Frid på andra sidan om vår värld

Löven är gula och röda och regnet ligger i luften. Hon sparkar sig igenom lövhögarna som samlats längs trottoarkanten, så som hon alltid gjort, det hon alltid funnit en viss känsla av frid i.

Caroline blir 22 år gammal idag, hon känner vemod att fylla år och försöker att få denna dagen att gå precis som vilken dag som helst. De senaste födelsedagarna har Caroline fått spendera på olika psykavdelningar, på akuten eller liggandes flera timmar i bältessäng tillsammans med en skötare som försökt få i henne diverse lugnande mediciner. Hon ryser när hon tänker på åren som gått från det att hon blev inlagd första gången till idag.
Caroline tar upp en cigarett ur jackfickan och sätter sig på bänken utanför avdelning 28 där hon för tillfället bor. Hon stirrar på den stora vita byggnaden och försöker föreställa sig vad som händer inne på avdelningen just nu. Det är dags för fika vid denna tiden och hon föreställer sig Johanna i matsalen tillsammans med personal som försöker få i henne den halva skålen yoghurt. De hotar att sätta henne i intravenös matning och Johanna får panik, slänger skålen på golvet och försöker sticka. Plötsligt är hon nedbrottad på golvet. Hennes skrik och gråt täcker hela avdelningen men tystnar av när de drar henne till isoleringen, isoleringen vars väggar är så tjocka att skrik inte hörs igenom.
Hon kan se hur Margareta sitter i korridoren, gungandes fram och tillbaka med knäna uppe vid brösten och händerna knutna runt benen. Sådär sitter hon tills personalen tar henne i handen och leder in henne till det gemensamma vardagsrummet där de flesta vid denna tid samlas för att kolla på efter tio med Malou, den enda tiden man faktiskt lyckas få Margareta att sluta gunga, skaka och drabbas av panikattacker. Den enda gången demonerna tystnar.

Caroline drar ett sista bloss från cigaretten och går sedan mot entrén till avdelning 28 som hon varit borta från en halvtimme under hennes permission. En halvtimme utan att vara bevakad, en halvtimme i frihet.

Klockan är strax efter lunch. Sköterskan har gått sin vanliga runda med medicinvagnen och delat ut mediciner som får en att orka lite längre iallafall tills samma vagn kommer igen vid 19.
Margareta sitter och gungar i korridoren. Johanna sitter och gråter i ett hörn i vardagsrummet över sonden i näsan tillsammans med hennes kontaktperson sittandes i fåtöljen bredvid som försöker få henne att förstå varför sonden blivit ett alternativ.
Caroline står i badrummet och stirrar sig blind på spegelbilden med den unga kvinnan. Hennes hår har blivit ojämnt och stripigt och det som för ett litet tag sedan bara varit axellångt sträcker sig numera en bit under bysten. Ansiktet är blekt och avmagrat och ögonen tomma. Hon känner hur tårarna tränger fram bakom ögonen och hur den första droppen rinner nedför kinden. Hon tar ett djupt andetag, försöker komma bort, bort från avdelning 28 för en stund. Ut till frihet, till livet eller döden bara allt får bestå utav höstens vackra färger. Rött, gult, grönt.

Allt är ljust, höstens färger är starkare än någonsin och lycka har slagit rot i Carolines hjärta. Löven flyger åt alla håll då hon hoppar genom högarna som samlats längs med kanten.
Hon skrattar, hon känner sig fri. Avdelning 28 syns inte till någonstans och Carolines fnitter blir intensivare och intensivare och hon känner sig så lätt.
Ju mer tiden går, desto starkare ljuset blir, ju längre bort kommer hon.
Skillnaden mellan de andra drömmarna Caroline har haft är att denna vaknar hon aldrig upp ifrån.

Skriven av: Amanda