Fotografier

Hon
Jag bor vägg i vägg med en ängel. En ängel med kastanjebrunt hår och mörka ögon. Var dag står jag vid titthålet i dörren och kikar ut för att åtminstone få en skymt av honom. Hans doft slinker in genom mitt brevinkast och fyller hela lägenheten. Han har bott där i snart ett år nu. I början kunde jag varken sova eller äta. Nu har det lugnat ner sig, men pulsen kan fortfarande inte hålla normal hastighet när han är i sin lägenhet. I timmar kan jag stå tryckt mot väggen med örat tätt intill tapeten i ett ivrigt försök att höra vad som pågår på andra sidan, hos honom. Men det är alltjämt tyst. Inte ett ljud hörs, förutom mitt bankande hjärta.
Ibland sitter han ute på balkongen och läser. Jag vet precis vad han läser. Vet precis hur många sidor han har kvar i boken och vad han ska läsa efter den. Jag vet vilken tid han äter frukost (han äter alltid på balkongen, även när det är minusgrader ute) och när han går till jobbet. Jag vet var han jobbar, till och med i vilket rum. Hans fönster är tre våningar upp ut mot gatan. Jag brukar ta omvägar när jag är ute på lunchen eller när jag går hem efter jobbet för att få passera hans fönster. Det står alltid på glänt. Alltid. Men jag vågar aldrig titta upp.
Han handlar varje torsdag nere på Ica på hörnet. Det är alltid samma sak; mjölk, bröd och en massa fisk och bönor. Han är vegetarian. Jag kommer aldrig mer kunna äta kött.
Jag har aldrig pratat med honom. Vi hälsar inte ens på varandra när vi möts i trappuppgången. Jag vågar inte ens se på honom och han märker mig nog ändå inte. Han verkar alltid ha så mycket att göra. Han har alltid med sig en bunt med papper hem och går nästan aldrig någonstans. En gång har jag hälsat på honom. Det var när han flyttade in. Han stod och plockade in saker i lägenheten när jag kom hem från jobbet. Så fort jag såg honom slutade mitt hjärta slå. Eller så slog det så fort att jag inte lade märke till det, jag vet inte. Han log och hälsade och jag hälsade tillbaka innan jag snabbt gick in till mig och drog igen dörren. Sedan stod jag och såg på honom genom titthålet i dörren ända tills han hade fått in alla sina saker och försvann in i lägenheten. Resten av kvällen stod jag som förlamad och stirrade stint ut genom titthålet för att få en skymt av honom igen.
I januari reste han bort. Skidsemester, av packningen att döma. I tre veckor var han borta. I tre veckor var jag utan honom. Jag sov högst en timme om natten, kunde inte äta och inte koncentrera mig på jobbet. Tanken på att han inte var där på andra sidan väggen var fruktansvärd. Att inte få se hans kastanjebruna kalufs drev mig till vansinne. Jag gick nästan ner 20 kilo under de där tre veckorna. När han kom tillbaka hade jag redan varit och köpt en kamera och flera filmrullar. Jag skulle ha honom hos mig, även om han var borta i ett helt år. Jag skulle kunna se hans mörka ögon även om han försvann för gott. Så jag började fotografera, i smyg. Jag fotograferade honom på väg till jobbet, när han åt frukost, ute på balkongen, nere på gatan, utanför min dörr; överallt. Fotografierna satte jag upp på väggen, den vägg som jag delade med honom. Nu är min vägg överfull, så jag får sätta de nya fotona över de gamla. Jag hoppas att han aldrig kommer in i min lägenhet.

Han
Jag bor vägg i vägg med en ängel. Varje dag ser jag hennes röda hår och gröna ögon när hon passerar mitt kontor på väg till jobbet. Jag har alltid fönstret öppet för att luften hon andas ska komma in och fylla mitt arbetsrum. Sedan stänger jag min dörr för att behålla henne för mig själv. Ingen annan ska få dela henne med mig. Ingen.
Jag äter alltid min frukost på balkongen i hopp om att hon ska komma ut på sin balkong så att jag får se henne. Men det gör hon aldrig. Så jag fortsätter med min utomhusfrukost, hur kall och bitter morgonen än är.
En gång har jag hälsat på henne. Det var första och sista. När jag möter henne nu ser jag bara ner i marken. Jag skulle aldrig våga möta hennes gröna ögon och än mindre frambringa en hälsningsfras.
Jag lämnar nästan aldrig mitt hem. Jag brukar stå tryckt mot väggen som skiljer våra lägenheter åt och lyssna efter ljud, men det är alltjämt tyst inne hos henne. Var dag tar jag hem så mycket arbete som möjligt från jobbet så att det inte ska verka misstänkt att jag jämt är hemma. Men i själva verket står jag tryckt mot väggen, väggen som skiljer oss åt. Väggen där jag har klistrat upp hennes fotografier.
Ända sedan jag först såg henne har jag tagit kort på henne, utan att hon har märkt det. Mest genom kontorsfönstret när hon går förbi på gatan, men några foton är tagna i mataffären, genom dörren eller från balkongen. Jag pryder väggen med bilderna av henne. Bilderna av hennes rödbrusiga hår, finmejslade ansikte och sagolikt gröna ögon. Sedan kan jag inte ta ögonen ifrån min vägg, ifrån henne där hon sitter på min vägg. Minst ett kort om dagen tar jag. Jag vet inte hur många filmrullar och hur mycket pengar jag har slösat vid det här laget. Men jag tar aldrig hem någon till min lägenhet. Aldrig. Jag vill vara ensam med mina fotografier och min vägg. Ensam med henne.
Jag har tagit reda på allt om henne. Antecknat det som är värt att veta (det vill säga allt) och läser igenom det om och om igen. Hon är också vegetarian, för jag har aldrig sett någon köttprodukt i hennes matkorg. Jag handlar på Ica varje torsdag, eftersom jag vet att hon gör det. Jag antecknar allt jag ser i hennes korg och på fredagen går jag tillbaka för att köpa exakt samma varor som hon. Sedan står jag utanför hennes dörr i timmar och andas in dofterna för att kunna lista ut vad hon lagar.
Mina skrivbordslådor är fulla med fjantiga dikter jag skrivit till henne. Dikter om kärlek, kyssar och smek. Dikter om min oändliga längtan och törst efter att ha henne nära, att känna hennes ljusa hud under mina fingertoppar. Aldrig, aldrig, aldrig ska hon få läsa dem. Aldrig.


De
På varsin sida av väggen står de trycka med öron och ögon på helspänn. De står trycka mot sin vägg full med fotografier. Fotografier av någon de inte känner och som de ändå vet allting om. Någon de hälsat på en gång i sitt liv men som de ser varje dag. Vad de inte vet är att om några månader ska de krocka i trappan. Hon ska falla och bryta benet och han ska följa med henne i ambulansen och krama hennes hand hårt, hela tiden. De vet inte att hon ett halvår efter det ska flytta in i hans lägenhet och dela hans säng, mat och liv. De ska skaffa barn och hund och flytta ut på landet. Efter femton år ska han tröttna på henne och hitta en ny. Hon ska komma på honom med att vara otrogen och ta med sig barnen och flytta till en tvåa i stan. Det kommer vara det sista de ser av varandra.
Men det vet de inte nu. Nu står de tryckta mot väggen med bankande hjärta och lyssnar spänt efter ljud. Efter varandra.

Skriven av: Karin Ahlsén Larsson