Frihetens pris

Ja! Det lyckades. Hon hade undkommit obemärkt. Det väldoftande fullkornsbrödet som hon just lyckats snappa åt sig från det lilla bageriståndet, slank lätt ner i den smutsiga tygpåsen som hon kommit över tidigare under dagen. Det hade i och för sig inte varit någon större bedrift, eftersom torget vid denna tid på dygnet var näst intill översvämmat av ivriga stadsbor, alla lika måna om att komma över de bästa varorna till de bästa priserna. Disa var dock ett undantag. Om hon bara hade haft något att betala med, en pung med silver, en gnutta säd eller bara några rullar yllegarn, då hade hon med all sannolikhet irrat runt precis som alla andra för att idka byteshandel med de många handelsmännen, vilkas frestande varor härstammade från alla världens hörn. Men nu var ju fallet ett annat: Disa ägde inget, med undantag från den brödlimpa hon just stulit och de slitna kläderna på hennes kropp. Hon sökte sig ut ur de tjocka folkmassorna, och in på en liten gränd som sedan några dagar tillbaka varit hennes hem. Hon satte sig ner, med ryggen mot en lortig timmerfasad, och tog ivrigt upp den brödbit, som skulle få bli dagens lunch. Hon bröt av ett stycke som hon stoppade i munnen, och med slutna ögon kände hon hur den delikata smaken av nybakt bröd tycktes växa i munnen, samtidigt som hon tuggade med god aptit.

Disa hade levt hela sitt liv på en gård utanför staden, men hur länge det var visste hon inte, eftersom hon helt saknade kunskaper i matematik. Gården ägdes av en herre, mycket rik både ekonomiskt och vad gällde samhälleligt inflytande. Disa hade slavat som väverska på gården, och genom åren hade hon blivit en riktigt skicklig sådan. Hon var också en mycket härdad ung kvinna, såväl fysiskt som psykiskt, då hon, på något sätt, hade lärt sig att koppla bort smärtan från varje pisksnärt, varje örfil hon bestraffats med. Dessutom hade hon börjat vänja sig vid att varje natt bli sexuellt förödmjukad och utnyttjad av gårdsherren och hans söner, vilka utan någon som helst respekt och hänsyn, gick under lag med att de utövade sina husbondeliga rättigheter. Men nu skulle det bli slut på allt det där. Det var för bara några dagar sedan som Disa lyckats fly från gården, och med total oerfarenhet försökte hon nu överleva på stadens gator. Det var som om en helt ny värld hade öppnats för henne. Hon hade förstås hört sagor och berättelser från den stora världen, men hon hade själv aldrig någonsin satt sin fot utanför de höga trämurarna som omslöt gården. Det var således med stor fascinering som hon skådade de vackra byggnaderna och det häftiga folkvimlet på stadens gator och torg, men likväl kände hon sig ängslig och oroad över huruvida hon skulle klara sig i denna oförutsägbara tillvaro.

Disa tuggade vidare på brödet, och när den allra sista smulan var uppäten, lade hon sig försiktigt ner på den ojämna grusstigen för att ta sig en tupplur. Det dröjde inte många minuter innan hon slumrade till, trots de obekväma förhållandena, men det är klart – var det något som denna unga kvinna var van vid, så var det ju just obekväma förhållanden.

Det avlägsna skallet från en hund fick Disa att åter vakna. Gäspande reste hon sig upp för att sträcka på sig och vakna till. Det hade redan börjat skymma, och även fast det var sommar fick den kalla luften henne att huttra till. Plötsligt hörde hon en kraftig smäll inifrån en gårdsplan som var belägen precis bredvid henne, och försiktigt gick hon närmare för att se vad som orsakat det våldsamma ljudet. Mot henne, tvärs över gårdsplanen, skyndade en pojke, ungefär i samma ålder som hon själv, med en stor säck över ena axeln och den andra näven full av dyrbara smycken. Några meter bakom den förskräckta pojken rusade en medelålders man med draget svärd, och att döma av hans ansiktsuttryck och de grova orden som strömmade ur hans mun, hade han inte för avsikt att lämna pojken oskadd. Disa beskådade uppskärrad det vilda händelseförloppet, och såg plötsligt hur pojken snavade och föll huvudstupa i marken. Hon fick syn på en stor sten som låg framför henne, och hon bestämde sig för att handla. Hastigt tog hon upp stenen och slungade den mot mannen, som precis skulle till att hugga svärdet i pojken, när den träffade honom mitt i pannan, och han trillade baklänges i backen. Den andfådda pojken vände sig på marken och tittade upp på Disa, som nu var på väg mot honom. Hon räckte ut sin hand för att hjälpa pojken på fötter, och när de båda stod öga mot öga presenterade de sig för varandra. Pojkens namn var Axel, och han föreföll djupt tacksam. Hans vänliga ord och hans påfallande utstrålning fick Disa att rodna, medan hon försökte förmildra sitt hjältedåd genom att påstå att ”vem som helst skulle ha gjort likadant”. I ögonvrån skymtade de två hur den omtumlade mannen plötsligt började röra på sig och mumla något om att ”stoppa boven”. Illa kvickt lade dock ungdomarna benen på ryggen och försvann bort i mörkret.

Disa fick veta att pojken, sedan några månader tillbaka, hade arbetat hos mannen, och att denne var en rik och väletablerad hantverkare. Axel levde ensam med sin svårt sjuka mor, och han var därför tvungen att arbeta hårt för att de båda skulle klara sig. Med usel lön hade han jobbat och slitit, uppemot 10 timmar om dygnet, men trots detta hade de knappt mat för dagen. För några dagar sedan hade Axels mor blivit ännu sämre, och han hade vädjat till sin arbetsgivare om ett smärre lönelyft, men utan resultat. Det var då som pojken tagit det desperata beslutet att söka igenom sin chefs bostad och stjäla allt av värde som han kunde hitta. Oturligt nog blev han upptäckt, och hade det inte varit för Disa så hade han nog varit i Herrens händer vid det här laget.

Axel tog med sig Disa till stadens utkant, där slummen var som mest utbredd, och visade henne till den ruckliga träbyggnad som han och hans mor bodde i. Det var en liten stuga, med ett enda rum, och i en säng intill ena väggen låg en kvinna och sov. Axel gick fram till sängen och skakade liv i kvinnan, som han därefter presenterade som sin mor. Disa gick sakta fram till henne och det var med nöd och näppe som den orkeslösa kvinnan lyckades skaka hand med Disa. Hon såg verkligen bedrövlig ut, men hennes ögon glänste av godhjärtenhet och trots de svåra smärtor hon uppenbarligen hade, verkade hon glad över det angenäma mötet.

Alla de värdesaker som Axel lyckats stjäla försökte han tillsammans med Disa att byta mot mat och kläder, men också medicin och läkarhjälp åt sin mor. Men eftersom de båda saknade affärskunskaper var det ingen sällsam företeelse att de betalade en aning för mycket än vad de egentligen hade behövt, då de skickliga och snikna köpmännen tog till alla möjliga knep för att snärja sina kunder. För första gången på mycket länge kunde de två ungdomarna i alla fall äta sig mätta och till och med unna sig en lyxig måltid på ett av stadens bästa värdshus. De två började också fatta tycke för varandra, alltefter det att de kom varandra närmare. Det hela utvecklade sig vidare, och utmynnade så småningom i vad man kan kalla äkta kärlek. Livet var inte längre en börda, även om det ännu inte var helt lätt. Disa hade fortfarande svårt att handskas med all denna frihet. Ända sedan barnsben hade hon levt under ständig order, och hon hade lärt sig att det var fel att tänka själv. Det kändes därför konstigt, nästan obehagligt att nu kunna göra precis som hon ville. För första gången sedan hon rymt, trots det hat och den ilska hon känt då, upplevde hon nu en längtan. En längtan att få komma tillbaks till gården, tillbaks till den gemenskap som funnits bland trälarna, tillbaks dit hon hörde hemma. Detta lilla frö låg där och grodde inom henne, och det var en avgörande händelse som fick det att till sist slå ut.

Efter ett obetydligt gräl hade paret skiljts åt en kväll, och Disa hade valt att inte tillbringa natten hemma hos Axel och hans mor. Istället sov hon utomhus vid en gata, och när hon på morgonkvisten begav sig tillbaka i hopp om försoning, väntade henne något fasansfullt. Hennes misstankar började redan när hon närmade sig det nedgångna huset och fick se hur flera hästburna män avlägsnade sig med full stridsmundering. Hon hade en obehaglig känsla att det hela kunde ha att göra med den händelse som för några veckor tillbaka hade förenat henne och Axel, och blivit början till hennes fria livs uppgång. Det skulle dock inte dröja länge för henne att komma underfund med att samma händelse hade blivit orsaken till hennes livs största fall. Orolig skyndade hon närmare huset, och det första hon förnam när hon öppnade dörren, var känslan av ond bråd död. Huset hade blivit länsat på allt vad värdesaker hette, men detta var inte vad som fångade Disas syn först. För framför henne på golvet låg två döda kroppar, den ena i form av en äldre kvinnogestalt, och den andra som en yngre pojke, just den pojke som hon lärt känna för bara några veckor sedan, och som sedan dess betytt allt för henne. Disa brast i gråt av den chock och förtvivlan som, likt ett skarpeggat spjut, träffat henne och krossat alla de skäl hon hade haft till att låta fröet av längtan få förbli ett frö. I ett ögonblick var hon tillbaks på steg ett; ensam, olycklig och fattig i en värld som hon visste att hon inte kunde klara sig länge i. Utan erfarenheter, utan stöd och utan kärlek och gemenskap, vad var egentligen friheten värd då? På gården hade hon ju allt detta, och dessutom mat för dagen. Även om hon blev betraktad och behandlad som en ägodel, ett simpelt redskap, fick hon ju i alla fall leva, något som hon onekligen inte klarade av på egen hand i den stora, grymma världen. Disa var en trälinna och gården var hennes hem.

Skriven av: Rickard Lindhé