Publicerat
Kategori: Novell

Från då till nu och förevigt

Det hade varit dåligt till och från. Så hade det varit länge. Nästan hela tiden. Visst, till en början var allt frid och fröjd. Allt klaffade. Jag var glad, lycklig, upptäckande och till och med kåt. Jag skulle våga säga att jag dessutom var det på riktigt. Inget fejk. Men – hur länge varade det? Som en vanlig jävla förälskelse. Man kommer ju in i en vardag. En vardag med smutsiga tallrikar och fastklibbade makaroner i en intorkad köttfärssås. Glas som inte blivit urskjöld sin mjölk. Snusprillor som sitter fast längst ner i de höga dricksglasen. Diskhon är överfylld. Frustrationen växter med berget på diskbänken. Vem i helvete skall diska, han eller jag? Räcker det inte att jag tar fram dammsugaren stup i kvarten? Ser han inte att jag gör så mycket annat? Det är jag som fyller tvättmaskinen. Och tro inte att det sköter sig själv därifrån. Någon måste ta ur den rena tvätten. Någon måste hänga upp den, eller lägga den i torktumlaren. Någon skall vika den sedan, kanske till och med stryka den. Plaggen skall in i garderoben på rätt plats också. Den där någon är jag. Det är alltid jag. Det görs inte av sig självt, det vill jag lova. När soppåsen är full skall den ut i den gröna tunnan. Jag svär att påsen inte själv kryper ut dit. Jag kan väl också ta på mig att betala räkningarna vid månadens slut, att åka och handla när det fattas en ingrediens och besiktiga bilen när det är dags. Jag kan dricka öl med grabbarna varje fredag och lördag. Då kan han istället sitta hemma i sin ensamhet. Hålla helg med sig själv. Det är superkul, verkligen. Jag kan ta över det där med att klippa gräset och trimma runt husknutarna. Det är ingenting jämfört med de dagliga sysslorna i hemmet. Vadå att det skulle vara kvinnligt? Vad är det som är kvinnligt med att tappa upp hett vatten i diskhon, stå och köra med diskborsten hundraelva gånger i porslinet innan det blir rent. Vad är det som är kvinnligt med att ha russinfingrar uttorkade av Yes? Är det sexigt att se mig svettas som en gris när jag ligger på knä vid toaletten för att skura bort hans jävla äckliga, intorkade piss. Lärde inte hans mamma honom att man skall sitta ner om man inte kan sikta? Det är inte alltid så lätt att städa under soffan, för att få under munstycket till damsugaren och göra rent där är inte så jätteenkelt. I alla fall någon gång ibland behöver man ju städa där. Hans strumpor ligger där under och avger en odör so m inte är hallondoftande direkt. Det händer att det ligger popcorn och ibland hittar jag en och annan städpeng. Vilken lön, 2 kr för att ha storstädat hela huset i några timmar. Är jag fin när jag är sönderstressad inifrån? Ser du inte att det tär på mig? Han förstår inte hur stressande det är. Gör någon karl det? Hur stressande det är att veta att disken väntar på en, att tvätten vill bli tvättad. Ingenting av det där tråkiga gör mig lycklig. Även om det hade varit roligt att diska och tvätta, så hade det ändå inte gjort mig lyckligare. Det är måsten. Måsten vi skall dela på. Dela upp. Ingenting är ristat i sten. Han kan väl ta soporna när han ser att det börjar bli fullt. Han kan ju knappast missa det, för när man nästintill trampar i soppåsen för att trycka ner skiten lite till, så att jag skall känna att jag lägger det ”sista” och därmed blir skyldig att knyta påsen och gå ut med den, då visar man bara hur dum man är. Han kan väl diska upp sin tallrik, sina bestick och sitt glas när han är färdig, kanske till och med ta mitt? Han kan väl åtminstone skölja av det? Han hade besparat mig arbete, tid. Han hade besparat mig tårar. Han hade besparat mig svett. Han ser inte hur jag gråter när jag ställer mig i duschen, det sista jag gör på kvällen innan jag skall lägga mig. Allt släpper när jag står där. När jag för några minuter känner mig kvinnlig. Ren, luktar gott. När jag sätter upp håret i handduken på huvudet och ser mig i spegeln ser jag hur rödgråtna mina ögon är. Varje kväll går han på att jag fått tvål i dem. Sedan långt tillbaka har vi inte haft sex. Jag vill inte ens. Det finns inte en gnutta kåthet kvar i mig. Jag är inte sugen. Inte ett skit. Jag tycker han är fin fortfarande, han ser bra ut. Men tanken av att han inte ser mig, det äcklar mig. Han ser inte mig längre. Jag bara finns här. Vi ses inte på dagarna. På eftermiddagen efter jobbet försvinner han. Han skall bara. Han skall bara, mest hela tiden tycker jag. Han kommer hem när det är rent och fint. När det är tomt i diskhon. När soppåsen gapar tomt. När sängen är bäddad och maten står på bordet. Han är inte kungen och jag är ingen slav.
Det tog mig tid att inse vem han var. Flera gånger tänkte jag på varför jag inte blev berörd av hans ord. Av hans tankar och framtidsplaner. Köpa hus, skaffa barn, bli gamla tillsammans. Alla har väl hört det. Droppen kom när han försvann utan att säga något. Vips, så var han väck. När han väl svarade i telefonen så var han på annan ort. En bra bit hemifrån dessutom. Han hade inte tänkt komma hem. Det kändes som om vi hade bråkat och lämnat varandra osams. Jag var mest tom. Och ledsen. Varför? Lämnar han mig? Trots att tankarna om ett singelliv, eller ett liv med en annan hade slagit mig, så blev jag ändå ledsen. Blir jag dumpad? Om någons kall lämna en annan, så är det jag som skall lämna honom. Jag blev nästan arg. Jag slutade gråta och började packa mina saker. Jag packade väl. Ända in på kvällen. Det var mörkt utanför och jag tog med flit av mig mitt armbandsur, för att inte stirra mig blind på tiden. Jag packade och packade. Jag omslöt försiktigt mina fina glas med svart fot i silkespapper. Det var glas jag ärvt av min pappa. När jag satt med dem började jag gråta igen. Inte över den egentliga situationen, utan över glasen. Över pappa. Nu kommer allt. Förtvivlan. Jag ligger hopkrupen på det kalla golvet. Inte har jag ens orkat tända i pannan. Det brukade han göra. Kred för de. Katten kom och strök sig mot mig och jag blötte ner hans mjuka och varma päls med mina salta tårar. Katten förstod mig. Så kändes det. Mitt jag hade bestämt sig. Jag var säker. Jag fortsatte att packa och de kläder jag använder mest och oftast la jag för sig. Min mening var att åka innan han kom hem. Han skulle få känna hur det känns. Hur det känns att stå ensam kvar. Det gjorde ont i mig att inte veta vart han var, vad han gjorde. Han hade säkert jättekul medan jag satt på golvet och kramade katten, packade saker. Han drack säkert öl och skrattade, helt oberört. Har han inga känslor, inte ens ett samvete? Natten tog vid och efter många om och men somnade jag i sängen. Den kändes stor.

När solen steg upp dagen därpå var det som att se en ny värld. Mitt nya jag. Jag var fortfarande rödgråten i ögonen, men jag försökte piffa upp mig med lite smink. Ingen skulle förstöra min dag. Idag gäller det, tänkte jag. Den dagen var det bestämt att jag skulle ta tag i saker och ting. Oavsett om han inte har åkt iväg med meningen att lämna mig, att avbryta vårt förhållande, eller snarare kamratskap, som det faktiskt hade känts som på den senaste tiden, så hade jag ändå då tagit beslutet. Jag hade ju inte känt något speciellt för honom den sista tiden. Jag gick och samlade på mig negativ energi när jag störde mig på hans sätt att vara och inte vara. Jag hade haft känslor, det kunde jag inte förneka. Hade jag inte haft det hade jag väl gått för länge sedan, eller inte blivit sådär sårad.

Tiden gick och jag sökte lägenhet, så han äntligen kunde ta sina prylar och flytta hem till din egna, som jag då var ensam i. Det är svårt att känna sig singel och ”gå vidare” när man frtfarande är mitt i skiten. En kväll var jag och en av hans bästa kompisar ute på vift. Först var vi på förfest hos en av mina bästa vänner och sedan cyklade vi vinglandes till den lokala puben. Jag hade länge känt på mig att han, den dära han jag pratar så illa om, hade haft ihop det med en av våra gemensamma tjejpolare. Nu fanns ju chansen att ge igen, om han skulle råka bry sig. Jag tror fortfarande att jag hade kunnat dela säng med honom efter kvällen. På puben satt vi i samma bar men vi pratade med skilda personer. Jag agerade kärleksterapeut åt en man som minst var dubbelt så gammal som jag var då. Jag kände väl till hans fru. Och hans barn. Det var jobbigt. Men jag höll tyst och har fortfarande inte sagt ett ljud. Under kvällen hälsade jag på en karl som verkade väldans trevlig men mer än så blev det inte. Jag och mitt EXs kompis cyklade hem och vi somnade. Dagen efter var vi med all säkerhet bakfulla och frossade pizza, eller chips, eller något annat flottigt. Efter en ganska kort tid i lägenheten så fick jag svar från en hyresvärd som ville träffa mig och visa ett par lägenheter. Han som hyrde ut lägenheten frågade mig inte ens om jag hade ett jobb. Tur var väl det. Jag hade förvisso jobb, då. Då var det en himla massa jobb. Som timvikarie får man jobba i perioder, men jag kände att hur mycket eller lite jobb det skulle bli den kommande tiden, så skulle jag lösa det där med hyran. Jag kunde väl leva på nudlar och säga till chefen att jag ville ha mesta möjliga jobb. Mitt under flytten och en inloggning på Facebook så skriver en människa till mig att det var trevligt att ses och att vi vart på auktion ihop. Jag blir totalförvirrad men efter många om och men minns jag något litet om en auktion, men inte allt. Han frågar om jag skall gå på den (här i vårt samhälle) tradionella Påskdansen. Egentligen jobbade jag då och ville inte mista mitt storhelgsOB, men lyckades byta pass och lyckades infinna mig på det där stället och även träffa på den här killen som jag vart på auktion med för många år sedan. Vi kände inte varandra men efter att jag adderat ihop chattandet på Facebook med hur hans ögon talade så insåg jag att jag förmodligen hade någon form av ett intresse. Jag som skulle leva singelliv ett tag.

Jag vaknade inte hemma, inte i mitt exs lägenhet. Jag vaknade på annan ort. Jag var lycklig och det kändes konstigt att vara där, innan jag knappt avslutat det tidigare kapitlet. Vad höll jag på med? De kommande dagarna hände det en massa. Jag flyttade och jag träffade den här killen flera gånger. Han presenterade mig för sina vänner och jag kände i magen att det här inte är en vårflirt som bara tänkt sträcka sig över sommaren. Jag var kär. Jag blev rädd när jag insåg det och jag kom honom väldigt nära när jag berättade hur jag kände. Hur det vart innan. Att jag inte vill hamna i det igen. Jag var rädd för att visa mina känslor, för då visste han att jag hade några, några han kunde såra…

… Än i dag har han inte sårat mig. Än idag är jag kär. Än idag är jag lycklig. Idag bor vi under samma tak, har ett underbart barn ihop och vi är förlovade med vetskapen att vi så småningom vill gifta oss, ha fler barn och bli gamla tillsammans. Ibland måste man se sanningen i vitögat och göra uppoffringar som kan komma att kosta sina känslor en massa sorg och ovisshet. Med tiden byggs det upp nya och ju längre dem förblir osårade desto starkare blir dem. Man bygger upp en kärlek som man kan dö för, en kärlek som gör ont när man tänker ”tänk om…” Jag älskar Patrik på ett sätt som jag har svårt att beskriva. Han är min bästa vän. Jag vill honom alltid väl. Jag har ont om han har ont. Jag tar emot honom om han faller och jag stöttar honom till max i situationer vi inte kan rå över. Jag kan inte säga hur mycket sanning det finns i våra önskningar och förhoppningar om vårt framtida liv ihop. Det kan ingen. Vi styr inte över vissa känslor – men vi kan hjälpas åt att bevara dem starka och hålla elden vid liv. Vi kan somna ifrån lågan så länge vi vaknar och blåser liv i glöden. Så länge det inte bara ligger en hög aska på botten av våra hjärtan så är det vi. Jag älskar dig, Patrik.

Skriven av: Praecox

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking