Publicerat
Kategori: Novell

Från allt till inget

Om jag hade vetat vad jag vet idag skulle jag aldrig ha satt mig i bilen den där kvällen. Om jag hade tänkt längre hade jag definitivt inte suttit där jag idag sitter. Ni ska få höra.

Föreställ er en tjej, den typiska ”ideal-tjejen”. I det här fallet var denna tjej lång, blond, smal och blåögd. Hon såg ut precis som tjejen ni ser ute på stan varje dag, hon som aldrig går ensam utan alltid är omsvärmad av sina vänner som finns till för att passa upp på henne och göra henne nöjd. Det är heller inte ovanligt att denna tjej lämnar kompisar i sticket för att något nytt, mer intressant kommit upp, oj nej. Det händer dagligen. Ja, i det här fallet var den tjejen jag.
Då jag gick där längs gågatan och kollade på alla de människor som julhandlade, kände jag hur stressad jag började bli. Herregud, vad började klockan bli? Klockan halv sex var det bestämt att tjejerna skulle komma till mig, det vore väl allt för galet om jag inte var hemma då. Jag stannade upp och börja rota igenom mina fyra påsar, som var fylld till max med nyinhandlade kläder. Då jag till slut fick upp mobilen såg jag att jag hade fyra missade samtal. Tre missade av Havanna och ett av Sophie. Fan, Sophie. Självklart hade jag glömt bort att jag skulle möta henne, men hur skulle jag kunna komma ihåg det? Hade hon så gärna velat träffa mig kunde hon väl ha ringt tidigare.
Jag skyndade på mina steg, och ledde stegen mot busshållsplatsen. Allt folk som stod där kollade irriterat på mig, då jag trängde mig in i kuren. Fattade folk inte att man frös ihjäl med strumpbyxor och skinnjacka mitt i vintern? Aldrig att jag tänkte ta på mig en mössa, vad skulle hända med frisyren isåfall? Då bussen äntligen kom så var det jag som var först på, och först av. Det var trots allt inte så långt hem. På uppfarten såg jag att bara ena pappas bil stod på parkeringen. Det kunde nog inte bli mer perfekt; jag var ensam hela kvällen, och mamma och pappa hade garanterat inte hittat spriten som jag gömt i garaget, med tanke på hur få missade samtal jag hade.
Jag låste upp dörren, och klev in i hallen. Det kändes riktigt skönt att mamma hade städat, då blev min att-göra-lista mycket kortare. Jag lagade ihop en snabb middag, och började sen göra mig i ordning. Efter det gick allt mycket fort. Vid tjugo över fem ringde det på dörren och mina fyra, nuvarande bästa vänner snubblade in genom dörren, Claudia, Havanna, Sophie och Lydia. Det här skulle bli årets fest, det visste alla. Min pojkvän Henke hade bjudit de flesta i hans klass, och vilka visste inte att treorna på Jenningskolan var rå snygga?
Efter vad som kändes som någon timma så började vi att ställa i ordning allting. I vardagsrummet som till vardags var rätt alldaglig, plockade vi bort de flesta prydnadssaker som stod på bord, fönsterkarmar och så vidare, allt för att ingenting skulle bli förstört. Skinnsofforna ställde vi längst med vägarna, så att dansgolvet skulle bli så stort som möjligt.
- Havanna, din telefon ringer! hörde jag Lydia ropa från köket.
Jag tog telefonen, och gladdes åt att det var Henkes röst som mötte min i telefonen. Det tog emot att höra att han skulle bli sen, för att han skulle hämta Tim, men då han bad mig att följa med blev allting genast mycket lättare. Han lät inte riktigt okej i telefon, inte hade han väl redan börjat dricka? Fast i och för sig, det var inte ovanligt att han körde bil med alkohol i blodet. Här, där jag bodde var det nästan aldrig några poliser, så vad kunde hända?
Jag berättade för tjejerna att jag skulle bli borta ett tag, men de hade redan börjat bli påverkade, av drinkarna som vi gjorde under tiden då vi sminkade oss så de lade nästan ingen notis om mig. Jag anade att det var mer än en drink de hade fått i sig, och vid närmare eftertanke; var inte vodkaflaskan som stått på köksbordet nästintill tom? Det gjorde mig faktiskt inte så mycket, jag hade ju trots allt minst två till ute i garaget.
Efter ett litet tag såg jag Henkes Bmw svänga upp på min uppfart, så jag tog min handväska, och lämnade huset.

- Hej baby, fan vad kul att se dig! sa Henke direkt jag satte mig i passagerarsätet.
Jag kollade in i hans bruna ögon och såg att han definitivt inte var helt nykter. Trots det så besvarade jag hans kyss, och lutade mig tillbaka. Då vi svängde ut på gatan märkte jag hur farligt halt det hade blivit, och hur Henkes väl utnötta sommardäck tappade fäste, gång på gång. Jag visste att Henke gillade sådant här, när man kunde sladda och leka. CD-skivan som just nu snurrade runt i spelaren var så repig att man knappt kunde höra ett ord av vad sångaren, i det här fallet Ozzy Osbourne, sjöng. Jag drog ut den, och tryckte istället igång radion. Ju längre vi kom, desto mer och mer sjönk Henke ihop bakom ratten. Jag skrattade till, och uppmanade honom att sätta sig rakare upp. Han tittade mig i ögonen och frågade mig om jag inte litade på att han kunde köra bil? Självklart gjorde jag det, men jag litade däremot inte på bilen. Tims hus låg ganska ensamt belägen ute i skogen, och ännu hade de inte fått upp några gatlyktor efter skogsvägen. På den sista, och längsta raksträckan gasade Henke på, och sladdade som aldrig förr. Inte visste han att det var det sista han skulle få uppleva tillsammans med sin flickvän, då ingen av dem såg älgen som ställt sig mitt i vägen.

När jag vaknade upp hade jag ingen aning om vart jag var. Jag undrade om det var så här det kändes att vara död? Jag kände igen de vita och kala väggarna, men för tillfället mindes jag inte vart jag sett dem förut. Jag försökte att ställa mig upp, men kroppen lydde mig inte. Det kanske var så här det kändes efter en riktig ordentlig bakfylla, och att ha stora minnesluckor? Men på något sätt kändes det konstigt, för visst hade jag haft en ordentlig bakfylla förut, och det hade aldrig känts såhär. Jag hann aldrig bli rädd, och jag undrar fortfarande varför jag aldrig blev det heller. Det var som att jag låg i trans efter det, jag såg folk springa in och ut i rummet, och såg det med samma fart som om man snabbspolar en video. När jag tillslut vaknade upp fick jag ett besked jag aldrig kunnat tänka mig ens i mina värsta mardrömmar.
Jag hade blivit förlamad, från halsen och nedåt, och skulle aldrig mer kunna gå. Mitt liv skulle spenderas i en rullstol, utan förmåga att kunna göra en endaste sak som jag gjort i vanliga fall. Ju fler minuter som gick, desto fler minnen fick jag tillbaka av vad som hänt. Till slut stod allt klart för mig vad som hänt, och hur allt gått till. Min enda fråga just nu var, vart var Henke? Jag tänkte att jag nog skulle klara av det här eftersom Henke skulle finnas och stötta mig genom det här. Men så fel jag skulle ha. Henrik omkom direkt på plats, med 0,4 promille alkohol i blodet. Jag hade haft änglavakt, och samtidigt hade jag förlorat allt jag någonsin ägt.

Skriven av: mmaalin92

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren