Främlingen

När främlingen kom in genom dörren tystnade det livliga pratet och ersattes med sprida mummel. Främlingen stod en stund framför dörröppningen och såg ut att njuta av alla blickarna. I alla fall förutsatte alla att det var en han tills dom såg det långa, ljusa hår som skymtades under huvan av läder. Detta faktum orsakade fler viskningar vilket figuren verkade nöjd över. Kvinnan tog av sig huvan och gick fram till baren. Mannen bakom baren var en kraftig karl med buskigt skägg, han hade också ett stort ärr över ena ögat. ”Ett glas kamomillte.” sa hon till mannen. “Har inte sett dig häromkring förut.” sa bartendern, “Va’ för dig så långt ut på landet?” “Oviktigt,” svarade hon. “men en sak kan jag säga, Du borde inte ge honom något mer.” Hon pekade på en ung man runt sjutton som somnat huvudstupa i en bägare öl, han snarkade så att det bildades bubblor som rann ner på bordet. Bartendern skrattade, “Orin va’ namnet.” sa han och sträckte fram handen samtidigt som han satte ner en kopp te framför kvinnan. “Isa” svarade hon men tog inte Orins hand. Det vanliga pratet hade återvänt tillsammans med den trevliga stämningen. Kvinnan tog upp en liten påse och gav några mynt till bartendern, sedan tog hon upp en annan påse ur en ficka någonstans och hällde ett vitt pulver i teet. Hon tog en stor klunk av teet och såg ut att slappna av. När hon tömt kopen gav hon ifrån sig en djup suck och vände sig mot Orin som var i fullt sjå med att väcka den sovande mannen. När han räddat mannen från att drunkna gick han tillbaka till sin plats bakom baren. “Jag är ledsen om jag var biter förut.” sa hon till Orin. “Det har varit en lång dag” Hon log ursäktande mot honom. “Ha’ varit med om värre.” svarade han lite irriterat, “Förra månaden va’ re’ en som var så irriterad att han försökte skära huvudet av me’.” Isa såg chockad ut, “va? Vad hände?”
“Ä’ru säker på att du vill veta? De’ e’ ingen intressant historia.”
“Du frågade varför jag var här, korrekt?” sade Isa “Jag är en Reach.”
Orin tittade skeptiskt på henne. “Verkligen?” frågade han när Isa inte gav sig.
“Caejvagehfr?” frågade mannen vars mug förut funkat som kudde. Vad han faktiskt sa kan diskuteras, men Isa verkade ha förstått frågan. “Vi är en grupp vars mål är att samla all fakta som finns i hela världen. Men vem som helst kan inte bli medlem, för att bli medlem måste man vara den bästa som finns i ett speciellt ämne.
Mannen verkade nöjd med detta svaret och återgick till sin bägare som nu blivit utbytt till vatten. ”Vad är din specialitet?” frågade Ori. “Örter” svarade Isa och tog upp påsen med pulver. “Den här blandningen är bra mot stress, speciellt blandat med kamomill.” “Så” fortsatte Isa, “Hur blir det med den där historien?” Hon lutade hakan i händerna och tittade hoppfullt på orin. Han suckade och började berätta.

När gruppen kom in tittade Orin upp mot dom. Det var tydligt att dom haft en tuff dag, deras kläder var slitna och de såg ut att vara på uselt humör. Dom gick rakt fram till baren utan att bry sig om alla blickarna dom fick. Han som verkade vara ledaren slog handen i bordet så hårt att glasen studsade. “ÖL!” sa han med en röst som kunde fått en björn att springa hem till sin grotta. “Va’ vill ni andra ha?” frågade Orin när ingen av dom andra sa något. En av männen var på väg att säga något men hann inte innan ledaren började bröla. “Vad är detta!” mullrade han, “Har du blandat vatten i ölen?” Orin himlade med ögonen, detta var inte första gången någon försökt få tillbaka sina pengar genom att dra någon rövarhistoria. “Jag kan försäkra er om att det inte är något vatten i” svarade Orin trött, “Jag kan känna smaken av vatten och det är definitivt vatten i detta!” fortsatte han skrika, “Är skrika allt du kan?” svarade Orin som började bli irriterad. “Hur vågar du?” skrek Ledaren, han drog ett svärd ur sin rock och svingade det mot Orin. Orin lyckades undvika svärdet, men bara delvis. Svärdet skar över hans vänstra öga och lämnade ett sår. Fram till nu hade resten av folket som samlats set på i spänd tystnad, men nu blev det ett väldigt liv när stollar drogs bort och folk drog sina vapen. Gruppen tittade sig omkring och insåg att dom var övermannade. Orin höll för sitt öga med handen, men hans röst var lika stadig som alltid “Det finns ett värdshus i nästa by. Ni kan gå dit och slåss men som det är nu, är ni inte välkomna här.” Männen muttrade och började röra sig mot dörren. När dom gått ut småjoggade en av männen som suttit vid vedbrasan fram till orin. “Gick det bra Orin?” frågade han “Han fick in en bra sving, det syns att han har mycket träning. “Ge honom inte komplimanger efter att han gjort dig blind” Svarade mannen. “Bara på ena ögat, dessutom kan jag inte ignorera att han har talang, Rami” “Du är dig lik, men vi borde verkligen få dig till sjukstugan innan du blir ännu mer sårad.” “Okej, låt oss gå.” Dom gick mot dörren, orin fortfarande hållande sin hand över ögat.

Under tiden Orin berättat hade Isa suttit som fastfrusen, nu rättade hon sig upp, tog upp en rund platta av solitt guld och tittade på den. “Hur får hon plats med allting i rocken?” tänkte Orin medan hon lade tillbaka cylindern någonstans innanför rocken. “Det var väldigt intressant, jag ska se till att den läggs till i vårt bibliotek.”
“Ingen orsak, det var kul att tänka tillbaka på gamla minnen, även om jag blev av med ett öga.” Han smålog lite medan han torkade av baren för tredje gången.
Isa kastade en snabb blick på ärret “Jag känner några personer som hade kunnat fixa ditt öga.” “Hur mycket kunskap ni än har, betvivlar jag det.” svarade Orin.
Innan Isa han protestera bytte han samtalsämne, “Så, har du några planer vad du ska göra härnäst, ska du fortsätta resan i nattens mörker? Det är både ensamt och farligt.” Isa tittade ut genom fönstret och log “Inget att oroa sig för, mörkret är min vän.” “Ändå, du kanske stöter på en lyktgubbe.” Nu började Isa skratta “Lyktgubbar är bara gas som självantänder, dessutom har jag sätt att försvara mig själv” hon gluttade på rocken så att Orin kunde se en elegant kniv av metall med ett handtag av guld, framför bladet var det en stor rubin ingraverad i handtaget. “Det är minsann lyxigt att vara en Reach.” Sa Orin med lite avundsjuka i rösten. “Det är inte direkt fattigt” svarade Isa och reste sig från stolen, “Jag har spenderat tillräckligt med tid här, jag måste åka vidare på min resa” hon reste sig upp och gick mot dörren men stannade i dörröppningen. “Jag fick just ord om att din historia har blivit mottagen och dom håller på att lägga till den i biblioteket.” Orin tittade förvånat på henne, men hann inte säga något innan hon försvann ut genom dörren.

Emil

Jag har alltid varit intresserad av att läsa, så det verkade bara självklart att börja skriva själv. Jag har skrivit lite förut men nu sätter jag igång på allvar.
Emil är medlem sedan 2017 Emil har 1 publicerade verk