Publicerat
Kategori: Novell

Fri som fågeln

Han flyttade långsamt de mörkgröna glasögonen upp över näsbenet och riktade kisande blicken mot skyn. Tranor.
– Vi ses väl igen nästa vår, Hillevi? Säg att vi gör det. Tranorna flög vidare, och han suckade. Han slog dystert ner blicken från den gråmulna himlen. Klockan började närma sig tre, och snålblåsten hade börjat bita sig genom den tunna tröjan.
– Dags att söka sig hemåt. Sa han för sig själv, och tog upp den gamla Adidasväskan i brunt och orange från bänken han nu suttit på dagligen i fyra månader. Han borstade lätt av undersidan på väskan och påbörjade promenaden hemåt. Efter tjugo minuters vandrande genom parker, förbi höghus och familjebostäder, skymtade han det fem våningar höga huset, och han började målmedvetet öka farten. Han korsade den nygrusade cykelbanan och smet smidigt in genom den kalla ståldörren till trapphuset. Trapphuset var mörkt. Lamporna hade sedan i tisdags varit trasiga. Det tog ett tag för hans ögon att vänja sig vid dunklet, med det nätta ljuset från en grannes dörrspringa som enda ljuskälla. Den unkna doften av damm och kattkiss nådde hans näsa, och han gjorde en grimas, som varje gång han tidigare känt den. Han sprang med lätta steg upp för de marmorerade stentrapporna, och kom med en aning trötta ben upp till femte våningen – hans våning. Som varje gång han kommit springandes upp för trapporna möttes han av en iskall, död blick av den uppstoppade skatan han hängt i taket utanför sin ytterdörr. Han stannade framför fågeln och tittade länge på den, för att sedan låsa upp dörren med en djup suck.

När han kommit in i hallen satte han sig på en pall för att varsamt knyta upp de egentligen alldeles för långa skosnörena, på de nyköpta skorna i mörkbrunt läder. De luktade fortfarande skobutik, så nya var de. Han ålade fast skosnörena på ovansidan av skorna för att slippa blöta ner dem, och ställde dem prydligt på skostället. En tanke flög plötsligt genom hans huvud.
”Idag händer det, idag ska det ske.” Ett försiktigt leende smög sig på hans läppar. Utan ett ljud gick han in i sovrummet, och satte sig vid huvudändan av sängen. Där, på nattduksbordet, låg ett litet kuvert med en röd, bruten lackstämpel. Kuvertet var nött, precis som om någon glömt det ute i ett argt oväder. Han smekte det lätt med fingertopparna. Med en rörelse lätt som en fjäder öppnade han det och tog ut det spröda naturvita papperet som legat dolt i kuvertet. Han läste högt för sig själv:

”Min älskade

Förlåt. Jag vill bara säga förlåt. Förlåt för vad jag gjort, men det var det enda rätta. Jag älskar dig över allt annat, men jag klarade mig inte i den här världen utan hjärtesår. Dessa sår har under många år blivit fler, och till slut fått mitt hjärta att förblöda. Jag ska bli en fågel nu. Jag ska vaka över dig med mina stora vita vingar, och aldrig släppa taget om dig. En dag kommer jag och plockar upp dig, likt en skata som hittat en försvunnen vigselring i rännstenen. En dag ska du finnas vid min sida igen.

Hillevi”


Den vackra handstilen och de väl valda orden gav honom en känsla av sorg. En glömd sorg som gör sig påmind, och gång på gång sticker som nålar i hans hjärta. Han vek försiktigt ihop brevet på samma sätt som Hillevi gjort fyra månader tidigare. Med en lika mjuk rörelse lade han brevet i kuvertet igen och ställde sig upp. En tår rullade sakta ner för hans kind, och droppade från hakan ner på det nyligt lagda parkettgolvet. Han gick fram till spegeln på andra sidan rummet, och tog upp en kam. Det annars rufsigt lockiga och röda hårsvallet förvandlades till en välkammad, elegant frisyr. Han iakttog länge sitt solkyssta ansikte som annars brukade vara gråblekt, lika ledsamt som resten av honom. Han rätade till slipsen och styrde stegen mot garderoben. Tankarna rörde sig i hans huvud. De två vänstra garderobsdörrarna kändes för första gången på länge lockande. Med ett lätt knak gled de ljust beiga dörrarna upp. Hans ögon tårades. Där hängde kvinnokläder. Tunna, ljusa tyger i naturromantiska material. En doft av henne spreds i rummet. Han smekte de noggrant snidade trägalgarna med fingertopparna, och lät dem glida ner över tygerna. Med en lätt hulkning slogs han ned av minnena. De gjorde sig påminda så nära inpå. Svala tårar smekte hans hettande kinder samtidigt som han långsamt gled ner på knä. Han dunkade huvudet i golvet och frågade sig själv ”Hur kunde jag låta detta ske? Jag må vara en duktig krönikör, men långt ifrån en bra man.”

Plötsligt slutade han gråta och vacklade upp på ostadiga fötter, som om något knutit sig något inom honom. I ett försök att samla sig gick han ut i köket och hällde upp ett glas juice.
– Juice som alltid smakat så gott… Han hällde lika snabbt ut det igen.
– Jag vill inte ha juice, jag vill ha Hillevi. Han öppnade köksfönstret. Luften i köket var som vanligt kvav. Utan att tänka efter kastade han sig ut genom fönstret. Tyngdlöshet.
– Nu kommer jag Hillevi, nu kommer jag.

© Viola Holmgren

Skriven av: Viola Holmgren

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren