremot på något sätt att denna nya skapelse inte var av ondo som det tidigare väsendet. Fastän den nya varelsen formades precis till samma skepnad. Samma sneda ögon, samma spetsiga öron och haka. Samma solida kropp. Skillnaden fanns dock. Dess kropp var av en rödsvart nyans och dess ögon skimrade gult.
”Sevreteus.” Ordet, som kom från Johannes slaktare och som var riktad mot den nya skapelsen, lät tillhöra ett mycket gammalt men samtidigt, på denna jord, okänt tungomål. Den del av mig som svävade utanför min kropp uppfattade det som namnet på denna varelse.
”Satevreus”, svarade den och blottade dess namn.
En hetsig dialog dem emellan bröt ut på deras, i denna värld outtalade, språk. Deras röster var så kraftfulla att det lät som muller från ett ruskigt åskoväder. De båda svävade i luften ovanför oss, jämfört med dem, ynkliga människor. Luften var torr och kvav och jag lade märkte till att människorna på scen dröp av svett. Temperaturen hade stigit avsevärt sedan de börjat tala med varandra, som om en våldsam energi laddade salen.
”Ska vi tala deras språk så att de förstår avsikten av ditt maktbegär?” sade Sevreteus.
”Självklart. Så att de förstår vilken ynkrygg du är! Du är samma patetiska råtta som de!”
”Du är galen Satevreus! Ditt maktbegär av totalt häravälde är fördömt. Att du vill ha häravälde hos oss är galenskap, men att du vill ha makten hos dessa försvarslösa människor är rent vansinne! Det strider mot våra lagar.”
”Du är precis lika ynklig som de andra. Förstår du inte vilken makt vi skulle få? Vilka möjligheter vi skulle ha att skapa den perfekta världen? Dessa djur med deras egoism. Det vet inte vad som är bäst för dem. Det är de som har begär för makt. Deras liv är korrupta. De har sakta men säkert trasats sönder sedan vi släppte dem fria!” Satevreus höjde sin hand och slungade iväg dem mot folkhopen. Ett vitt sken flög från hans fingrar och träffade en flicka, uppskattningsvis i 10-årsåldern, som fylldes av det. En bråkdels av en sekund senare försvann skenet och kvar fanns hennes förkolnade benrester. Ett leende, så maktgalet, fyllde hans ansikte och det efterkommande skrattet fick taket att skaka och små färgflagor från det att lossna.
”Du har gått för lågnt Satevreus! Jag kommer att bekämpa dig tills du faller. Det finns fortfarande hopp för människorna på jorden, vi måste bara ge dem tid. De har inte samma livslängd som vi och har därför inte samma kapacitet att lära och förstå. Jag kommer att stoppa dig!” Sevreteus lyfte också sin hand men det vitglödande skenet som uppkom avstannade två meter ifrån honom. Det närmaste jag kan komma något liknande var de lasersvärd som användes i Stjärnornas Krig-filmerna. Detta var dock mer levande, som om energin kröp fram och tillbaka.
”Försök. Bara försök”, sade Satevreus och samma vita sken skjöts upp ur hans vänstra hand.
Med rasande fart flög Sevreteus mot honom med svärdet högt ovanför sitt huvud. Väl framme svingade han det mot honom men utan svårigheter parerades slaget samtidigt som ett hånfullt leende växte sig starkare i hans ansikte. Vid kollisionen av de båda svärden sprakade luften av den energi som uppkom, likt elektriciteten från en nedslående blixt. Ljudet påminde likaså av explosionen som följer efter ett sådant nedslag.
Det högljudda mullret av kollisionerna avlöste varandra. De båda cirkulerade runt salen och utnyttjade hela dess omfång för att utkämpa denna, för oss människor avgörande, strid. Så här skulle det troligen sett ut ifall Tor, åskans gud, stred mot någon av de lömska gudarna, såsom Loke, i den nordiska mytologin. Gnistrandet från hans hammare, Mjölner, när den träffade sin motståndare, och mullret uppe i skyn vilket vikingarna trodde kom från kollisionen av dess slag.
Striden såg ut att kunna pågå i evigheter då ingen av kämparna fann någon lucka i varandras försvar. Blixtrandet från de båda svärdens krafter var de enda träffar som åstadkoms. Ett dödläge.
Efter flera minuters kämpande (som kändes närmare en timma) slungade Sevreteus sitt svärd våldsamt mot sidan på Satevreus som i sin tur skickligt väjde slaget. Denna kvickhet överraskade honom då det replikerande slaget från Satevreus träffade hans buk. Han föll bakåt genom salen men utan att slå i dess väggar. Segervissheten i Satevreus ögon ståtade skarpt. Respektlöst närmade han sig honom vid andra sidan salen.
Sevreteus låg fortfarande chockad i luften när Satevreus kom fram till honom. I buken fanns ett sår, en decimeter i diameter, men inget kom vällande ur det. Inget som ens kunde liknas vid blod, men att tyda på hans minimerade rörelser vållade det stor smärta. Satevreus höjde svärdet i en triumferande gest, tittade bort mot folkhopen och skrattade.
”Nu är ni minuter ifrån att utplånas, ni maskar till människor!” Han vände sig mot Sevreteus och skulle just till att sänka svärdet i hans skalle då han överrumplande, med krafter han inte borde ha, stötte sin klinga i Satevreus bröst. Han grimaserade illa av smärtan som åsamkades av rörelsen men utan att tveka tryckte han sitt svärd djupare. Det triumferade uttrycket var som bortblåst från Satevreus ansikte. I dess ställe var en blandning av chock och frånvaro.
I ett par minuter var salen fylld av en dödsbringande tystnad. De båda varelserna var som förstenade, som om de utgjorde motivet på en affisch. Efter ett tag började Satevreus skepnad att tyna, för att sedan försvinna, som på en gammal tavla där färgen flagnat bort. Kvar var Sevreteus som långsamt reste sig upp mot den paralyserade folkmassan.
Hans blick vandrade långsamt över människorna innan han bröt den totala tystnaden med sin ekande röst:
”Låt detta vara er en lärdom. Något att få er att tänka till, och förhoppningsvis få er att ändra är syn på er existens här på jorden”, sade han. ”Ert sökande efter en gud; den gud som som ni blint förlitar er tro åt, som ni lämnar er kärlek och existens åt, för honom att ha total kontroll över. En myt skapad för flera tusen år sedan, nedskriven som vandringssägen. För att rädda er själva och jordens existens såsom den ser ut nu måste ni tänka om. Tänka själva. Istället för att tro på en sagans gud måste ni tro på er själva. Ni måste tro på människan, ni måste leva för människan, åt människan, för er själva - tillsammans. Ni måste samverka över gränserna, avverka religionerna, samleva och tro på varandra – människans samhörighet.
Ni klarade er här idag på grund av en av dessa människor, som har påbörjat denna filosofi och livsåskådning.”
Varelsen pekade åt mitt håll, och jag förstod att det var mig han talade om. Jag fylldes med värme och meningsfullhet. Värmen fick dock motstånd när jag tittade på skaran av människor som hade samlats framme på scen, deras iskalla blickar penetrarade mig. Jag förstod att budskapet som Sevreteus gav var svårt för dessa människor att acceptera, att de istället såg med avsky på både honom och mig.
”Han är bara i början av förståelsen”, fortsatte han. ”Men han står stadigt på begynnelsens kant och hans sinne är vidöppet. Använd honom, följ med honom längre in i förståelsen.”
Kroppen började att tyna bort medan han uttalade de sista orden. Jag funderade över vad han menade. Vad var det för speciellt med mig? Jag förstod att det faktum att jag inte var kristen var av betydelse, men det måste vara något mer. En liten insikt slog mig. Jag har alltid kunnat umgås med människor av olika slag utan att döma dem. Jag umgicks med kristna (och andra religioner), gamla, unga, människor med andra nationaliteter och människor med andra värderingar. Utan att döma dem efter vad de var. Jag såg enbart till personligheten och människan i sig. Kunde detta vara början? Det han menade? Jag förstod då att jag bara var på begynnelsens kant som han uttryckte det. Jag var långt ifrån perfekt. Men det var en början.
”Låt oss ta hand om bekymren med gudar och högre stående väsen.” Vid det sista ordet kunde man knappt urskilja Sevreteus, man jag hann uppfatta ett diskret leende innan han försvann i tomma intet.
Hans försvinnande efterföljdes av flera minuters tystnad. Under de första minuterna var tankeverksamheten hos de flesta obefintlig, sedan började de sakta men säkert fundera på vad det var som hade hänt, om än svårt att förstå, men ännu svårare att acceptera.
När jag vände mig mot folkmassan förstod jag att det inte skulle bli lätt. Deras iskalla blickar fick mig att vilja vara var som helst utan just här. De var långt ifrån förståelsen och de var långt ifrån att vilja följa med mig, att använda mig för att komma närmare den.
Vad kommer att hända? tänkte jag. Vad kommer att hända?
























14 april 2002 – 7 augusti 2003

Skriven av: Jonas Eriksson