Från djupet av mitt hjärta

Ska hon? Ska hon våga plinga på dörren, den vita dörren i den röda radhuslängan, dörren hon stått utanför så många gånger förr, fast aldrig såhär ensam. Hon tvekar en sekund men samlar mod och ringer på. En snabb tanke flyger förbi om att springa därifrån men hon viftar bort tanken och drar på det finaste leendet hon kan. Hon hör steg inifrån men inte är det Viktors steg, nej dom kan hon känna igen på mils avstånd. Hon hör hur låset vrids om och dörren trycks upp med full kraft och precis som hon trodde, det var inte Viktor. Istället står där en blond tjej, i litet linne och underkläder. Hon luktar precis som honom, sådär som man gör efter en hel natt hos Viktor, hon om någon borde veta.

– Ja? Säger den obekanta rösten på bred göteborgska.
Hon får inte fram ett ord, hon stammar fram något om Viktor och någons flickvän.
Då ser hon honom, han drar bort det vita draperiet och kommer upp bakom henne. Han har täcket om kring sig, det hennes mamma gav honom när han sov hos oss den där februarikvällen förra året. Han fick behålla det, ”Det är ju så otroligt skönt”! Löd förklaringen. Det blonda håret står åt alla håll och precis när han tittar upp så är hon redan iväg. Hon springer mellan gamla trädgårdsmöbler och vissna blommor, hoppar över det låga staketet och sen rakt ut i gatan. Hon hör Viktor ropa på henne men det är för sent. Tårarna bränner under ögonlocken och hon springer, snabbare än någonsin. Det där leendet hon tvingat på sig är borta för länge sen.

Hon visste det, hon förstod att nåt var fel då han mer och mer börjat undvika henne. Han ringer henne inte längre och när hon väl kontaktar honom är det som att prata med en vägg.
Hon springer vidare ut på stora vägen utan mål, men bilarna struntar hon i, vad spelar det för roll? Vad är det för mening? Han var otrogen, eller är man det när man är femton? Han var i alla fall med någon annan, någon annan fick hennes Viktor, han bjöd in någon annan till sitt hjärta där bara hon fick bo. Hur kunde han? Efter två år tillsammans. Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta, det känns så onödigt. Men den här gången var ju annorlunda, det var något speciellt mellan dom, något som alla kunde se.

Doften av våt asfalt sprider sig och när den når hennes näsa så blir hon chockad; det spöregnar. Det måste ha kommit alldeles nyss, för för några sekunder sen hade solen skinit, den som alltid gick upp för dom, som sken för dom, men inte nu längre, är det ett tecken?
Hon springer tills benen knappt orkar bära henne, men fortsätter ändå. Hon springer förbi hela stan, hon springer och hinner knappt uppfatta det hon ser omkring henne.

När förnuftet tar över så är hon framme vid en liten sjö omringad av tät gran skog, här har hon aldrig varit förut. Granarna är flera meter höga och skyddar lite ifrån blåsten som tilltagit. Regnet fortsätter och gör stora gropar sjön när de träffar vattenytan. Men regnet stör henne inte, någonstans hoppas hon att regnet ska skölja av de värsta känslorna.
Det är som ett svart hål, som äter upp henne inifrån och bara blir större och större ju längre tid hon väntar. Hon går bort till en stor sten och sätter sig, den är kall men hon tänker knappt på det istället stirrar rakt upp på fåglarna som svävar högt trots det tunga regnet.
– Ni har det bra ni, säger hon tyst, nästan viskar för sig själv, jag vill också kunna flyga.

Vad gör hon nu? Vad är rätt att känna? Hur ska hon gå vidare eller vill hon ens det? Tankarna förstör henne, får henne att glömma bort vad som egentligen spelar någon roll. Hon tänker på hennes mamma där hemma, som säkert är jätte orolig vid det här laget. Det spelar ingen roll, hon måste få tänka på sig själv ett slag. Nu hon står och tittar ut över sjön, andas in doften av förtvivlan och då kommer gråten, först små snyftningar som sedan övergår till ett hulkande gråt och hon tappar helt kontrollen. Hon skriker rakt ut, får panik och vet inte vart hon ska ta vägen.

En ny känsla hälsar på, en känsla hon har svårt att behärska, saknaden. Hon saknar honom mer är hon någonsin trodde var möjligt. Hon längtar så förtvivlat, hon är som fastnaglad i en främmande värld där bara Viktor kan visa den rätta vägen hem igen. Hon tittar på världen utifrån, som om hon inte längre tillhörde den, som om hon inte var välkommen dit igen.

Då fattar hon ett beslut och snabbt ska det gå, hon går fram till kanten av klipporna och faller. Faller ner till djupet, djupet av det mörka blå, hon blir inte rädd, hon bara faller. Låter mörkret ta emot henne med sina krafter. Omfamnas en främmande känsla, frihet. Nu är det bara hon, ensam där ingen ser eller hör henne.
”Är det här döden? Tänker hon, eller har jag bara kommit till djupet av mig själv?”

Skriven av: eelinj