Från egocentrism till empati!

Sluta! Rör mig inte! Jag är ingen misshandlad barbiedocka du kan rycka håret i längre!
För min ännu mera uppkäftighet kände jag rädsla för vad som skulle komma härnäst. Jag vet att det for sure är en smäll, knuff, stöt, vad du vill kalla det för, som väntar, men graden utav hårdhet är som en överraskande vattenbollsattack varje gång, du vet inte om det är en lätt dusch, eller om du blir episkt bombarderad och överraskad från noll till hundra. Jag diggar överraskningar såvida de gynnar en gott. Men kan smällen verkligen kännas som en mus som trippar på kinden eftersom detta är en tusende upprepande gång utav känslan? Hm, som du märkt är mitt liv som ett “två sidor av ett mynt” skämt. Jag har både bra nyheter och dåliga, vilket börjar vi med?

Well, I skämten börjar man alltid med de bra nyheterna först, såhär går det till; Den oväntade smällen skulle kunna vara en smekning av värme, från en bastu, som lägger sig fint mot kindens yta, kännas som fjäderlätta fingrar som varsamt nuddar huden, likt en mjuk klapp mot kattens pälsiga och varma hud. Den kändes skön va? Jag kastar dig över i djävulens håla så får du lyssna på de dåliga nyheterna as well. Den oväntade smällen skulle kunna vara en hård, kall, smäll mitt i vintern som river upp gamla sår och känns som en smäll som får tårar att sippra upp en pöl.

Alright, vill du veta vad som hände? Häng då kvar och läs vidare för att avslöja mysteriet, för spänningen fortsätter i nästa stycke.

Jag ligger kvar på morgonen trotts att väckarklockan envist upprepat sig i en timma, önskar jag var fastklistrad i sängen, men måste skynda mig till skolan, redan en timme sen – as i already know, men lusten är borta, gone, finito. Det blir tho bara njutning och en två timmars film att svepas iväg av, och som jag i vanliga fall hade nonchalerat, men nu peppar peppar tar man långa vägen dit för att undkomma den otrygga hemmakänslan - Heh!

Jag säger inte mycket till läraren as usualy, men hon ler och hälsar. Jag vänder endast blicken, nickar och hälsar mumlande. Otroligt, jag har precis uppfunnit ett nytt sätt att kommunicera på, låter som att avlyssna radiovågor från mars eller när radion brakar och makes “the sound of error” haha, slår vad om att du också varit med om det. Jag inser dock att dagen var valfri när jag väl anlände dit, precis som alla andra valde man att jobba utanför med rester. Tog emot rester från läraren med the “pockerface” i´ve got efter igår kväll och also dumpar resterna i skåpet heh!! Vet vad du tänker! Men ärligt, normalt sett är jag inte den som skolkar, gjorde bara en oväntad karriär som rebell, känns awesome för nuet! Vilket också är en enorm vinst för mig för det är i princip det enda jobbet där du kan sätta på dig din läderjacka 24/7 utan att få massvis utav konstiga blickar hit och dit.

I slutet av lektionen samlas vi i klassrummet och samlar ihop våra material för avslut. Lärarens blick är ett oklart mysterium, som om hon bär på bly tunga ord att vilja säga mig. Jag blir torr om munnen och får en tryckande känsla över bröstet som växer. Rädslan om att jag brister ut i gråt om hon frågar hur jag mår gör mig skräckslagen. Vad är oddsen att “lita på sin magkänsla” skulle visa sig vara sant haha?!! I nästa sekund står vi utanför klassrummet, konversationen var lång och jag gillar inte att prata om känslor så jag skippar vår konvo, en “win-win” för både dig och mig. Nej men, hon undrade kort och gott varför jag var så off och jag talade bara om att allt var bra. Jag hann vända mig om och gå min väg innan tårarna brast. Kände mig som en bebis som inte kunna hantera att jag blev ledsen för att jag inte fick min mjölk.

Två äldre gummor tittar åt mitt håll när jag stiger in genom ytterdörren. Mamma presenterar de som Harry och Fredina. Klockan tickar och nu har den tickat så länge och högt i tysta vardagsrummet att jag snart flippar ur, för ännu snurrar tankarna runt i en loop utan att kunna klargöra vad Harry och Ferdina gör hos oss. Jag ler endast stelt och vi lyckas hålla igång ett samtal i en halvtimme innan de behöver ge sig av. De sammanfattar kort att vi verkar vara en mycket trevlig familj. Men klart vi inte actar som vanligt när det ser ut som om vi blir observerade. [Fake it until you make it, typ]

Jag jagar SOS:arna till ytterdörren och ställer min första fråga;

- Vad tror ni egentligen om att “hopp” finns i alla lägen? - I alla lägen, svarar de i kör. Varför frågar du? Frågar Ferinda

Konversationen avbryts när jag plötsligt hör mammas röst eka från köket och ropa på mig, jag hastigt avslutar samtalet och skyndar mig iväg. Tydligen hade de kommit över för ett orossamtal från skolan och precis innan jag smällde igen dörren hörde jag något om ett `nästa besök´, men hann inte vänta och fråga. Typiskt! Mamma drar upp SOS/orossamtalet från skolan och undrar vad jag tror de ville. Jag vet att hon vet, men hon vill ändå att jag ska agera detektiv. Så typiskt! Klart att skolan ringt hem det första de gjort och förklarat. Men här står jag, i en obekväm situation, tvungen att förklara gårdagens händelse.
Hon blänger på mig, som om jag skulle vara ansvarig för ett skurkfängelse. Varför spelar du ledsen i skolan? Vill du att jag hamnar bakom galler för gårdagskvällen? Vet du
överhuvudtaget vad jag har genomlidit för din skull? Varför är du så självisk? tror du att du har gjort något bra? Nej du skapar bara en massa jävla trubbel! Sedan kom hotet om att hon skulle blocka alla mina kompisar från alla mina sociala medieplattformar, som om jag vore dum nog att gråta över det.

Jag bad inte ens om hjälp, men plötsligt får jag den. Och när jag väl tar emot hjälpen blir allt bara rörigare, en exklusiv soppa jag själv skapat. Hon tror ännu att hon är offret och jag vågar inte säga emot. Jag hade velat tagit upp gårdagens händelse och frågat om hon tror att det var en rättvis handling utav en vuxen förälder? Och om hon egentligen överhuvudtaget vet om vad jag gått igenom på grund utav henne? Varför hon också inte kan se mig som annat än bara ett problem? Förmodligen för självupptagen för att upptäcka mig, som för att också upptäcka hennes narcissistiska personlighetsstörning.

SOS dök nästa dag upp i skolan för att följa varje steg jag tar, nej men observera mitt mående tror jag och förmodligen kanske också hålla mig sällskap. Det var sista besöket jag skulle få utav de, så jag bestämde mig för att ställa min stora fråga. Jag kände att jag vela sluta grubbla och sätta punkt för att jag alltid varit den som bara lever som andra vill att jag ska leva utan att ifrågasätta varför. “Hur vet man om någon bör skickas till psyket?” Frågar jag. SOS – duon ger mig en blick och frågar om allt är bra. Jag svarar snabbt med ett “bara bra” för att livet hos en fosterfamilj inte lät som vidare semester lyx. SOS - duon svarar sedan och kompletterar båda varann om att beslutet om psykiatrisk vård tas utav en professionell vårdpersonal som pykiatriker, läkare eller psykolog och inget de kan svara på. Dock finns vissa faktorer som kan indikera på nödvändig psykiatrisk vård, vilket inkluderar allvarliga mentala hälsoproblem, självmordsrisk, allvarliga beteendeproblem och/eller otillräcklig funktionsförmåga bland annat, men att det inget är jag borde oroa mig över, och att de annars råder mig att prata med kuratorn.

Klockan är tre när jag kommer hem och jag står i köket och fyller köket med goda dofter från maten som tillagas. Det är tänkt att laga maten utav kärlek och omtanke över att mamma ska få något att äta när hon tar sig hem under sin lunchrast från jobbet. Jag följde mormors recept noga och mätte ordentligt upp allt i måttsatsen, allt var perfekt. Jag serverade rätten när hon kom hem och möttes då utav mammas blick, en liten blick kan förstöra allt, du vet det när du får den.

“Mamma maten är delikat, hoppas den smakar bra” Säger jag.

Mamma vänder sig mot mig efter en liten smakbit med en besviken välkänd blick man känner igen efter tusende gångens upplevelse. “Det är för mycket salt” klagar hon “och varför är riset så torrt?” med en touch av irritation. *Knuffar vilt bort tallriken* “Om du inte kan laga mat så borde du låta bli. Ge mig något annat att äta, jag måste strax iväg.” Jag har länge övervägt att svara på ett humoristiskt sätt “det var för att testa dina smaklökar - de är ju uppenbarligen på tipptopp” Dock är jag osäker på hur hon skulle reagerat. Glöm inte att mitt mellannamn är “problem”.

Hon uppmanar mig att slänga all mat eftersom det inte är gott eller ätbart och påpekar också självsäkert att andra i min ålder kan laga flera rätter medan jag knappt kan hantera en. Hon plockar bort min stolthet och klargör att maten inte ens funkar som hundmat, innan hon smäller igen ytterdörren. Istället för att visa minsta lilla tacksamhet gentemot min tid jag valt att lägga på matlagningen för att iallafall försöka göra en perfekt rätt, så är hon bara kall och otacksam. Men ska man vara en besserwisser så sure.

Jag tog en tugga själv, och smaken blommade upp i min mun. Så gott!! Om detta inte är perfektion så vet jag inte vad som är det. Det slutade med att jag bara hetsåt tills dess att det plingade på ytterdörren. Jag kollade upp mot köksklockan och förstod att det var mamma. “Varför är inget städat? Har du ätit för att dubbla ditt fläskhuve när det redan finns en? Har du sett dig själv? Du ser ut som min mamma!” säger hon. Ingen idé att bädda, men köket städar jag och sedan går jag och lägger mig. Hon ropar från vardagsrummet och undrar varför jag gått och lagt mig så tidigt. “Du vet att jag har jobbat hela dagen, vi har inte setts något idag, du kan väl komma och hålla mig sällskap en stund, vi kan kolla på en film?” Jag undrar om hon precis glömt bort att hon body-shamade mig eller om hon helt enkelt inte förstår hur sådana kommentarer kan såra, eftersom konsekvenstänkandet verkar vara en blind fläck i hennes system!

Dagarna flyger förbi, och vips så var det en nästa dag. Under dagens lektion utforskade vi taktilmassage och jag fick möjligheten att ge min lärare en massage. I det ögonblicket skapades en öppen kommunikation mellan oss, hon kändes verkligen lätt att prata med och skapa en känsla av lättnad. Alla har svaga punkter, men kommer man åt mina och jag känner mig extremt bekväm i situationen och med personen, kan jag börja öppna upp mig och prata om saker som svider djupt. Jag har vuxit upp med att hålla hemligheter som tillhör familjen trotts att de svider, men ångrar mig djupt att jag inte pratat om de problemen seden tidigare. För vem kommer få reda på att du öppnat upp dig till någon du till fullo kan lita på? Samtalet flöt på, och jag kände att frågan “hur mår du” för första gången verkligen var menad att ställas, och jag kände att jag bara borde vara fullständigt ärlig för min skull. Den första tåren föll och jag började dela med mig av mycket...

“Allt började när jag insåg att tysta personer sällan växer och riskerar att förtvina bort i samhället. Jag var då uppkäftig mot mamma när min yngre adopterade syster blev misshandlad för att näspiercingen inte blev som förväntat och enligt mamma skulle förstöra hennes ansikte. Misshandeln överfördes sedan till mig, och det förklarar deppen och varför jag missat dina lektioner på månarna. Det var inget personligt, utan sängen har varit det enda tröstande där jag kunde ligga och drömma bort dagen utan att behöva möta verkligheten. Att sedan behöva höra kommentarer om att allt man gör är värdelöst, eller få åsikter om min vikt, även om det sker på skämtsamt vis, sårar oavsett. Jag skrattar inte åt skämten för att de låter roliga, är genuint obekväm och vet inte hur jag ska reagera annars. Det borde vara en vuxen insikt att förstå. Nästa tår rinner...”

Någon knackar på dörren till personalrummet och avbryter oss. Läraren stirrar förvånat på mig och meddelar att hon måste gå på ett möte. Mitt tunga bly hjärtat har lugnat sig och krympt ihop, nu tar man varje steg i ro och lättnad för möjligheten att ha fått pratat ut. Jag får ett pling på telefonen och uppmanas att möta läraren två timmar senare. Läraren berättar att jag inte får gå hem förrän utredningen är klar och att jag ska följa med henne hem tills vidare, eftersom hon haft skyldighet att anmäla till socialtjänsten efter vårat samtal. Den enda jag valde att lita på, den enda som faktiskt lyssnade och fanns där för mig har också förrått mig? Jag bad aldrig om hjälp; jag bad bara om att bli lyssnad på. Jag älskar mamma och förstår att situationen är svår, men det finns hopp om förbättring, hopp om bättre kommunikation, hopp om en samlad och älskad familj. Jag ger inte upp det hoppet, nu räcker det. Jag känner mig dum, klickar upp bilbältet, ber henne stanna och springer ut ur bilen. Hjärtat känns som den snart poppar ur mig. Men vad är jag rädd för egentligen? Vad får mig springa så fort som en ninja utan att riktigt fatta varför jag gör som jag gör? Jag springer iallafall inte hem, för socialen vet nog var jag håller hus då. Vad händer med mamma egentligen? Och hur känner hon sig? En kram hade gjort mycket, bara att du lyssnar på mig i två minuter gör mycket, resten sköter jag. Allt vände så fort och jag blev knivhuggen i ryggen, men all good, vad har jag att säga egentligen.

Det ringer i min telefon två timmar senare... jag svettas som en flodhäst... min hals är torr... allt har hänt så snabbt... magen kurrar... vem tror du att det är? Jag är lika förvånad som du, no lie.

Det är min mamma som ringer två timmar senare. Sjukt. Blev hon släppt? Jag gråter snart.... utav glädje. Det finns verkligen hopp!! Det gör det! Men har mamma verkligen gått från narcissim/egocentrism till empati på bara 2 timmar? Kanske ett mirakel!! Jag svarar snabbt och allt hon säger är “Nu flyttar vi, packa våra kläder...”

Skriven av: Anonym, 17.