Sveket

Jag hörde mitt alarm ringa. Jag hade äntligen blivit frisk från min långa förkylning. Jag trodde inte att det fanns så många som blev glada av att få gå till skolan, men jag visste hur mycket som kan ändras om man är borta en hel skolvecka. Jag klädde snabbt på mig, slevade i mig min frukost och gick med muntra steg till skolan.

När jag kom fram till skolan såg jag genast något konstigt. Jag såg Alex stå och prata med Markus och hans gäng. Hur hade de plötsligt gått från ovänner till vänner på bara en vecka? Jag tänkte att jag skulle gå och prata med Alex och visa att jag var tillbaka så jag började styra mina steg i riktning mot honom. Kanske det fanns en förklaring till att han stod där.

Med en lätt knackning på Alex' arm försökte jag få hans uppmärksamhet. Alex ryckte till och vände sig om. Jag såg hur ett litet leende spred sig på Alex' läppar när han såg mig men innan jag eller han hann säga något utbrast Markus:

-Men va fan göru? Slår du på min vän? Det var väl inte direkt schyst, sa Markus och tog ett steg närmare mig.

-Förlåt, men jag skulle bara hälsa på Alex, svarade jag.

-Tror du Alex bryr sig att du är tillbaka? Bryr du dig om det Alex? frågade Markus och liksom spände ögonen Alex.

Alex svarade bara med en liten axelryckning och såg ner i marken.

Det var som en kniv i magen när jag såg hur nonchalant Alex var över hur Markus behandlade mig.

-Så kan du snälla sluta stå här och flåsa och gå din väg istället, sa Markus och puttade till mig lite.

Jag visste inte vad jag skulle säga, jag var helt förstummad över vad som precis hade hänt. Jag kastade en blick på Alex samtidigt som jag vände mig om och gick. Alex måste väl ha blivit så trött på att alla hela tiden gick omkring och hackade på honom att han väl tillslut hade gett upp och gått över till Markus sida, jag tror det är så som de flesta hade gjort från Markus gäng. Jag hade hört några rykten om att Markus hade blivit mobbad i lågstadiet och det kunde ju vara anledningen till att han har blivit som han är, men rykten är ju alltid rykten. Efter den här dagen blev allting ett helvete, jag hade blivit det nya mobboffret.

***

Jag kände det kalla toalettvattnet spolas över mitt huvud och hörde killarnas ondskefulla skratt för tredje dagen i rad. Jag orkade inte längre streta emot för jag hade kommit fram till att jag inte hade någon chans. Jag hörde hur någon ropade en gång till och hur Markus återigen tog ett stadigt grepp om min nacke och tryckte ner mitt huvud igen. Jag hörde skolklockan ringa och hur greppet om min nacke släppte. Markus och hans gäng plockade snabbt ihop sina saker och sprang till lektionen. Själv blev jag ensam kvar på toalettgolvet. Vi hade gymnastik sista timmen så det var ändå ingen ide att gå dit. Jag reste mig sakta, tog min ryggsäck och gick hem.

Mamma var som tur inte hemma när jag kom hem. Jag orkade inte med hennes frågor om varför jag skolkat från sista lektionen. Jag hoppade genast in i duschen och lät det varma vattnet rinna över min kropp. Mina tankar åkte huller om buller runt i mitt huvud. Hur hade allting blivit såhär? Om jag bara inte hade varit förkyld den där veckan så hade kanske allting varit helt normalt, eller?

***

Det hade blivit som en vana att varje gång jag kom till skolan kunde jag höra ord som skreks efter mig, ibland kunde någon slå till mig och nästan varje matrast var det dopp i toaletten. Jag vet inte om lärarna märkte att jag och Alex inte längre umgicks eller att jag kunde komma med vått hår till lektionen, eller så bara brydde de sig inte. Men en dag blev allting för mycket. Kanske det berodde på att det var fredagen den 13, jag vet inte.

Jag gick med sänkt huvud genom skolkorridoren i hopp om att Markus inte skulle märka mig.

-Tjena tjockis! hörde jag någon ropa bakom mig och fick samtidigt ett hårt dunk i ryggen.

Det var Markus som hade upptäckt mig. Smärtan i ryggen strålade ut i benen och jag liksom stannade för att samla mig då det plötsligt kom ett slag i magen. Luften pyste ur mig, jag föll ner mot marken och kippade efter luft. Jag hörde skratt ovanför mig och kände hur två starka armar lyfte upp mig. Det var Markus och en annan kille som höll i mig.

-Följ med här så ska vi ha de kul, sa Markus med ett flin.

-Som att jag har något val, viskade jag fram.

-Va sa du? frågade Markus och stannade upp.

-Inget.

-Nä, tänkte väl det.

De släpade in mig på invalidtoaletten nere i källaren. När vi kom in stod Alex där och väntade på oss. Det luktade piss inne på toaletten och tanken av att bli ned doppad i toalettstolen fick mig att vilja spy. När Markus och den andra killen började föra mig mot toalettstolen försökte jag streta emot.

-Men vad gör du pysen? sa Markus med sitt hånfulla skratt.

Jag försökte dra mig så långt ifrån stolen som möjligt när jag plötsligt återigen fick ett slag i magen. De här slaget hade inte varit så hårt och jag hade fått en idé. Jag kastade mig på marken som att slag hade varit skithårt och låg där och flämtade en stund. När jag kände hur greppen runt mig lossade kastade jag mig upp och slog till Markus rakt i ansiktet. Han vacklade till och ramlade baklänges. Greppet runt min andra arm lossnade och jag kastade mig mot dörren för att slippa ut och fly. Men dörren var låst. Jag försökte få upp låset men det tog alldeles för lång tid.

-Ta honom! skrek Markus så att det sprutade blod ur hans mun. Ni vill väl inte bli nästa?

Jag såg hur Alex såg osäkert på den andra killen men han var redan i full färd med att ta sig fram mot mig och fånga mig. Jag visste att nu var allting kört.

När Markus hade återhämtat sig steg han upp och stirrade på mig med en blick jag aldrig vill se igen. Han tog tag i min nacke och tryckte ned mig i toalettstolen.

-Pissa på honom, sa Markus till Alex.

-Eeh... har han inte redan fått tillräckligt, svarade Alex osäkert.

-Vill du ha ditt huvud ned stoppat i toalettstolen till nästa? Skrek Markus.

-E de det här som du vill Markus? behandla folk så som du själv har blivit behandlad? Skrek jag till Markus.

Det var tyst i några sekunder. Orden jag hade skrikit ut låg liksom och hängde i luften. Sedan öppnade Markus munnen:

-Pissa på honom Alex, pissa på honom.

Jag hörde hur Alex drog ned sin gylf och hur en varm stråle landade i mitt huvud. Allt jag ville var att bara försvinna. Markus skrattade sitt hotfulla skratt och sedan var de borta.

Jag vet inte hur länge jag låg där inne på toalettgolvet. Men när jag kom ut från skolan var det alldeles mörkt. Jag började sakta gå hem i det kalla novembermörkret. Mina tårar började rinna ner längs mina kinder. Jag orkade inte mer. Jag satt mig ner på en bänk vid skolan och grät.

-Är allting okej?

Jag hoppade till av rösten. När jag tittade upp stod där en dam framför mig. Hon såg gammal ut och var konstigt klädd. Hon påminde mig lite om en häxa. Den gamla damen upprepade sin fråga och satte sig ner bredvid mig.

-Är allting okej?

Jag vet inte vad det var med henne men när hon frågade frågan av mig igen var det som att jag inte orkade hålla in allting mera.

-Nej, allting är faktiskt inte okej, svarade jag med en ynklig röst.

-Vad är det som tynger ned dig? berätta till mig jag kanske kan hjälpa dig, sa den gamla damen med en vänlig röst.

Mina tårar började rinna ner längs mina kinder medan jag började berätta allting om från början. Jag berättade om Alex, min förkylning och det som hände i skolan idag. Den gamla damen satt hela tiden och bara tittade på mig, log och nickade ibland. Jag kände mig som en barnrumpa som satt där och grät och skvallrade men det var något med henne som gjorde att det kändes okej.

-Nu har du fått höra hela min historia och de finns inget som kan hjälpa mig, sa jag med gråten i halsen när jag hade berättat klart.

-Se så, torka dina tårar nu och bege dig hemåt. Ja ska se vad jag kan göra för att hjälpa dig, sa de gamla damen.

-Det finns ingenting du kan göra.

-Säg inte så, sa den gamla damen med ett leende på läpparna.

Innan jag hann säga något mer hade den gamla damen rest sig och gått sin väg. Jag reste mig sakta och började gå hemåt precis som den gamla damen hade sagt fortfarande lite fundersam över vårt möte. Vad var det som den gamla damen kunde göra? det är ju inte så att man kan läxa upp Markus på en kväll.

När jag var hemma hade klockan redan hunnit bli nio. Jag hade missat sista bussen så att jag var tvungen att gå hem en bit. Genast när jag kom in skyndade jag mig till duschen. Jag kände hur jag stank av urin, blod och svett.

-Emil, var har du varit? Sa mamma med en orolig röst och knackade på toalettdörren.

-Eh... jag for ju till en kompis efter skolan. Glömde jag att säga det?

-Ja, det glömde du. Din pappa och jag har varit oroliga i flera timmar, sa mamma med en orolig röst.

-Förlåt. Får jag duscha ifred nu?

Nästa dag ville jag inte alls till skolan. Jag försökte lura i min mamma att jag var sjuk men hon gick inte på det. Jag släpade mig långsamt upp från min säng och gick med långsamma steg till skolan. Jag skolkade från första lektion på flit och kom försent till den andra. När jag steg in i klassen mumlade jag ett tyst ursäkta att jag är sen och gick och satte mig på min plats. När jag satt där i klassrummet och lyssnade på hur läraren predikade om engelskaglosor märkte jag att Markus plats var tom. Jag blev genast lite gladare men tänkte inte fira i förväg att han var borta för ibland kunde Markus också skolka.

Markus var inte i skolan under hela dagen och när jag vaknade nästa morgon hoppades jag på att det skulle vara lika idag. När Markus var borta skedde det ingen mobbning i klassen. Jag tror att hans vänner var rädda att han skulle börja mobba dem istället för mig om de inte gjorde som han ville, speciellt Alex. Han hade ju varit Markus tidigare offer. När Alex hade blivit mobbad hade han börjat vara med och småmobba Alicia, då kanske Markus såg potential i att ha Alex med i sitt gäng.

När jag nästa dag gick till skolan hände det något konstigt. När jag kom fram till skolgården såg jag den gamla damen sitta på samma bänk som vi gjort härom kvällen. Jag saktade in min fart och började långsamt gå mot henne. Vad gör hon här?

-Hej, sa jag försiktigt till henne.

-Men hej! Vad kul att se dig, jag hoppades på att hitta dig här! Sa den gamla damen glatt.

-Ville du mig något?

Den gamla damen räckte fram dagens tidning till mig.

-Här varsågod. Läs!

På första sidan kunde jag läsa:

Markus Widenfelt spårlöst försvunnen

-Men..., viskade jag fram och var förvånad över vad jag just hade läst.

Den gamla damen gick sedan iväg och lämnade mig där ensam med tidningen. Jag såg varken henne eller Markus igen.

Amanda

Flicka på 15 år som gillar att skriva ibland :)
Amanda är medlem sedan 2018 Amanda har 2 publicerade verk