Publicerat
Kategori: Novell

Freddie Willis och konsten att komma hem levande!

Följande novell är bara en skiss och är inte helt finslipad. Du hittar säkert ett dussintal stavfel.


Freddie Willis och konsten att komma hem levande!

Freddie Willis var en mycket belåten man. Särskilt idag när han sakta spatserade hem från jobbet i ljuset av solen som snart skulle passera horisontens kant. April. Det var aprilsolen! Den gjorde alltid ett njutningsfullt intryck hos Freddie samtidigt som naturen och miljön ute hade börjat bli så vacker att han nästan tyckte det var jobbigt. Men det var en underbar dag, utan tvekan. Annars hade Freddie aldrig parkerat bilen nere vid tunnelbanan för att gå den långa vägen hem. Freddie hade jobbat övertid och nu skulle han äntligen hem. Hem från kostymklädda gubbar, hem från kontorsmöbler, datorer och från byråkratispråk. Hem till sin fru, sina två barn, sin hund. Hem till sitt idealiska liv i en liten villaförort. Han tänkte på det här, han tänkte på vad han hade uppnått, vad han hade åstadkommit. Fredrik Willis hade åstadkommit det idealiska amerikanska livet. Han hade kommit till en punkt i livet där han inte behövde mer. Där han funnit en total och stabil lycka. Med andra ord var han nöjd. Han tittade bakom sig mot sin bil. Till och med den passade in. En typisk modern minivan som hela familjen fick plats i. Hunden med för den delen. Det var nästan folktomt i området frånsett en man som närmade sig honom. När han var tillräckligt nära utbrast mannen i ett skratt. ”Fredrik!” tjöt han och tittade förvånat på Freddie. ”Det måste minst ha varit 20 år sedan! Hur är det med dig?” Freddie var chockad. Han visste inte vem det var han pratade med men han svarade. ”Jo, jag mår bra, det gör jag. Det var länge sedan.” Han spelade med, och det märkte mannen. Han sträckte fram sin hand och presenterade sig. ”Martin Eriksson, du kommer inte ihåg mig va?” sade han och skrattade. ”Nej det gör jag faktiskt inte” svarade Freddie och skrattade lite smått. ”Jag var din lärare i samhällskunskap på gymnasiet, Fredrik.”
”Den Martin!” utbrast Freddie, ”Det var som fan. Trodde aldrig att man skulle få se dig igen, du. Vad gör du ute i en villaförort som denna?”
”Jag hälsar på mitt nyfödda barnbarn. Så fantastiskt att bli morfar, speciellt såhär när man har gått i pension.” Martin såg nöjd ut. Han log.
”Ja, du har ju blivit så gammal så att du har gått i pension!” utbrast Freddie.
”Jo” svarade Martin, ”men gammal, det blir man bara om man bestämmer sig för att vara det här uppe” svarade han och pekade på sitt huvud.
”Det håller jag med om.”
”Vad sysslar du med nu för tiden då?” frågade Martin med djup förundran.
”Jag är chef för administrationen på ett av de större järnvägsbolagen inne i stan.”
”Jaså?! Det var inte dåligt du. Själv som sagt, har jag gått i pension och jag njuter varje sekund av det!”
”Det är bra det, Martin. Pensionslivet passar ju inte alla.”
”Så sant så sant. Vi kanske borde träffas över en fika, du kan ta mitt nummer.”
Martin öppnade sin rock och letade reda på en penna och en bit papper som han skrev sitt nummer på. Han gav det sedan till Freddie.

Dom förde ett långt samtal, ändå tills solen gått ner och landskapet lagts i ett dunkelt mörker. Då sade dom adjö, gick sina vägar och hoppades på att träffas igen över en fika. Freddie var hungrig nu, väldigt hungrig. Hungern hade förträngts när han och Martin talat men nu kom den smygande upp genom hans kropp. Han skyndade sig bort längs grusvägarna och valde den korta vägen genom skogen och över järnvägen för att komma hem.

Det var hungern, garanterat, som fick honom att agera som han gjorde. Till slut kom han fram till spåret. Trots att bommarna var nedfälld. Trots att ljusen blinkade och ljudet tjöt. Trots att han till och med såg tåget på avstånd rusade han över i hopp om att komma hem lite snabbare. Han tänkte inte en sekund på konsekvenserna. Men när han var halvvägs över tappade han sin portfölj framför sig, snubblade och blev liggande på spåret. Men det var bara i några sekunder. Han visste vad som skulle hända, rädslan kom krypande genom hans kropp men det var som om han inte hade förstått det på riktigt. Det är var den sista sekunden han kände rädsla för sista gången sedan försvann han från medvetande och existens. Hela hans liv blev förstört. Hela hans idealiska liv! Freddie Willis dog hungrig.

Skriven av: Erixonprof

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson