Frank

Frank
En novell av Heikki Pohjolainen

Frank hade under flera år funderat på att åka till Kuba. Castro var sjuklig. Det ryktades om att han var döende, mannen som överlevt ett antal mordförsök genom åren. Frank ville se Havanna innan El Chefe de kommendanté lämnade jordlivet.

På sin femtioårsdag gick han ner till Ticket och köpte biljetterna. En ledig dag för stadsanställda. Han hade avböjt till all eventuell uppvaktning, inget att fira, det gällde barn, föräldrar och arbetskamrater. På stan köpte han några cd skivor med kubansk musik, ett par feta cigarrer, några flaskor mousserande torrt vitt vin och ett antal Wårbys 7.5or. På vägen hem stannade han till på stamstället för att inta en kebabtallrik.

Tjena, bara vitsås som vanligt, eller hur?
Ska du ha fest? tittande på bolagspåsarna.
Fest och fest, det blir Frank, jag och Lindgren. Jag fyller faktiskt femtio år idag.
Grattis för fan kompis! Han kom skrattande runt disken och kramade om honom med kraftiga maffiga dunkar i ryggen.

Väl hemma vittjade han brevlådan, Grattiskort från föräldrarna där man kunde läsa: Grattis Frank på femtioårsdagen! Många kramar från Pappa och Mamma, Ett vykort från sjuttiotalet, en bild tagen på torget med stadshuset i bakgrunden. I övrigt var det reklam, postkodlotteriet, reklamblad från Konsum och erbjudande om snabblån utan säkerhet.

Efter ett antal telefonsamtal från dottern några veckor innan födelsedagen bestämde han sig för att inte bjuda hem någon. Hon hade sagt "Det är inte ens roligt att prata med dig längre, du är så djävla bitter. Bitterheten äter upp dig inifrån, skaffa dig ett liv för fan.." Och lagt på luren.

Det var fredag den 2 november. Frank fyllde 50 år, han satt i sin favoritfåtölj med fötterna på bordet och intog helgens första öl. Högtalarna spelade Buena Vista Socialclub. Vintrarna hade genom åren blivit allt svårare för honom. November var värst, men de andra månaderna fram till April var inte mycket bättre. Kylan, mörkret och oplogade eller gropiga trottoarer som framtvingade en helt ny gångart för att man överhuvudtaget skulle kunna ta sig fram. Det tog på hans krafter, han var låg. Bilen lät han stå på parkeringen efter första snön hade täckt den. Att skrapa rutor och sätta sig i en kall bil på morgonen var inte så han ville starta sin dag. Han tänkte på Eskimåerna, samerna, gruvarbetarna i norr och för att inte tala om djuren hur de överlevde vinterhalvåret. Frank låste dörren och stängde av mobilen innan han lät alkoholen på allvar sjunga runt i hans ådror.

Frank satt i hans bunker, drack av det vita vinet och njöt av musiken. Det ringde på dörren. Det blev tyst en stund innan ett hårt knackande. Han lät det vara. Han tänkte på den påstridiga journalisten från lokaltidningen som ville skriva en artikel om honom inför femtioårsdagen.
Frank hade tackat bestämt men vänligt nej, men journalisten var envis och hade sagt:
- Du Frank, det är säkert många läsare där ute som är intresserade av vad du sysslar med nuförtiden, det har ju skrivits mycket om dig genom åren!
Det hela slutade med att Frank bad honom fara åt helvete.

Frank gick längre in i dimman och söp sig igenom helgen med sportkanalerna som sällskap.

På måndag morgon steg han upp 05:30. Han hade sovit oroligt trots lite eftersläckning under söndagskvällen. Lakanen var genom-våta och låg hopskrynklade i fotändan av sängen. Nu var han 50+. Ute var det mörkt, 2+ på termometern, ingen snö än. Frank svepte några glas kallvatten och tog därefter på sig träningskläderna för att ge sig ut på sin sedvanliga motionsrunda. Frank hade en god grundfysik efter alla år som handbollsspelare på elitnivå i hemstaden. Han var född och uppvuxen i en mellansvensk industristad. Där var hemmalaget de röda. Frank hade varit en stjärna. En nyckelspelare och sedan en framgångsrik tränare. Idrotten hade också varit en dörröppnare, både socialt och i yrkeslivet. Men det var länge sedan.

Väl hemma tog han sig en riktigt varm dusch, han tog god tid på sig, avslutade det hela sittande på en plaststol i den trånga duschkabinen, nu enbart kallvatten, ångestreducering kallade han proceduren för. I kylskåpet lyste enbart lampan förutom några skivor pizza från gårdagen. Det plus några koppar svart kaffe fick bli frukosten. Frank var noga med sin motion men levde knappast efter kostcirkeln. Rena kläder hade han lagt fram kvällen innan för han visste att det skulle bli en tung start av veckan. När han såg sig själv i spegeln visste han inte om glaset var immigt eller om det satt i hans hornhinnor, När han drog handduken över glaset kunde han konstatera att han inte såg ut som han hade vaknat under en presenning. Många tyckte han såg bra ut, blond, kortklippt och blå, klara ögon, Lite Fahrenheit och Frank var på banan.

På morgonen var det arbetsplatsträff på arbetsförmedlingen, APT, hela styrkan på ca 60 personer samlades. Närvaron var närmast obligatorisk. Frank var inte bekväm med dessa tillställningar. Chefen gick igenom målområden. Det var röda, gröna och gula staplar beroende på hur resultaten såg ut får olika kategorier av arbetssökande, ungdomar, långtidsarbetslösa osv. Det talades om struktur, tydliga mål, uppföljning och utvärdering samt om omorganisation. Frank fick en svettning som blötte hans panna och ryggrad. Han hade fått ett råd av en snart pensionsmässig kollega: "Det är bara att luta sig tillbaka och ducka, det går snart över." Frank levde efter den visdomen och passade sig noga för att gå utanför boxen. Han anmälde sig aldrig till några utvecklingsgrupper frivilligt och tyckte att lönesamtal med chefen var rena parodin, Han låg i botten på det gröna fältet i lönestapeln och jagade inga guldstjärnor.

Vid eftermiddags fikat var alla samlade. Frank skulle bli uppvaktad. Hans chef tyckte om att hålla tal, formellt men ändå lagom personligt. Där satt nu alla 12 arbetskamrater på hans avdelning, Psykologer, arbetsterapeuter och socialkonsulenter. Chefen harklade sig och knackade sedan med skeden mot glaset. Alla ställde sig på under talet.
Käre Frank, dyre kollega och arbetskamrat. Det har kommit till min kännedom att du har fyllt femtio år... osv.
Han avslutade talet med att läsa en dikt. Det kändes lite som allt var hämtat ur den stora högtidsboken. Det sjöngs och hurrades. Frank fick blommor och ett avlångt paket från arbetsgivaren. han öppnade det och sade med spelad förtjusning:
OJ!! konstglas från Orrefors, två ljusstakar, vilken överraskning! Arbetskamraterna skrattade, en standardpresent inom arbetsmarknadsverket.

Dagarna kröp fram. Han hade lagt in om semester men höll resan hemlig. Han skulle resa två veckor före jul. Frank ordnade visum och reseförsäkring. Tidigare under hösten hade han klarat av spanska 1 och 2 på ABF. Frank bodde i en liten etta i två plan. Lägenheten dit han flyttade efter skilsmässan låg i ett gammalt hotell. Från sitt fönster såg han kvarnfallet och den brusande forsen på väg från Hjälmaren till Mälaren. Han såg kyrkan och biblioteket som inhyst i den gamla kvarnen där Frank inte sällan var en flitig besökare. Kvarnen var från 1600-talet, en vacker byggnad, det var tyst där och om det pratades så var det lågmält. Där fanns ett kravlöst umgänge där folk inte kom för nära, ett sammanhang som passade Frank bra.

En helt vanlig vardagsmorgon vid frukosten hade hans fru sagt ungefär som kan du ge mig mjölken:
Frank, vi kanske borde skiljas?
Frank lade sig ifrån morgontidningen, han satt tyst en stund, hällde upp en kopp kaffe till, såg henne i ögonen och sa:
Ja kanske det. Båda gick sedan iväg till sina arbeten och pratade inte mer om det på ett par veckor.

De bodde i ett attraktivt villaområde i ett stort hus de köpt strax efter deras bröllop. Huset låg högt, med stora glaspartier och utsikt mot samma vatten som han nu kunde se från hans nuvarande etta, Hans fru, Elina, hade fått jobb som gymnastiklärare i området. Det fanns dagis, livsmedelsbutik, motionsspår och bra kommunikationer. Praktisk, vardagen fungerade, ett barnvänligt område. Till en början fanns det mycket glöd och passion i deras relation, De kunde riva av varandra kläderna när de sågs efter jobbet, det fanns inte ett skrymsle i huset där de inte haft sex eller en ställning de inte provat. När passionen avtog övergick det till en ömsesidig kärlek och sedan till kamratskap med ett gemensamt uppdrag, barnen. Frank och Elina hade det bra ihop, och de älskade sina barn. Det var intensiva år. De pratade om att blåsa i samma härd, sätta barnens behov i främsta rummet. Under barnens tonårstid ansvarade Elina för läxhjälpen och Frank engagerade sig i barnens idrott. För övrigt delade de på det praktiska efter ett eget system. De var som en helt vanlig medelklassfamilj. De pratade om att sätta gränser, stimulera barnen men inte bli curling föräldrar. När barnen flyttade hemifrån blev det tyst i huset. De pratade om att finnas där för dem, men inte lägga sig i deras liv, plocka dom i fickorna. Frank hade under perioder i äktenskapet känt en tomhet, allt var så givet, väl polerat och tillrättalagt. Nu var den på väg mot sitt slut, de hade gjort sitt, det gemensamma kontraktet kunde rivas. Barnen hade fått en verktygslåda så att de förhoppningsvis skulle klara sig bra. En söndag sa Elina vid middagsbordet:
Frank, jag vill skilja mig, vår relation har utvecklats till en pyspunka, vi pratar knappt med varandra längre.
Frank betraktade henne en stund under tystnad. Där satt hon, en mycket vacker kvinna, hans ungdomskärlek, hans fru, barnens mamma. Elina var en bra kvinna. På något sätt kändes det bra att det var hon som tog initiativet. Deras gemensamma resa var nu slut.

Frank jobbade på som vanligt, räknade dagarna. Han trivdes med sitt arbete. Uppgiften var att slussa ut unga människor med en diagnos ut i arbetslivet, En utmaning, men det fanns ofta en stark vilja och motivation hos dessa arbetssökande. Frank gjorde kartläggning av behov och resurser för att sedan hitta ett individuellt anpassat arbete på öppna arbetsmarknaden. Han hade ett fastställt antal personer som skulle ut varje år, en kvot som skulle fyllas och stämmas av en gång i månaden. Franks strategi var att arbeta hårdare första halvåret för att sedan kunna ta det lugnare. Han kunde lägga upp sitt arbete som han ville, Frihet under ansvar sade hans chef. Frank hade det lätt för sig, hans styrka var hans breda kontaktnät i näringslivet, Hans kändisskap som firad handbollsstjärna och rubrikernas man var en fungerande dörröppnare.


Det var i slutet av november, mörkt, kallt och trist. Frank kände glädje över att han snart skulle få åka iväg. Han använde fritiden till att motionera, gå på gym och löpträna. Han åkte till Stockholm för att inhandla en uppsättning nya sommarkläder. Han köpte underkläder, tshirts, byxor, ett par skjortor och ljus linnekavaj. Slutligen provade han också ut en stilig Panama-hatt. Han bunkrade toalettartiklar och köpte en läsplatta. Litteraturen hade varit det ända någorlunda fungerande, medicinen som höll honom ovanför vattenytan under vinterhalvåret. Tillflykt och påfyllning. Han läste gärna biografier och en del reseskildringar. Att läsa var ett intresse som kommit till honom senare i livet, kanske var det som ett botemedel mot hans ensamhet.

Frank var uppvuxen i ett arbetarhem. De bodde i ett av stadens miljonprogramsområden. Det kompenserades av att familjen bodde i en stuga intill mälarstranden från maj till oktober. Båda han föräldrar arbetade på Volvo, på löpande bandet monterade de traktorer, baklastare och andra vägmaskiner. Pappa var också fackligt aktiv i metall. Frank gick i deras spår, han gick industrigymnasiet, fick sommarjobb och fast arbete direkt efter skolan. Det var en bra tid i hans liv. Han hade ett jobb, tjänade pengar och hade stora framgångar inom sin idrott. Kompisarna i mc-gänget var viktiga, han hade en självklar position i kamratkretsen. Damerna drogs till honom utan att han lade ner någon större energi på det. Det var en tid utan ångest, oro eller andra extenciella tankar.
Frank kallades ”El Lobo” vargen, han körde tunga vassa racermaskiner. Alltid svarta som hans hjälm och skinnkläder. Han behärskade motorcyklarna som en god ryttare sin häst. Att köra MC var frihet, spänning och att finnas med i ett otvunget sammanhang med ett starkt gemensamt intresse. Man kunde komma och gå som man ville. Som mest var det ett hundratal. De hade ett hus som var samlingsplatsen. På vintern anordnades där vilda fester, på somrarna drog de iväg på MC träffar runt om i landet. Det var varning på stan och kung i baren på kvällen. För frank var den tidiga våren bäst. Han var som en hingst på vårbete, asfalten var torr och ny-sopad. Frank åkte ofta iväg själv, han körde fort, på marginalen, han utmanade sig själv och njöt av riskerna. Inom loppet av några år körde två av hans närmaste vänner ihjäl sig. Det hindrade inte honom att fortsätta sina räder ute på vägarna. Men han hade en olustig känsla av att han stod på tur.
En dag tog MC epoken i hans liv ett snabbt slut. Han körde i mycket hög hastighet när han såg en polisman med en radar riktad mot honom. Frank tog en chans, hans visste att de inte kunde identifiera honom framifrån. Ingen nummerplåt fram, och en integralhjälm med mörkervisir. Frank reagerade blixtsnabbt, tänkte ”ni ska inte se nummerplåten där bak”. Han bromsade ner något, växlade ner och drog upp motorcykeln på bakhjulet. Han passerade radarn och polisen som fick slänga sig åt sidan när han försökte vinka in honom. Frank hade en känsla av att de var ute efter honom. Han visste att han låg högt på polisens inofficiella tafast lista och ansågs nog som ett klipp inom poliskåren. Frank åkte dit, fortkörning, vårdlöshet i trafik och smitning. Han riskerade fängelse men klarade sig med dyra böter eftersom han var ostraffad innan. Frank fick läsa om sig själv i lokaltidningarna. ”Handbollsspelare jagad av polisen efter vansinnes färd på motorcykel”. Vargen var infångad, hans tid som biker var slut.
Frank berättade om sin resa för sin närmsta kollega och bad honom kolla sina mejl samt göra några arbetsplatsbesök hos de som han hade fått ut i jobb. Frank hade närt tankar om att göra någonting helt annat av sitt liv. Bara stänga dörren och gå. Han hade ett närmast kassaskåpsäkert arbete. Ju sämre arbetsmarknad desto mer att göra på arbestförmedlingen. Äktenskapet hade varit som en borg, han hade inte förmått att ta språnget. Frank hade blivit en trygghetsnarkoman med både hängslen och svångrem. En duktig idiot i samhällsmaskineriet. Han hade dragits in eller sökt sig till ett medelklassliv, blivit en småborgare, sådana som han innerst inne avskydde.
Franks avresedag närmade sig. Han kollade pass, visum och flygbiljetter. Resan skulle gå via Toronto till Havanna. Både barn och föräldrar blev överraskade när han ringde och berättade om resan och för att önska dem god jul och ett gott nytt år. Dottern som inte för så länge sedan hade slängt på luren i örat på honom var pratglad och avslutade samtalet med ”Ha en trevlig resa pappa!” Trevlig resa tänkte Frank. Jag ska ha roligt.
På planet mellan Toronto och Havanna träffade han Roy från Bergen i Norge. Han skulle till sin flickvän i Havanna. De drack av vad Air Canada hade att erbjuda. Roy var som tagen ur en vikingasaga. Han var lång och bredaxlad. Han log, skrattade och pratade i ett. Roy berättade om sin ungdom, misslyckad grundskola, kriminalitet och ungdomsvårdsskola. Inför hotet av ett längre fängelsestraff kom vändningen. Han fick diagnosen ADHD och blev erbjuden utbildning och skyddstillsyn.
Den chansen tog jag. I Norge får alla tre chanser.
Han höjde sitt glas och sa:
Norska staten!
Han var nu maskiningenjör och jobbade på en oljeplattform i Nordsjön. Frank satt tyst en stund och log sitt varg-leende när Roy frågade
Vad är det?
Roy och Frank, Det låter som ett tyskt komiker par.
De landade på José Marti flygplatsen i Havanna. I ankomsthallen väntade Roys flickvän Anara. Hon hade inte svårt att urskilja honom i folkmängden på grund av hans längd. Det blev glädjescener med gråt och skratt. Ute på gatan väntade brodern i en nedsliten amerikansk Cabriolet från femtiotalet. V8:an mullrade skönt under huven på deras väg mot Havanna centrum.
Frank flyttade in på ett Casa Particular som Roy hade rekommenderat. Rent, säkert och billigt. Ägaren, en äldre herre vid namn Arsenio var ställets värd. Frank fick ett fint avskilt rum på övervåningen med egen dusch och toalett. Han bodde på Consulado 73 i närheten av paradgatan Prado och havet.
Första dygnen var det fest. Roy och andra introducerade Frank till Havannas nattliv. De små intima klubbarna var långt ifrån de vanliga turiststråken där kubanerna festade tills solen gick upp. Roy och Anara kunde sin salsa. De var samspelta och det fanns en livsglädje, sensualism och ibland intill en erotisk laddning mellan dem. De var som ett tävlingspar. Frank betraktade det hela på ett tryggt avstånd ifrån baren. När han någon gång stärkt av Rom gav sig ut på dansgolvet med Anara som instruktör fick han råa kommentarer av Roy som:
Tina upp broder, lyssna på musiken! Lossa skruvarna i ryggslutet och se kvinnan i ögonen.
Sedan skrattade han sitt bullriga skratt. Det fick Frank att besluta sig för att ta privatlektioner.
Den första veckan festande avslutades med att Frank vaknade på Malecón, stranden. Han hade sovit på vågbrytare med havet direkt under sig. När han slog upp ögonen satt en ung polis bredvid honom och sade:
Buenos dias senor, como estas?
Bien Gracías, sa Frank och räckte fram en bunt med pengar som tack för att ha sett efter honom.
Nej tack, sa polisen och gick sakta iväg. Frank som kom ihåg vad Roy hade sagt om Havanna, det är världens säkraste stad för turister. Ficktjuvar ok, men sällan eller aldrig våld. Kubanerna brukade skämtsamt säga att i Havanna bodde två miljoner människor var av en miljon var poliser. Castro höll sitt folk i schack, han behövde få in västvaluta.
Nu när nattlivet var slut åt han frukost med Arsenio och praktiserade samtidigt sin spanska. Han fick färsk frukt, juice, ägg, bröd och kaffe. Arsenio var nästan 80 år men klar i huvudet och frisk för sin ålder. Han berättade gärna om tiden före revolutionen då amerikanerna maffian härskade i Havanna. Arsenio mindes väl tiden när Mayer Lansky, Lucky Luciano och Benny ”Bugsy” Siegel höll i trådarna. Allt var genom korrupt, presidenten Batista var en marionett och Havanna var ett stort kasino och horhus, vanligt folk svalt.
Med kartan i fickan tog Frank dagliga promenader i Havanna. Han ville få motion, lära känna centrala stan och träffa folk. Han var i Habana Centro, Vedado och ända ut till MiraMar och diplomat-kvarteren. Frank förälskade sig i de charmigt nerslitna byggnaderna. I kubanerna som var vänliga, intresserade men aldrig påträngande. Det var tydligt att Havanna hade haft en storhetstid då sockret betalades bra på världsmarknaden. Han tog ofta en fika där kubanerna intog sina måltider. Han kunde bli sittande i flera timmar över en kopp kaffe eller ett par öl. Frank började skönja hur vardagen kunde te sig för. Det fanns, även i det socialistiska Kuba skillnader i levnadsvillkoren. De som hade anhöriga som var exilkubaner i Miami och skickade pengar hade ett liv. Likaså de som privat kunde hyra ut rum eller de som drev Paladras, små familjeresturanger som besöktes av turister hade det drägligt. Trots matkuponger som samtliga kubaner hade tillgång till hade majoriteten det svårt, de saknade pengar. En cuc, turistvaluta, motsvarade cirka sju kronor. Långt ifrån alla hade tillgång till turistvalutan. En polis kunde tjäna 40 cuc, en läkare 150 cuc och en kokerska 15 cuc. Detta ska ställas i relation till att ett par skor kostade runt 35 cuc. Många kubaner var frustrerade. De saknade motivation för arbete, det var bättre att syssla med svart börshandel. Det fanns många arbetslösa välutbildade akademiker som hellre valde, om de kunde, turistnäringen med hopp om lite drix-pengar. Många var stolta över en bra skola, sjukvård och ett rikt kulturliv. När Frank vid ett tillfälle sa att han hade hört att kubanerna nu lättare kunde resa utomlands fick han svaret
Inga pengar, inget visum, inga flygbiljetter och inget pass. ”samma hund, bara ett nytt koppel”.
Frank firade jul på sitt boende, Arsenio bjöd på mat och hemgjort vin på rödbetor. Det blev en lugn jul. Efter maten flyttade de ut på gatan och spelade domino med några grannar. Tidigare under dagen hade han mailat hem Jul- och nyårshälsningar till barnen, föräldrarna och exfrun. Han tänkte ofta på Elina och kunde sakna henne. Elina hade under deras förhållande varit lojal, trogen och hållit ihop familjen. Hon hade stått ut med honom under hans mörka perioder. Kanske borde han haft modet att lämna relationen för att ge henne en möjlighet att träffa någon annan. Vid ett tillfälle föreslog hon terapi eller lyckopiller vilket Frank avböjde bestämt.
Man kan inte bota mörker och kyla med terapi eller piller.
Det var då Frank började bygga ett ljusterapiutrymme i garaget. Han gjorde en enkel ritning och åkte ut till det stora byggvaruhuset för att införskaffa allt nödvändigt material till sitt projekt. Han använde några kvm i ett av hörnen på garaget. Han snickrade ihop lådan på några dagar, målade allt vitt och installerade ljusrör i väggar och tak. Där satt han sedan på en pall som gud hade skapat honom tills han somnade på grund av brist på ventilation och rasade rakt in i ljusrören med en mindre explosion och kroppen full av glasskärvor som fick plockas ut på vårdcentralen. På nåt sätt spreds ryktet om hans ljusterapianläggning i bostadsområdet vilket inte gjorde Frank helt bekväm.
Elina var utåtriktad och hade ett stort umgänge. Hon älskade sitt arbete och var intresserad av konst, film och teater. Frank läste och motionerade, sånt som han kunde styra själv och inte krävde samarbete med andra. Tiden före äktenskapet, innan den rättegången hade Frank många vänner. MC polarna, kompisarna från handbollslaget och var ofta med i stadens nöjesliv. Nu mera träffade han aldrig kamraterna utanför jobbet. Han ville inte följa med när de var bortbjudna i villaområdet. Han varken orkade eller ville delta. Han var helt ointresserad av att höra talas om nya Volvon, jobbskatteavdrag, den planerade skidresan till Alperna eller vilka fonder som man nu skulle placera i. Han blev illamående av grilldoften och präktigheten. Han platsade helt enkelt inte i det här laget.
Hos Arsenio arbetade Kenia ett par timmar i veckan med att städa, byta lakan och servera frukost när värden inte var på plats. Frank försökte växla några ord med henne, hon svarade vänligt men ingenting mer. Frank iakttog henne, hon var afro-kuban, lång, smal, lång hals och långa ben. Hon hade nattsvarta ögon, mörkt hår uppsatt i en knut i nacken. Han kom inte ihåg om han hade presenterat sig under första veckans festdimma. När hon skulle städa han rum gick han ner och satte sig vid frukostbordet. Han lade speciellt märke till hennes sätt att röra sig och hennes långa pianofingrar. Några dagar senare frågade Frank var han kunde få sina kläder tvättade.
Lägg kläderna utanför din dörr så tar Kenia hand om smutstvätten
När han gick igenom tvätten insåg han att kalsongerna krävde en förtvätt i handfatet, turistmagen hade satt sina spår.
Han hade frågat runt lite om Kenia och fick veta att hon bodde med sin mamma och hade två döttrar. Hennes man hade ramlat ner från en byggställning några år tidigare och slagit ihjäl sig.
Olga blev Franks privatlärare i både dans och spanska. Hon studerade på universitet och behövde lite extra inkomster. De träffades en gång i veckan på Franks rum. Först var det spanskagrammatik och sedan samtal kring olika teman. Frank märkte att han hade nytta av sina ABF kurser, det började flyta på förvånansvärt bra. Värre var det med dansen. Han fokuserade för mycket på sina fötter och blev stel som en pinne. Frank såg fram emot dessa stunder som så småningom fick honom att slappna av och få ordning på höft, huvud och fötter. Frank tyckte att dansen påverkade hans gång och hållning, han gick med blicken rakt fram och det kändes som han hade blivit några centimeter längre och fått gammalt slagg ur sitt system. Han hade också gått ner några kilo och var solbränd.
Frank satt på sitt favoritfik på Prado 12. Därifrån kunde han se hamninloppet när stora fraktbåtar kom och gick. På gågatan utanför spelade några grabbar fotboll. Ett par äldre herrar var försjunkna i ett part schack. En skolklass hade gymnastiklektion i sina rödvita skoluniformer, det således konst och konsthantverk. Försäljare ropade ut sina varor. Bröd, frukt glas mm. Här fanns människor i alla kulörer: svarta, bruna, ljusa och vita. Människor i alla åldrar. Frank betraktade folklivet och tänkte när folk passerade att kubanerna var folket som höjt flörtandet till en konstart.
Det var städat på hans rum. Rena lakan och handdukar. Hans nytvättade kläder var vikta och upphängda i hans garderob. Han tog en dusch för att svalka kroppen, sedan tog han läsplattan och lade sig i sängen. Plötsligt slogs dörren upp utan förvarning.
Hallå där! Ligger du här naken och slöar mitt på dagen. Det var Roy.
Ja, jag har lite siesta, svarade Frank och lade handduken runt om sig.
Du har haft chicas eller hur?!
Nej, det har jag inte haft.
Frank, skippa moralen du är på Kuba. Damerna har inga pengar, du gör en välgärning. Se det som ett ”biståndsprojekt”, sa Roy och skrattade högt.
Nyårsafton är en familjehelg sa Arsenio och bjöd in Frank till middag. Det var en varm dag, Frank gick till poolen på hotell Sevilla. Det var mycket folk, de flesta utländska turister i pensionsåldern, kanske på sin drömresa. Frank låg i en solstol och drack mojitos och rökte cigarill. Gott nytt år Frankt, tänkte han. Hemma var det 15 minusgrader och en halv meter snö. Han tänkte på åren som gått, han hade nyss fyllt femtio. Om han fick vara frisk hade han 10, 15 kanske 20 bra år framför sig om han vågade förändring. Det här kunde vara en bra dag för beslut om kursändring. Han mindes väl dagen då han för andra gången hamnade i tingsrätten och var en hårsmån ifrån att bli inlåst. Kris betyder utveckling, är det inte så tänkte El Lobo.
Frank var på en bar med några av sina lagkompisar när det dök upp en envis supporter som ville kommentera lagets förlustmatch och särskilt Franks insats. Han tyckte att Frank spelade dåligt och borde ha blivit utbytt. Frank backade några meter efter bardisken, men killen kom efter. Nu skrek han i örat så saliven sprutade samtidigt som han knackade pekfingret i bröstet på honom. Frank sköt honom ifrån sig och gav grabben en smäll så han landade på ett bord några meter längre bort. Glas och flaskor yrde, en spräckt käke, två utslagna tänder och en hjärnskakning blev resultatet. Frank blev häktad. En vältalig försvarsadvokat fick det till att han blivit provocerad, det räknades som en förmildrande omständighet. Frank slapp fängelse men fick dryga böter, skyddstillsyn och en villkorlig dom. Ett halvår senare slutade han på
Volvo, och flyttade från stan för att utbilda sig till socionom. På högskolan träffade han Elina.
Frank kände doften av mat och hörde röster från köket. Han öppnade dörren och gick ned några trappsteg. Han såg att bordet var dukat, Arsenio och Kenia förberedde nyårsmiddagen. Han började ana, eller hoppades på att Arsenio hade bjudit in Kenia efter alla hans frågor om henne. Frank hade tänkt mycket på henne den senaste tiden. Arsenio skulle bjuda, vad skulle han bidra med, hur var seden? Frank gick ner till centrum och köpte en flaska vin, lagrad 13 årig mörk rom i kartong och en stor blombukett. Han tittade på klockan, det började bli dags. Han gick in i duschen, rakade sig och tog fram rena kläder, ett par ljusa byxor, ljusblå skjorta och linnekavajen. Han avslutade som vanligt med lite Fahrenheit.
Frank hällde upp ett rejält glas med Rom för att lugna nerverna och få spanskan att flyta lite bättre. Han gick ner, gästerna stod runt bordet och småpratade. Frank överlämnade blommorna och flaskan till Arsenio och önskade gott nytt år. Där var Horst, tysken som hyrde det andra rummet och tre andra personer som han inte kände igen. De pratade en stund, Frank hörde ytterdörren öppnas, in kom Kenia med långa steg.
-Feliz Ano nuevo, sa hon och gav alla en lätt puss på kinden.
Frank tittade på henne och tänkte, jag klarar inte av det här. Där stod hon i högklackade skor, blå åtsittande jeans och en matchande blus öppen i halsen där man kunde ana ett par runda bröst. Frank mötte hennes blick, hon log, vacker… Du är vacker, tänkte Frank, jag skulle kunna gifta mig med dig här och nu. Arsenio bjöd på kubansk mat: väl marinerat kött, ris, bönor och sallad. Till dryck hans rödbetsvin, rom och en söt kaka till efterrätt. De åt och pratade, Frank och Horst hade lite svårt att hänga med, men de försökte. Frank var helt enkelt inte bekväm trots ett trevligt sällskap. Franks blick fastnade på Kenias långa fingrar, nu med lösnaglar i blått med stänk av silver. När han tittade upp möttes han av ett par svarta ögon som inte vek av en tum. När det var dags för tolvslaget reste de sig upp och skålade in det nya året. Det blev pussar och kramar, salut och Felizades, ett nytt år hade börjat.
Vid frukosten satte sig Arsenio mitt emot honom och sade
Jag vill prata med dig.
Han talade lite lågmält, trevande, nästan viskande.
Skulle du kunna tänka dig att köpa guld?
Frank funderade en liten stund och frågade
Vad handlar det om?
Arsenio fortsatte
Nästa månad kommer reglerna för kubanernas möjlighet att resa ut att förändras. Det blir betydligt enklare, men det kräver pengar.
Ja, jag kan titta på det.
Frank var positiv mest för att Arsenio var en bra person.
Det är en släkting till mig som vill sälja, du kan få se på det i eftermiddag.
Frank gick raka vägen till hotell Inglaterra, hyrde in sig på en dator och läste in sig på det han kunde hitta om guld, karat, stämplar och priser och så vidare. Efter många timmars letande hittade han en liten våg att väga guldet med. När han kom hem tog Arsenio fram två halsband, ett armband, örhängen och ringar ut ett kuvert. Frank studerade smyckena, vägde allt i sin hand och letade efter stämplar.
Du kan gå till Obisbo, handelsgatan. Och få det värderat. Där finns flera guldsmedsbutiker, sa Arsenio.
Frank gick upp på sitt rum och vägde guldet. Han hade fått ett bra pris på allt, om vågen stämde så var det halva marknadspriser de begärde. Han stoppade guldet i en tygpåse och ner i kalsongerna. För en struntsumma fick han guldet värderat, allt var 18 karat och hans våg stämde. Inom loppet av några dagar gjorde han ytterligare tre inköp. Det blev mycket diskussioner i samband med köpen. Frank ville inte lyssna på några snyfthistorier om vigselringar, familjeklenoder eller bättre betalt. Hans första köp var riktmärket. Han hade alltid kontanter med sig. Det blev prat om att de fick för dåligt betalt, Frank hänvisade till andra uppköpare, vilka troligtvis inte fanns. Var och hur han skulle sälja guldet fick bli en senare fråga, det gällde att smida medan järnet var varmt.
Orkestern spelade ”Buena Vista”. Frank satt på Prado 12 i sin gungstol och samlade ihop sina tankar, Frank och Kenia hade tidigare ätit en gemensam middag på Kosmopol, de hade suttit på terassen med utsikt över havet. De hade ätit gott, druckit vin, berättat om sina liv och drömmar. Kenia var född och uppvuxen i Havanna och kunde inte tänka sig att bo någon annanstans. Hon var nyfiken på Sverige och förvånad över att allt var så organiserat. När Kenia sedan satte sig i en cykeltaxi för att åka hem och han såg henne försvinna bort efter macecon bultade hjärtat i hans kropp. Han insåg att det var dags att ta ett beslut, vart han skulle bo och leva i framtiden. Han visste vad han hade, två barn och föräldrar i Sverige, även om kontakten med dem inte var den bästa, mest beroende på Frank själv. Han hade haft tur att födas i Sverige. Ett land utan krig, svält, korruption och naturkatastrofer. Där demokrati och yttrandefrihet var en självklarhet. Men något saknades i välfärden. Sverige hade blivit landet lagom, mittens rike, konturerna hade suddats ut, alla var du med varandra. Nyanserna saknades, gnistan och laddningen var borta.
Frank rökte sin Havanna och njöt av en Mojito. Ett containerfartyg med panamaflagg passerade i hamninloppet. Han funderade ofta över sitt arbete. Han kanske gjorde sitt yrkesval redan när han gick i första maj tåget med sina föräldrar under parollen ”ropen skalla, arbete åt alla”. Kravet på arbete åt alla fanns inte i sossarnas partiprogram, möjligtvis full sysselsättning vilket var någonting helt annat. Frank uppfattade sig ibland som en lakej satt att administrera och upprätthålla arbetskraftsreserven, fem man på varje ledigt jobb för att hålla lönerna nere, så att inflationen förblev låg och att inte räntorna drog iväg. Det oavsett vem som styrde landet, etablissemanget blåste i samma härd.
Frank fattade sitt beslut. Han skulle till och inte ifrån. Han var förälskad, tyckte om Havanna och kubanerna. Frank var ingen revolutionsromantiker, han såg bristerna i det kubanska samhället. Byråkrati, fattigdom och brist på demokrati. Frank mailade iväg sin avskedsansökan och meddelade sin chef att han inte avsåg att städa sitt skrivbord.
Frank fortsatte att köpa upp guld. Arsenio var orolig, enligt honom strök det runt folk på Consulado som inte hörde hemma där. Han ville inte ha dörren insparkad av polis eller kriminella. Arsenio ordnade ett bankfack där Frank kunde förvara guldet och en mobil med ett kubanskt nummer. Frank skötte nu affärerna från fiket på Catalanskakulturcentrat tvärs över gatan.
En morgonknackade det på dörren. Det var Kenia som kom för att städa. När Frank skulle gå ner och äta frukost för att Kenia skulle kunna städa i lugn och ro, blev han hindrad. Kenia satte en hand i bröstet på honom och sade bestämt:
Sätt dig där, hon pekade på en stol.
Frank betraktade henne när hon sakta gled ur sina jeans och T-shirt. Hon löste upp knuten i nacken och släppte ut det svarta håret över axlar och rygg. Hon stod där nu i hela sin längd. Färgen på hennes naglar var samma som på hennes BH och trosor. Frank ställde sig upp och tog några steg emot henne, men blev åter hänvisad till stolen. Kenia tog ett lakan ur skåpet och bäddade rent i hans säng. Frank iakttog henne mjuka och sensuella rörelser som stod i kontrast till de kommandon hon tidigare givit. Det hördes ljud och samtal utanför, det kändes som det var fler än han som betraktade henne. Kenia gick till badrummet, hon lämnade dörren öppen så han kunde se när hon tog av sig BH och trosor. Hon tvålade sakta in sig och tittade då och då på Frank. När vattnet befriade kroppen från all tvål avslöjades ett par runda bröst med styva bröstvårtor som små hallon. Frank höll på att bli tokig av åtrå, hans lem var hård som ett järnspett. Nu såg han hur hon rakade sitt kön med ena foten på toalettstolen vänd mot honom med hjälp av hans rakdon. Frank slet av sig kläderna och gick in till henne, tog tag i hennes höfter, satte hennes händer på handfatet med ryggen emot honom. Hon stod framåtlutad med lätt särade ben, de kunde se varandra i spegeln. Frank kysste henne i nacken och drog henne försiktigt i håret. När han kom i henne så var det som en hästspark i ryggslutet.
Roy ringde, han ville träffas på fiket vid kulturcentrat. Han hade ett par viktiga saker att prata om. Roy berättade om en kompis som var i Santiago, men borde ha varit i Norge och jobbat för länge sedan. Roy fortsatte
Han irrar runt i Santiago efter månader med ett hårt liv och kan inte ta sig hem på egen maskin. Kan inte du följa med? Du som är socialarbetare borde förstå dig på knäppskallar. Han har visst fått psyk-bryt.
Roy berättade också att han hade träffat tre norrmän som hade studerat på universitet i Havanna som var på väg hem, de var villiga att ta med guld till Norge mot en mycket liten ersättning. Roy skulle plocka upp guldet och sälja det när han kom hem och sätta in pengarna på Franks konto. Strålande tänkte Frank, nu skulle han kunna utöka sin verksamhet.
I Santiago började projekt hitta Snorre. Frank och Roy hade tagit flyget och bodde nu på ett hotell i centrala stan. De började leta redan första kvällen. Roy sa att i vanliga fall när snorre hade pengar kunde man hitta honom på någon av horbarerna, men nu var det inte säkert eftersom han troligtvis var pank. De gick från bar till bar till bar, Roy visade en bild av snorre i sin mobil. En del kände igen honom men visste inte var de kunde hitta honom. En del kallade honom för ”Falta tetas”, ett smeknamn de inte fick någon förklaring till. Tillslut träffade de en tjej som hade hängt med honom i några dygn, hon uppmanade dem att leta på beachen. Han bodde under en upplagd båt och letade efter saker på stranden. Följande morgon låg Frank och Roy i var sin solstol, de intog några Mojitos och avnjöt ett par fina cigarrer medan de lät blickarna vandra ut över strandremsan. De hann svalka sig i havet några gånger innan de fick syn på en mager figur som kryssade fram mellan solstolarna dragandes på någonting runt i ett snöre.
Det är snorre, sa Roy.
De såg att han ibland böjde sig ner och plockade upp saker som han stoppade i fickan.
Det är en jättemagnet, han letar efter pengar, sa Roy och vrålgarvade.
När Roy såg att han snart skulle passera deras solstolar slängde han ut ett antal mynt i sanden. När Snorre passerade dem fastnade mynten i magneten, han tittade inte på dem utan plockade upp dom, sa Gracias amigos och fortsatte sin vandring. Roy tog av sig sina solglasögon och ropade hans namn. Snorre var sjuk, mager och skitig, han hade små infekterade sår på hela kroppen. Han verkade skygg och lite frånvarande. De gick till den övergivna båten som hade varit hans hem. Där låg en katt, en filt, kudde, lite kläder, tomma vattenflaskor och lite matrester. Roy hittade ett visitkort till ett Casa Particular och ringde dit, där fanns hans pass, mobiltelefon och lite andra saker som pant för obetalda nätter.
Han måste till ett sjukhus på en gång, han behöver säkert dropp och mediciner, undra när han åt sista, saFrank.
När de skulle gå tänkte Snorre ta med sig katten.
Nej du! sa Roy. Kattfan får du lämna kvar men ta med dig magneten som ett minne, den har säkert räddat livet på dig.
De tog en taxi för att hämta hans pass och reglera Snorres skulder. På boendet fick de tips om en läkare för turister på ett av de stora hotellen. De åkte dit, läkaren skrev en remiss till sjukhuset. Det blev kväll innan Snorre låg nedbäddad i sin sjukhussäng. De blev först tvungna att teckna en sjukhusförsäkring och skaffa Snorre ett giltigt visum vilket var byråkratiskt och tidskrävande. Roy mailade läget till anhöriga och arbetsgivaren i Norge.
Frank och Roy ägnade tiden till sol och bad. De hyrde varsin motorcykel för att bekanta sig med staden. På kvällarna undersökte de Santiagos nöjesliv. En natt hamnade de på en ovanligt sunkig bar som hette Kontiken. Där var det nästan mörkt i lokalen, endast en svag belysning över bardisken. Man kunde ana folk som satt och grovhånglade. När bartendern hörde att Roy var från Norge berättade han att han kände en norrman som ofta hade besökt stället, han hette Snorre men kallades för ”Falta Tetas” (bröst saknas). Varför kallades han för Falta tetas, undrade Roy. Barmannen berättade:
När Snorre kom hit en natt med sällskap, kanonfull som vanligt, satte han sig ner i hörnet i lokalen. Någon stod på alla fyra framför honom, just när det gick för honom skrek han rakt ut i lokalen ”FALTA TETAS!” Han hade just i det ögonblicket kommit underfund med att hans medhavda kvinna var en man.
Roy skrattade högt och sade:
Och Snorre som är den största homofoben jag känner.
Franks telefon ringde, det var någon som ville sälja guld. Frank blev tveksam och tackade nej.
Han undrade för sig själv hur den här mannen visste att han befann sig i Santiago de Cuba. När Frank och Roy var på väg till hotellet möttes de av tre män på en av bakgatorna. De gick i bredd på samma sida av trottoaren som de. Frank och Roy gick under tystnad till andra siden, vilket männen också gjorde.
Du, sa Roy. Dom där är inte ute för att sälja Viagra eller Cigarrer till turister.
Frank såg sig om, allt var stängt, de var ensamma, det var nästan morgon. När männen närmade sig såg han att två av dem gick lite före.
Du, sa Roy. Vi måste slå först, du får ta han till vänster. När jag säger nu så springer vi emot dem.
Plötsligt gav Roy ifrån sig ett enormt stridsvrål som ekade mellan husen när han gungade iväg med Frank i hälarna. Roy sprang i ett slag i ansiktet på sin antagonist som sänkte honom i gatan. Frank kastade sig raklång i luften som en handbollsspelare i målgården, placerade sin panna i bröstkorgen på sin kille. Han for baklänges och slog huvudet i gatan. Frank kröp efter och skickade sedan ett knä i skrevet på honom för att sedan sätta sig på hans bröstkorg. Frank såg hur Roy jagade den tredje figuren. När Roy återvände flåsandes var han närmast upprymd och joggade på plats. Roy sa:
Fy fan Frank, vilket språng. Jag som trodde att killar som du bara kunde prata.
Roy sträckte fram handen
Nordiskt samarbete. Jag plockar av dom leggen och tar en bild av dem med mobilen så får vi säkert vara i fred tills vi åker.
Frank var inte oberörd av händelsen.
Åter i Havanna. Frank satt på fiket Prado 12 och försökte samla sina tankar. Snorre var på bättringsvägen, han bodde med Roy som såg till att han var nykter och åt sina mediciner samt tog med honom på gym och löprundor. Roy hade lovat Snorres anhöriga att leverera honom till Norge i ett skick som möjliggjorde en flygresa och att komma i gång med sitt arbete på oljeplattformen vid hemkomsten. Frank och Kenia träffades nu nästan dagligen.
Han åt middag med familjen, efteråt tog de långa promenader runt omkring instaden. Frank blev allt mer förtjust i charmiga, slitna och bullriga Havanna där livet pågick dygnet runt. De talade om att gifta sig, det var vad han ville och det var också en förutsättning för att han skulle kunna bo och arbeta på Kuba.

Frank var ingen revolutionsromantiker, han såg bristerna. Usel ekonomi, enorm byråkrati i ett land med enpartisystem. Men han tyckte om kubanerna, såg möjligheterna och ville skapa sig en framtid där. Kuba var inne i en brytningstid, Raul hade infört reformer, småföretagsamhet inom många områden var nu möjlig. Han var övertygad om att Kuba efter Fidel skulle bli ett paradis för entreprenörer. Han insåg att de gällde att vara på plats nu, lära sig systemet och skaffa sig ett bra nätverk på olika nivåer. Frank fortsatte att förädla sin spanska, han visste att språket var nyckeln, en hörnsten för att lyckas.

Frank litade på Arsenio. Av honom fick han ovärderlig information om hur saker och ting fungerade. Frank berättade om händelsen i Santiago, Arsenio var övertygad om att det hela handlade om hans guldaffärer. Frank hade fått guldfeber. Han hade utökat verksamheten med två personer som på heltid letade efter säljare och en kurir som sålde till Miami och Cancun i Mexico. Trots att Frank nu hade folk på lönelistan var förtjänsterna mycket goda, han sneglade redan på ett nytt affärsområde, fastigheter.

Frank bjöd på middag hos Micke på Casa Miglis. Han ville säga farväl till Roy och Snorre som skulle hem till Norge och jobba, Båda var på bra humör, Roy drog dråpliga historier ur sitt liv. Han höjde sitt glas med jämna mellanrum och sa:

Norska Staten!

Båda skulle ta med sig rejält med guld som Roy skulle sälja i Oslo, Snorre var hel och ren, såg nu närmast ut som en rappare med allt bling bling han hade på sig, färdig för att åka ut till flygplatsen. Frank skulle också hem några dagar senare för att tömma lägenheten och förbereda flytten till Havanna. Kenia och han skulle gifta sig när han återvände. Kenia ville inte följa med till Sverige eller flytta dit. Hon älskade sitt Havanna där hon var född och uppvuxen. Hon kunde bli irriterad när Frank hade synpunkter på olika företeelser i det kubanska samhället. Hon var stolt över sitt land och tacksam för den utbildning hon fått, hon var arkitekt, en arbetslös sådan.

På lördagarna var det fullt med folk på Prado. Folk med små skyltar som talade om vad de ville sälja, lägenheter eller hus. En del sökte hyresgäster, detta var nu möjligt när kubanerna fått egna kontrakt på de tidigare statligt ägda bostäderna. Det var verkligen köparnas marknad, stort utbud, få köpare, inga pengar, en del ville sälja en stor lägenhet och köpa en mindre för att leva på mellanskillnaden. Andra behövde pengar för att kunna emigrera, kanske för att återförenas med anhöriga i USA. Frank och Kenia ville hitta en mindre lägenhet som de kunde hyra då Frank återvände från Sverige, men framför allt var Frank intresserad av en våning som Kenia i förväg valt ut som ett tänkbart köpobjekt bland många andra. Kenia hade beskrivit lägenheten som något alldeles extra. Hon har gjort upp ett pris och kollat att alla papper var i ordning. Frank hade inte fått följa med för att inte med sin närvaro trissa upp priset. Han blev helt tyst när de visades runt, helt häpen av det han såg, han nästan skakade av entusiasm. Det var stora rum, högt till tak, kakel, marmor, valvat, pelare, takmålningar och från terrassen utsikt mot havet. En parad våning på 250kvm i spansk kolonialstil efter en sockerbaron i originalskick för trehundratusen kronor. Det här är galet, inte möjligt, tänkte Frank.
Jag trodde kanske att du tyckte det var för dyrt, Kenia satt tyst ett tag och fortsatte, Frank, om vi köper så är renoveringen mitt projekt, mitt arbete, Jag ska återskapa vårt blivande hem så som det såg ut när det en gång byggdes i början av nittonhundratalet. Jag är arkitekt, kan färger och materialval, Jag kan anlita yrkesfolk för några hundralappar i månaden, det är jag som leder och fördelar arbetet. Är det ok? -Avgjort, sa Frank.

Det var bråda dagar innan Frank skulle till Sverige. Boka vigselförrättare, ordna med bankkonton och kontakta en internationell jurist som skulle ordna köpekontrakt på våningen och säkerställa att köpet blev legalt. De köpte möbler och vitvaror till lägenheten de hyrt. Frank var lycklig och kände en stark framtidstro, Men samtidigt kunde han inte frigöra sig från en malande oro. Händelsen i Santiago hade satt sina spår. Han undvek mörker, bakgator och stora folksamlingar. Han tyckte ibland att främlingar i folkvimlet nämnde hans namn. Arsenios ord klingade i hans bakhuvud:

Exilkubaner från Miami är inte att leka med. Du har kapat åt dig en stor del av deras marknad.

Frank samlade ihop sitt guldinnehav, för närvarande ca 4 kg. Själv skulle han ta hälften med sig till Sverige, resten skulle hans kurir Ricardo sälja i Cancun. Frank visste väldigt lite om honom. Han var i Franks ålder, ogift, inga barn. Före detta yrkesmilitär som stridit i flera afrikanska länder bl.a Angola. En man som var tystlåten och som man inte ställde onödiga frågor till, Han var definitivt ingen husses hund. Frank hade funderat över hans person. Hur kunde Ricardo resa så obehindrat ut och in i Kuba? Ricardo kom för att hämta de han skulle sälja,

Frank jag har en dålig känsla inför det här. Du måste ta en taxi från din dörr direkt fram till entrén på flygplatsen, Ricardo fortsatte:
Jag beställer en bil åt dig, du kan bo på hotell sista natten innan du åker hem.
Frank betraktade sin kurir under tystnad. Det fanns lite drag av Börje Salmig över honom. Frank visste att han levde lyxliv i Cancun efter avslutad affär med de pengar han fick i förskott.
Dåså, vi ses om några veckor, sa Frank och tog honom i handen.
Nästa morgon tog Frank en egen taxi, en timma före avtalad tid. På flygplatsen köpte Frank en bok med Fidel Castros tio främsta första maj tal och satte sig i första klass på ett Air France plan mot Stockholm.

Hemma i Sverige visade termometern minus 8, det blåste kallt. Lägenheten var nerkyld, Frank hade skruvat ner värmen innan han åkte. Det kostade med direktverkande eluppvärmning utanför grundhyran i en gammal fuktig lägenhet, Frank vred upp värmen och gick därefter till stampizzerian, hans vardagsrum på helgerna. Där möttes han av Ali som kom fram till honom med öppna armar.

Frank, var har du varit, jag trodde du hade flyttat ifrån stan utan att säga hejdå?! var har du varit, du är brun?
Kuba, jag ska flytta dit snart,
Castro land, du driver med mig, är det sant?
Ja, jag kommer att sakna dig och dina pizzor, de kan inte baka pizzor som du.
Roligt, men inte roligt Frank, kan man spela trav där?
Frank skrattade - Nej, det kan man inte.

Alis pizza hade varit Franks vattenhål. Där hade tillbringat många timmar, tittat på fotboll, spelat trav, ätit och druckit. Kanske var det här en av de få ställen han skulle sakna. När han kom hem var det 14 grader i lägenheten, det luktade mögel. Han lade sig i sin sovsäck med en filt över sig och somnade, trött efter resan.

Dagen efter gick han till biblioteket och satte sig vid en dator för att uträtta ärenden, det var mycket som skulle ordnas. Han ändrade folkbokförings adressen till sommarstugan och ordnade så att han kunde deklarera på nätet. Köpte en försäkring som gällde utomlands, fixade en städfirma och datum för städbesiktning. Han ordnade en uppköpare till det rena guldet. Han hade tagit med sig de mest värdefulla smyckena till Sverige, juvelerna skulle värderas och säljas i Stockholm. På hemresan hade Frank varit nervös, skakig och kallsvettig, men han passerade tullen utan problem. Det hade också gått bra för Roy och Snorre, pengarna var på kontot, även det som studenterna hade tagit över tidigare. Frank hade nu en god ekonomi, sedan tidigare hade han en halv miljon i fonder efter försäljningen av det gemensamma huset. Pengar som han delvis skulle investera på Kuba. Dagarna gick oroväckande snabbt. Det var mycket kvar att göra. Han körde möbler till stugan, tippen, auktionsverket och pingstkyrkan. Han besökte föräldrar och barn, och berättade om sina planer. Föräldrarna var oförstående, dottern kritisk, Hon som tidigare tyckt att han var så tråkig.
Kuba, vad ska du dit och göra? Kan du inte bara göra som andra män i din situation. Börja spela golf, tatuera dig eller köpa en Porsche.
Frank gick igenom alla sina papper. Bläddrade i gamla fotoalbum och läste tidningsurklipp, "Handbollsstjärna i krogslagsmål", "känd idrottsprofil jagad av polis". Tiden går tänkte Frank, dags att vända blad, göra bokslut och gå vidare. Frank lyssnade på Pavarotti med hög volym. Han tankade ner radiodokumentärer, musik och senaste sommar i p1 i sin nyinköpta ipod. Han hittade nästrimmern som han hade fått av sitt ex i födelsedagspresent. Frank smålog av minnet, lade trimmern i ett kuvert med en liten hälsning för att sedan skicka den till henne.

Det for mycket genom Franks huvud när avresedatumet närmade sig. Han tänkte på sina barn och föräldrar. Han tänkte på Sverige och sin hemstad. Hemstaden, industristaden som hade varit nere på knä, rest sig på åtta och som nu marknadsfördes som den "stolta fristaden". Det fanns ingen bitterhet i Frank, han skulle inte vända sin hemort ryggen. Han skulle åka till inte ifrån. Han tänkte på politiken. Partierna positionerade sig i mitten för att vinna medelklassrösterna, nyanserna var hårfina vilket öppnade upp för mörkerkrafterna som tydligen hade socker Connys Devis som motto: "med ett schysst järnrör förändrar man världen". Frank visste att han vuxit upp i en av de bästa länderna, men såg också olyckliga och ensamma människor mitt i välfärden. Vad hade hänt, allt var så förutsägbart. bygget var klart, genomorganiserat, kliniskt och antiseptiskt. Att kritisera var fult när stora delar av omvärlden var i kaos. Samhället drogs isär, allt fler blev kvar på perrongen när välfärdståget gick.

Havanna skulle bli hans nya hemstad. Havanna var en hon, självständig, utmanande skönhet, märkt av livet, stolt, stark och levnadsglad. Om några dagar skulle han vara gift.

Frank fastnade i tullen, En lång väntan, många frågor. Han hade datorer, kameror och telefoner i väskan. Allt nyinköpt och inpackade som presenter efter Kenias instruktioner. Svetten lackade i den fuktiga värmen. Frank fick tillslut svårt att behålla lugnet, men när han lämnande han Kenias telefonnummer och visade de spanska översatta vigselhandlingarna tinade tullarna och lät honom gå. Om han hade åkt fast på utresan med antika smycken hade han nu suttit i ett kubanskt fängelse.

Kenia väntade i ankomsthallen.
Hola papa dulce, sa hon och placerade en blöt puss i hans panna.
Frank tyckte om sötpotatis men var inte helt bekväm med att kallas "Papa Dulce" som kunde liknas vid "Sugar daddy" som hade en annan betydelse i en annan världsdel, men det visste Kenia ingenting om.

Frank gick till Arsenio på Consulado 73 med presenter från Sverige. Han ville också tacka för tiden han bott där och bjuda in honom på hans bröllop. Arsenio såg bekymrad ut.
Jag har fått det här, sa han och överlämnade ett kuvert med Franks namn på.
Frank öppnade kuvertet, det innehöll ett kubanskt pass. Frank kände igen mannen, det var hans kurir. Helvete, tänkte Frank. Arsenio fortsatte lågmält, nästan viskande:
Det går rykten om att han hittades i ett dike i Cancun med buken uppskuren halvt uppäten av vildhundar.

Frank satte sig ned, blev sittande tyst en lång stund. Arsenio klappade honom på axeln och sa: - Du måste vara försiktig, jag är ledsen, på sätt och vis är det jag som har dragit in dig i det här.
Det snurrade runt i Franks huvud, han visste inte vad han skulle tänka. Hans kurir var död och någon eller några ville att han skulle veta om det. Signalen kunde knappast bli tydligare, guldfebern hade tagit honom. Kanske hade han varit naiv, haft skygglappar, varit kåt på snabba pengar och inte tagit varningarna på allvar. Frank frågade Arsenio:
Vem eller vilka ligger bakom mordet, tror du?
Det är svårt att säga, men att regimen på Kuba har koll på dig kan du utgå ifrån. Det kan vara så att han inte gjorde vad som förväntades av honom och fick därför plikta med sitt eget liv.
Arsenio fortsatte
Det kan vara exilkubaner från Miami som ligger bakom, de har tidigare köpt upp en del guld här på Kuba, du kanske har blivit ett hot, blivit för stor när du har dammsugit hela Havanna på guld.
Frank såg att Arsenio var obekväm med situationen, hans verksamhet hade kostat en man livet.
Arsenio, du som har kontakter i olika läger, kan du sprida ut att jag har klivit av, jag är inte med längre.

Dagarna gick, de trivdes i sitt gemensamma hem som de hyrde i gamla Havanna. Kenia lade ner all sin energi och kunskap på renoveringen av våningen. Till sin hjälp hade hon anlitat yrkesfolk, två hantverkare som arbetade på heltid med projektet. Kenia var strålande glad, hon åkte tidigt och kom ofta hem sent på kvällen. Frank tvättade, lagade mat och hämtade och lämnade flickorna i skolan. Frank strök skoluniformer och när barnen var i skolan hämtade han byggmaterial. Han levde i nuet, hade fullt upp, han försökte hålla rädslorna ifrån sig men vaknade ofta kallsvettig av mardrömmar, han var jagad.

De behövde en bil till alla transporter. En dag när han satt på Prado 12 stannade en blåvit Ford-pickup utanför. Den såg ut att vara från början av femtiotalet och i bra skick. V 8:an mullrade skönt när föraren tryckte gasen och vred av tändningen. Frank gick fram och presenterade sig och frågade om han fick göra honom sällskap. Mannen som hette Mike berättade
Bilen är faktiskt till salu även om jag har svårt att göra min av med den, jag får inte ut den från Kuba. Han fortsatte
Vi är på väg hem efter nästan åtta år här, jag är så kallad ”medföljande”, min fru jobbar på Kanadensiska ambassaden, så bilen har varit mitt fritidsintresse och arbete. Bilen är helt igenomgången, i topp skick.
Frank tog in ett par Mojitos, de tände varsin cigarr och fortsatte samtalet till tonerna av ett fyrmannaband som spelade kubanska klassiker. Mike the bike som han kallades för fortsatte:
Jag har haft det bra här men nu är det dags att åka hem. Jag vill bli av med bilen så fort som möjligt men jag har en sak som jag vill ska ingå i köpet om du är intresserad. Vi kan åka till mitt garage så får du se, och så kan du provköra samtidigt.
De åkte iväg, Mike petade in Bruce i spelaren. Frank bakom ratten genom Havannas gator.
Han stannade bilen vid en liten verkstadslokal. Mike öppnade dörren och sa:
Det här har varit min tillflyktsort under min tid här på Kuba.
Där var gott om utrymme, maskiner av olika slag och verktyg prydligt hängande på väggen.
Det mesta här är kvalitets grejor som jag har tagit hit från Kanada, sånt som du inte hittar här.
De gick in till ett litet sidorum
Jag vill att allt ska ingå i köpet, även den där, sa Mike och pekade på en Harley Davidson.
Det är min ögonsten, i lika bra skick som bilen, helrenoverad.
Franks hjärta slog dubbelvolter, för bra för att vara sant, tänkte han.
Om vi kommer överens om priset så kan jag ordna så du får överta kontraktet på lokalen. Frank tänkte för sig själv, Mike hade ett dåligt förhandlingsläge. Han kunde inte ta med sig sina fordon till Kanada och få kubaner kunde betala vad han ville ha. Frank prutade inte, i lokalen fanns det kärlek. Mike hade gjort ett bra jobb. De tog varandra i hand, de skulle ses på banken följande dag.

Vem är du Frank!?
Kenia var upprörd och förbannad.
Vad är det du döljer för mig??
Hon hade hittat Franks vapen i lådan på hans sängbord. Frank försökte lugna henne, Kenia grät så hon skakade.
Hur ska jag kunna gifta mig med dig om du undanhåller mig saker, inte delar ditt liv med mig.
Kan du inte sätta dig ner så ska jag förklara, sa Frank
Nu berättar du allt annars lämnar jag dig, tar barnen med mig och flyttar hem till mamma. Frank berättade allt, från första guldinköpet till slakten av kuriren i Cancun. De satt och pratade i flera timmar.
Förstår du vilken fara du har utsatt oss för? mig, barnen och dig själv. Jag trodde att jag hade träffat en vanlig vardagsman från Sverige, nu har jag fått en yrkeskriminell på halsen.
Det är ett avslutat kapitel, tro mig.
Nu börjar jag förstå vad dina ångestskrik på nätterna handlar om.
Kenia var fortfarande upprörd.
Du är otrolig Frank, du säger att du vill bilda familj, skaffa barn, men du kanske slutar i ett Kubanskt fängelse, eller med en kula i huvudet.
Kenia stoppade vapnet i sin väska. På väg till kyrkan kastade hon den i havet. - Vi ska tända ljus och be, jag är gravid Frank.

Vigseln ägde rum i stadshuset. En enkel ceremoni med endast närmsta familjen närvarande.
Frank hade bjudit in Arsenio. Kenia hade valt ut en kort text som vigselförrättaren läste upp: ”Ni gifter er idag med varandra, ni går in i frihet för två som kallas äktenskap, där ni tillsammans kan utveckla en personlig inre samhörighet. Ingen äger den andras liv, men kärleken kan äga era liv och växa i er samvaro så att ni förmår älska varandras oberoende och frihet”. Efter den sedvanliga turen runt Havannas gator i en smyckad tutande Cabriolet avslutades bröllopet med en middag hos Micke på Casa Miglis.Kenia var vackrare än någonsin, han hade varit nära på att förlora henne. Frank hette nu Frank Zolano Marin. Han hade bett Micke pryda resturangen med en mängd färska blommor. Där fanns musik och det hölls tal, Kenias döttrar sjöng. Det dansades in på småtimmarna på kubanskt vis.

Frank behövde ett arbete, de behövde inkomster. Franks utbildning och yrkeserfarenheter var det ingen som frågade efter i Havanna. Frank trivdes bra med att åka runt på sin Harley, stanna till på något fik och prata med folk.

Kenia hade hittat ett Casa Particular. Rums uthyrning för turister som var till salu. De kunde få köpa det till ett bra pris och ta över det direkt. Stället var i bra skick med fem uthyrningsrum, det låg i en bra stadsdel där det rörde sig mycket turister. Frank uttryckte lite tveksamhet inför köpet, han var rädd för att bli bunden.
- Jag vill inte ha en man som går hemma i pyjamas när jag åker och jobbar, man vet aldrig vad du hittar på, sa Kenia.
De köpte stället. Frank trivdes, han marknadsförde stället på nätet och snart var det fullbokat av Skandinaver, en bra investering. Frank hade till sin hjälp en släkting till Arsenio som skötte de dagliga sysslorna. Boendet fick namnet ”Papa Dulce”.

Renoveringen av deras bostad började bli klart, inflyttningsdatumet närmade sig. Kenia hade gjort ett enormt jobb som hade uppmärksammats av massmedia, kulturdepartementet och andra arkitekter. Nu jagade de tidsenliga antika möbler. Under en av visningarna hade en tjänsteman erbjudit Kenia att köpa ett gammalt hus i statligt ägo till ett mycket bra pris. Huset var slitet, i spansk kolonialstil med åtta lägenheter. Hon ville köpa och hantverkare var det ingen brist på. De diskuterade och Kenia förhandlade. De kom fram till att förutsättningen för deras del var ett tillstånd för uthyrning till turister, vilket var ok för myndigheterna. Kenia uppvaktade kulturdepartementet och i rekordfart hade Frank ett permanent upphållstillstånd på Kuba. I Havanna fanns det gott om nedslitna fastigheter i behov av renovering. De såg en jättemarknad framför sig. De skulle starta ett byggbolag vilket nu var möjligt efter Raul Castros reformer.

Frank skulle bli pappa, det gick inte en dag som han inte tänkte på det. Han körde flickorna till och från skolan på sin Harley Davidsson vilket dom älskade, med på tanken och den andra bakpå. Han startade arbetsdagen med en löprunda på stranden i Mira en Mar och sedan en simtur i havet. Papa Dulce gick bra, han trivdes bra med turisterna. När han hade fullt hänvisade han folk till närliggande Casa Particulares vilket uppskattades av kubanerna. De skulle skaffa en hund, det var flickornas önskan.

En tidig lördagsmorgon var Frank på väg hem efter sin numera sedvanliga motionsrunda. Han körde sin MC på de nästan tomma gatorna, havet till vänster, motorn sjöng på låga varv och håret som en vimpel. Han tittade på sitt armbandsur, 07:45. Snart dags för frukost, nybryggt kaffe och dagens första cigg. När han körde in i MiraMar tunneln ökade han hastigheten, här lät hojen bra. När han lyfte blicken, såg upp mot tunnelmynningen kom två gula taxibilar emot honom med hög hastighet, de blockerade hela körfältet. Det kommer inte att göra ont, vem tänkte Frank. När bilden av Kenia dök upp på hans näthinna skrek Frank rakt ut, han ylade som en varg. Han växlade ner, ställde sig på fotpinnarna och gav full gas för att möta sin död. En bra dag att dö på...Han blev nummer tre...

Heikki pohjolainen

Heikki pohjolainen är medlem sedan 2017 Heikki pohjolainen har 1 publicerade verk