Publicerat
Kategori: Novell

Frustrationens sång

Elden och molnen

Martin sitter lutad mot tegelmuren som glöder röd i kvällssolen. Näktergalarna i träden sjunger sånger om kärlek och hat. Han håller ett gulnat, matt brev i handen, med ord vars kristallvassa eggar skurit djupa sår i förståndet. Öppnat Hades käftar; nu finns ingen väg tillbaka. Han är förvirrad, men alltihop måste vara sant, hur osannolikt och omvälvande det än ter sig. Det kan inte vara på något annat sätt.
På vägen nedanför cyklar ett par förbi. Hon i sin azurblå kappa fladdrande efter sig ler mot Martin där han sitter i gräset, begrundandes helvetsgapet som öppnat sig mellan hans bottenlösa förvirring och skräck och hennes enkla ovisshet. Han kan inte le tillbaka, utan känner bara äckel - skräckens äckel inför en dömd människa - kräla som lava upp i halsen. De hafsigt skrivna orden slingrar sig försynt över pappret, ovetandes sin absurda innebörd, ovetandes att de förmedlat visshet om sakernas tillstånd, sköljt dem över Martin i en sjunde och sista våg. Något försöker febrilt slita papperet från honom. Det är den osynliga vinden, men han håller brevet fast i sin alltmer svettiga hand. Han kan förnimma doften av Johanna i luften, men hon är ju borta, borta. Papperet och dess ord måste dö. Försvinna. Ingen ska nånsin få veta, nej, aldrig. Om han inte bränner det så skulle, skulle...han orkar inte tänka mer.
Paret försvinner nedför backen i vinddraget, dövande kastanjeträdens sus som nu landar på Martins fötter. Han ser sig förstrött omkring, men där finns inget annat än hans skor, gräset, träden och himmelen. Det är nu det måste ske. Vid den brinnande horisonten, gömd bakom kastanjerna, står Obelix och slänger tusen bautastenar mot Martins hyperventilerande bröst så att andningen blir forcerad. Cigarettändaren sitter i handens skruvstäd, fastskruvad. ”Kanske borde jag behålla pappret, visa det för Stefan och Hanna och de andra. Brevet var kanske bara ett sjukt skämt. Ett förbannat elakt, sjukt skämt.” Hans tumme går i baklås i förvirringen, han blir oförmögen att göra det oundvikliga. Men han måste. Det finns ingen annan väg att gå. Det är ju sant, det är ju sant, tänker han. Det har hänt och detta är Johannas sista vädjan, jag kan inte göra nåt annat. Han tänder på i ena hörnet och håller det mellan tummen och pekfingret medan lågorna börjar äta sig uppåt, tills de erövrat hela pappret. Det brinner som en signaleld. Svart rök slingrar sig upp mot de knappt synliga stackmolnen, som nu tycks fly av rädsla för de stigande papperslikdelarna. Det är borta, det där brevet, för alltid. Och det är borta, hans hopp, för alltid. Nu återstår bara resten - den hopplösa resten.

1
Tre veckor tidigare var Martin på väg hem efter en tung arbetsdag bland snusande hockeypappor och sina sportfånar till arbetskamrater. Han hade tagit en paus från filosofi- och litteraturkurserna på universitetet och jobbade sedan ett halvår tillbaka i en sportaffär på Kringelgatan. Han ville spara ihop pengar och resa istället för att diskutera meningslösa teorier med kedjerökande rakbladsmänniskor med författardrömmar. Men bland hyllmetrar av överflödiga utensilier för golf, hockey och surfing förlamades han istället av den intellektuella tomheten och enformigheten, han förbannade vardagens rutiner. Han skulle säga upp sig. Kalle hade snokat reda på en Boliviakurs på Junsele folkhögskola. Sydamerika: voluntärarbete och värme - mänsklig och meterologisk.
Den här tisdagen trampade Martin fram i hjärtat av pampas med blodet snabbt pulserande i tinningarna. Neil Young i lurarna. Han nästan svävade fram. Johanna skulle ändå komma hem sent, så han kunde lika gärna cykla omkring någon timme. När Harvest tog slut stannade han vid vägkanten och tog av sig hörlurarna. På ena sidan omgavs han av öppna fält där man precis börjat odla, på andra sidan låg en korvfabrik och han tänkte på grisar, svål och slakt medan han grävde i väskan efter CD-spelaren, men fick istället upp telefonen; '8 missade samtal'. Det är säkert Johanna som undrar var jag håller hus, tänkte han, men samtidigt började telefonen ringa, och han svarade. Det var Hanna, Johannas vän. Hennes sköra röst fick honom att känna obehag. Hon talade oredigt och snabbt och sa att det hade hänt något. Martin förstod vartannat ord i den förvirrade förklaringen. 'Hon har ramlat... illa... alltså, vi måste prata, åh, jag kan inte förklara nu...' Hon grät nog till och med. Han försökte fråga mer, och hon sa att det var bäst han åkte hem till henne, hon var oförmögen att säga något över telefon. I djupet av sig själv kände Martin skräckilningar krypa fram. Han cyklade direkt hem till Hanna. Hon öppnade någon sekund efter han ringt på, som hade hon stått och väntat in hans ankomst vid dörren. Hon hade gråtit mycket, och var rödmosig i ansiktet. Stefan och Laura satt framför TV: n, de tittade på ett meningslöst program men verkade egentligen inte se, utan satt som ihåliga granitblock i den kvällssolbelysta tystnaden. Martin kände att något var fel, förbannat fel. 'Vad har hänt, vad är det!', nästan skrek han. De andra såg intensivt på honom; deras ögon var gråtfyllda och rödsprängda. Stefan började långsamt berätta. Hans röst darrade och han kunde inte fokusera blicken på Martin, utan lät den oroligt flacka kring i rummet. 'Jo, Johanna var uppe i ett träd' började han, 'hon var och kollade på fåglar eller nåt, fattar inte varför hon skulle klättra så högt, men hon ramla, alltså det var ingen där som såg det, men hon måste ha ramlat, och hon är, är, hon är död, hon dog därute i skogen. Några som var ute och gick hittade henne, hon hade ramlat, slagit i huvudet en sten, hon dog nog direkt...'. Han började gråta, de andra grät redan. Stefan stelnade till för en bråkdel av sekund. Allt kändes overkligt, som var det mitt i natten och han vaknat upp från en av de där drömmarna. Kroppen var okontrollerbar, och han sjönk ihop i en fåtölj. Han blev arg, ledsen, uppgiven, uppriven. Där på golvet hos Hanna krackelerade hans identitet, i skräckblandad sorg och ilska över det ofattbara satt han länge tyst utan att fästa blicken vid någon eller något. Hon kunde ju inte vara död, nej, inte död, vadå, hon levde ju nyss, men hon kanske bara svimmat. Död, nej, nej. Det kunde inte vara sant. Tre dagar senare var det begravning. Vännerna var där. Familjen. Gråt. Prästen talade om dödens grymhet. Förutom dennes närvaro var det en fin ceremoni.

2
Martin satt ensam i sitt rum. Det var sent, nästan så sent att det hunnit bli tidigt. Han hade suttit uppe och grubblat, druckit kaffe och gått igenom allt fram och tillbaka. Åter och åter. Men han fick ingen ordning på något. Drömmen om Sydamerika låg längst ner i sorgens Marianergrav, ovanför denna svallade ett hav av illamående. Det hade gått nästan tre veckor sedan Johanna dog; hans liv hade varit uppochner, kaosartat. De första dagarna hade han och vännerna umgåtts nästan tjugofyra timmar om dygnet och trygga i varandras famnar pratat och lindrat den obönhörliga smärtan.
En vecka efter den där fördömda tisdagen började Martin jobba igen, men varenda steg han tog, vartenda andetag, var en stor utmaning. Framför sig såg han en svart korridor. Denna saknad, denna oförklarliga ondska. Vardagens rutin var dock en hjälpande hand, och faktiskt även de ytligt ryggdunkande arbetskamraterna, som annars vara stela och avståndstagande. Man stöttade honom, ställde frågor, fanns där. Martin hade ändå försökt hantera sorgen på det enda möjliga sättet; genom att fortsätta leva sitt liv som förut, trots att den som blivit halva hans person var borta. Att handskas med tomheten efter en närståendes död är lika hopplöst som att ställa en enkrona på högkant: utan stöd faller den. Men han hade stödet, och han höll sig uppe.
Men förutom smärtan var det något annat som tyngde honom. Johanna hade varit alldeles uppe i ett projekt som hon vägrade berätta om veckorna innan hon dog, men ingen hade fått veta vad det var. Martin tjatade och bönföll att få veta vad det var hon så hänsynslöst kastat sig in i.
- Men jag kan verkligen inte berätta vad det är, om jag lyckas kommer du få veta. Det har med skolan att göra, men jag vill inte att nån ska veta vad jag gör, det är alldeles för vansinnigt. Det är helt knäppt, och alla kommer tro jag är sinnessjuk, eller nåt.
Så hade hon sagt till Martin en kväll när hon kom sent och han frågat vad hon gjort, var hon varit. Han litade på henne, att hon inte var otrogen eller nåt sånt. Kunde hon ha varit med någon annan? Tanken verkade absurd. Inte hon, väl?
Egentligen höll hon på att skriva sitt examensjobb - hon läste till civilingengör i miljö och vattenteknik - men hade istället tillbringat hela dagar ute i skogen, enligt henne själv i alla all. Flera gånger kom hon hem efter mörkrets inbrott och var helt upprymd. Men hon berättade aldrig varför, utan sa bara att hon var på väg att göra något stort, och att han snart skulle få veta.
Johanna hade ett brinnande intresse för teknik, men också för biologi och naturen. Hon älskade att vandra omkring i skogen och på ängar för att titta på fåglar, lyssna på dem och känna hur hon smälte samman med djuren, med naturen, med kosmos. Men hennes begeistrade lynne veckorna innan hon dog var något utöver det vanliga intresset; det gränsade till fanatism. Att älska naturen är en sak, men att tillbringa tio timmar om dagen i skogen och inte vilja berätta vad det handlade om var för Martin en märklig gåta. Han undrade om hon ljög, om hon hade någon annan, men hon lovade och svor över allt annat att hon var trogen honom, men att hon inte kunde berätta mer. Han trodde henne. Men deras förhållande blev krampartat ju mer uppslukad hon blev av sitt projekt.
Varför hade hon varit där, vad hade hon gjort i trädet? Tittat på fåglar och ramlat ner, det lät väl i och för sig rimligt? Men varför, hon gillade förvisso naturen, men det var ju något mer?
Martin blev mer förbryllad för varje dag som gick. Kvällen före den där tisdagen hade hon suttit uppe länge, Martin vaknade vid tvåtiden och märkte att Johanna ännu inte gått och lagt sig. Han hörde små skramlande ljud från köket, och genom dörrspringan sipprade ett frenetiskt lysrörsljus in. Men han somnade snart om i igen. Vid fyratiden kom hon in till Martin och la sig, han vaknade till. Johannas ögon brann i mörkret.
-Jag kanske har lyckats med något, åh, jag måste testa det, om det funkar i morgon kanske, kanske....ja, då får du veta allt. Åh, jag vill berätta, men det är så knäppt allting. Egentligen borde jag ju kunna säga det, men det känns så fånigt, jag kan ju lika gärna vänta ett tag, om du inte dör av nyfikenhet...gör du det?
Martin svarade att han väl kunde vänta, han ville att hon skulle göra det som var bäst för henne.
-Bara du lovar att berätta allt sen, men det hinner du ju. Vi har ju så mycket tid.
De somnade utan att ha haft sex. På morgonen när han gick till jobbet låg Johanna fortfarande i sängen och sov. De pratade aldrig med varandra under dagen. Sen var hon död.

3
Vad hade hon gjort därute? Hade det någon betydelse nu? Vad kan få en människa att inte vilja berätta? Rädsla, ångest, skam, skuld? Även om det nu var relaterat till examensjobbet, som hon sagt, och inte hade någon större betydelse, låg det ändå där och gnagde ännu. Han ringde hennes handledare på företaget Golder. Som förväntat hade denne ingen aning vad hon haft för sig.
- Hon var nästan aldrig här, och ex-jobbet var hon i princip klar med, sa den surmulne geologen till Martin.
- Hon va en bra tjej, duktig och söt, förjävligt vad en olycka kan göra, sa han, men Martin kände sig föga tröstad av Herr Sten.
Eftersom att exjobbet handlat om någon slags modell för att räkna ut vattenflöden någonstans vid kusten, verkade sambandet mellan studierna och hennes skogsbesök obefintligt. Inte heller vännerna hade hört mer än Martin. De tyckte alla att hans ansträngningar var fåfänga och onödiga, att de förvärrade smärtan. Stefan försökte hjälpa Martin så gott han kunde. De satt som en av många kvällar hemma i Martins lilla inbodda etta och pratade.
- Du kommer ju aldrig få veta, och det kanske inte ens är något att veta, hon var ute i skogen. Precis som hon älskade att vara, hon dog där hon älskade vara. Tänk på det, se något fint i det, du kan inte älta allt. Vad hennes projekt än handlade om hann hon inte färdigt, och du måste väl fan inse att det inte spelar någon roll längre. Det känns trist att säga det, men skit i det där, hon var i skogen och gjorde nåt, men du kommer ju aldrig få veta vad det var. Tänk på allt bra ni hade istället. Lyssnar du, förstår du vad jag säger?
Martin hörde, men var uppslukad i sig själv. Nej, han lyssnade egentligen inte.
- Du förstår inte vad jag menar, sa Martin. Det finns massa grejer som inte stämmer. Hon hade en ryggsäck med sig när hon var ute, för den var inte hemma, och i den finns kanske den där grejen hon suttit och pillat med kvällen innan, vad det nu var för nåt. Var fan är den där ryggsäcken? Den kan ju inte ha gått upp i rök. Ingen har ju sett den.
- Hon måste ha glömt den nånstans, och så har väl nån snott den, jag fattar inte vad du menar, vad skulle det ha för betydelse var hennes ryggsäck tog vägen. Det är inget mysterium det här, hon ramlade ner.. Alltså, om du nu tror att hon blev mördad för att hennes ryggsäck är borta, ja, då är du ju paranoid.
- Jag tror inte hon blev mördad. Men jag vill ändå veta vad hon kom på kvällen innan, hon var helt lyrisk ju, sa att den här grejen kanske skulle lyckas.
- Vadå den här grejen?
- Asså, det här hon höll på med. Men jag har ju ingen aning om vad det var. Ingen vet nånting.
- Men du, att hon dog behöver inte ha något att göra med allt det som hände veckorna innan. Hon kanske bara ljög hela tiden och var med någon annan.
- Du fattar ju inte! Hon var inte otrogen, det vet jag. Hon var inte sån, men det var nåt, och jag måste få veta vad det var!
- Men hur då? Hur ska du få veta nåt som hon aldrig berättade för nån. Inser du inte att det är hopplöst?
- Om det ändå funnits en lös tråd att börja nysta med, om hon bara sagt ett litet ord, men nu är allt förlorat. Jag fattar ingenting!
De satt tysta. Martins tankar hade hamnat i en hopplös karusell som centrifugerade förståndet.
- Om jag frågar alla hon träffat, alla hon kände, nån måste hört nåt!
- Men...hon sa det ju inte till nån. Om ingen av oss visste, inte hennes föräldrar, ingen vi träffat hittils, vem skulle hon sagt det till. Hennes muskulöse älskare?
- Äh, fan, du är så jävla...du hajar inte varför jag är så...äh. Vi skiter i det här.
Hela historien gjorde Martin vek. Han hade tappat tålamodet och tänkte inte längre logiskt. Men Stefan hade rätt, han måste ge upp, det fanns ingen mening i sökandet, han irrade runt i en isgrotta för att hitta en palm. Sökandet skulle aldrig leda någonvart, trots att det i magens djup låg en envis sten och skavde. Men vad skulle hans nyfikenhet leda till, vad kunde han få reda på? Ingenting, han hade ingenstans att börja.
De lät lyssnade på Blonde on Blonde och Marin grät. Sen Terrassen av Fellini som de halvt slumrande såg på. Stefan gick hem när Martin somnade i fåtöljen och då hade det redan börjat dagas och fåglarna kvittrade morgonpiggt i träden.

4
Nej, det var ingen som visste någonting om Johannas hemlighet. Martin försjönk i sorg och arbete. Han höll sig uppe, men gick som en levande död mellan jobbet och lägenheten. Han åt, sov, tänkte och sket. Det var allt. På kvällarna satt han och läste förstrött i en tjock rysk roman. Visst blev han uppslukad av alla bihandlingar och de tre bröderna Karamazovs besynnerliga lynnen, men samtidigt gjorde de honom mer snurrig, därför slutade han ofta läsa efter ett par sidor för att enbart stirra ut i luften. Han tog upp boken igen, läste några sidor, för att sedan stirra. Flera kvällar i rad satt han på det här viset i sin fåtölj och kände hur tiden inte alls läkte några sår. Den rev upp dem igen, saltade så det sved ännu mer. Ja, tiden gjorde allt annat än att läka. Det gick en vecka, som lika gärna kunde ha varit tre år, eller en minut; tiden hade löst upp allt till en grym, grumlig massa.

Solen sken som en furie när han en dag cyklade hem i kortbyxor och linne från jobbet. Det var varmt, nästan skönt, tänkte han, och stannade till vid slottsbacken för att slå sig ner i gräset. Han lutade ryggen mot det ena tornets röda tegelvägg, andades in djupt och kände en förnimmelse av välmående krypa fram i hjärtat som de senaste veckorna körts genom en känslomässig dokumentförstörare. Men i denna stund började faktiskt världen runtomkring te sig något så när normal. Han hörde fåglarna i träden, såg några personer stå och vänta på en buss nedför vid vägen - världen verkade verklig igen. Men, Johanna var död. Han påmindes hela tiden om detta, vart han än tittade fanns något som fick honom att känna hennes andedräkt, höra hennes röst. Han ville luta sig fram och viska i hennes öra att hon skulle få leva här hos honom, nu, att hon skulle komma tillbaka. Han trånade och längtade, men hon var borta. Hon var inte kvar, det verkliga livet var nu, han måste stå ut, stå upp och härda ut. Nietzsches ord 'det som inte dödar gör dig stark' for genom huvudet, och fastän han erkände tankens motsägelsefullhet innehöll den ändå en sanning. 'Det' hade ju faktiskt dödat, men samtidigt hade han kanske härdats. Jag andas, jag gråter, jag tänker - alltså är jag levande, tänkte han. Han lutade sig tillbaka och slöt ögonen - solen värmde genom huden in till märgen. Den sköna känslan forcerade bort jobbiga tankar och Martin kände hur det tvekluvna behaget spred sig genom kroppen som len filmjölk. Han var lugn.

Frustrationens sång

Runt omkring rör sig världen, men Martin sitter blixtstilla. Den lilla näktergalen i trädet sjunger oberörd sin sång. Plötsligt flyger den ner mot Martin och landar någon meter bredvid. Han sitter fortfarande med slutna ögon, och märker inte fågeln förrän den är precis så nära att den snuddar vid hans håriga vänsterben. Han slår förskräckt upp ögonen, tror att det är någon där, men ser att det bara är en fågel och blir lugn. Näktergalen står helt still bredvid honom och verkar inte rädd, snarare nyfiken. Martin är tyst, fågeln ännu tystare. Under några sekunder tittar de på varandra, och Martin får en absurd ingivelse, det är som om de skulle kyssas. Tiden har stannat - de två är de enda levande på jorden, tycks det. Martin tänker att han har tämjt naturen, ryckts ur sitt människoskal och förvandlats till ett ogripbart väsen, en trollande vätte, som nu kan behärska allt och alla. Men plötsligt surrar en geting förbi hans högra öra, han viftar frenetiskt med båda händerna men den envisa surrsatan fortsätter att envist hävda sin viktiga existens kring Martins öron och han förlorar tron på att kunna tämja djuren. Handvispandet får näktergalen att genast ta till flykten, och Martin blir än mer sur på getingen som - inte nog med att den irriterat - också förstört det magiska fågelmötet. Han reser sig upp och lyckas till slut fäkta bort getingen. Den surrar vidare i världen. För att irritera fler människor, kanske drunkna i ett saftglas eller sticka en allergiker till döds. När han sätter sig ner igen ser han en liten gulnad pappersklump bredvid sig i gräset. Han märkte den inte förut, trots att den syns så väl. När han tänker efter blir han säker, den låg inte där nyss! Den är ju precis där näktergalen stått och velat kyssas. Martin blir förvirrad, men plockar upp den gula klumpen, som var visar sig vara ett A-4-ark, vikt in absurdum. Han vecklar ut papperet helt och ser att det är fyllt med text på båda sidorna. Ett brev, vad det verkar. Någon måste ha tappat det, eller kanske läst och slängt bort det. Han vill inte läsa brevet som är långt och verkar jobbigt. Han lägger det åt sidan och lutar sig tillbaka mot muren för att sjunka in i dvala i solens värme. Men snart blir han ändå lite nyfiken, och bestämmer sig för att läsa, i alla fall lite grann. Han tar upp papperet och vänder och vrider på det, tills han hittar början. Det är adresserat till någon med samma namn som honom - litet lustigt, tänker han och läser:
'Martin!! När du får det här är jag kanske död.'
En väldigt dramatisk inledning, onödigt dramatisk, så där behöver man ju inte hålla på, tänker han. Men plötsligt stelnar han till, det är nåt med handstilen. Det isar längs ryggraden, han känner sig vettskrämd och ser sig paranoidmässigt kring för att få syn på någon, på den som lagt lappen där åt honom. För någon måste ha gjort det, det var inte där alldeles nyss, det är han säker på. Men han ser ingen, och han hör ingen. Han fortsätter läsa med ett kväljande obehag. Med kräkkänslor i maggropen.
'Åh, jag vet inte varför jag skriver det här, det känns så jävla knäppt, men jag gör det för jag vet att du aldrig kommer få att läsa det. Men jag är rädd! Jag känner att det kommer hända något. Jag sitter i ett träd och skriver och jag vill bara klättra ner och gå hem. Men jag väntar, bara lite till, jag är så nyfiken. Utgå från att du aldrig kommer få det här brevet, det gör nämligen jag. Om du mot all förmodan skulle läsa det, måste du bränna det direkt. Du måste göra det, och leva vidare med alla andra lite till, för min skull, för allas skull. Nu ska jag berätta, men hur? HUR? Jag har varit hemlig, för det hela har varit så absurt. Jag ville ju inte säga nåt förrän det var färdigt. Nu har jag lyckats, jag har lyckats! I går kväll satt jag uppe och skruvade och justerade, och jag provade den idag i skogen. Jag klättrade upp i ett träd och satt där en stund, jag satte på den - det fungerade. Efter nån minut såg jag en fågel, den kom verkligen till mig och satte sig på min gren - en näktergal! - och jag gjorde precis som jag tänkt. Smög mig nära, så nära det gick, och vred på volymen. Och jag fick in ljud! Ljud översatt så att jag kunde förstå! Du kommer inte tro mig! Men samtidigt, om du läser det är jag kanske död - då vet du att allt är sant. Jag kan inte berätta hur apparaten var konstruerad, det går inte, det är meningslöst. Om jag är död spelar det ingen roll, ingen som helst. Men jag lyckades i alla fall - jag använde min mobiltelefon som stomme för att tillverka en fågeldecoder. Du inser nog varför jag var så förtegen - en sån sak kan man inte berätta, du skulle trott att jag var en total idiot. Alla skulle trott det! Men jag hade fått upp ett spår av en slump och det lilla spåret blev till en fix idé och den fixa idén blev verklighet! Jag satt här nyss på grenen och hörde en fågel kvittra, samtidigt som det ur min lilla högtalare strömmade ut ord på svenska - kan du förstå det!? Men det näktergalen sa var helt osannolikt, mer osannolikt än det faktum att jag förstod den. Jag har det inspelat i min telefon, den sa så här:
'Mänskligheten är ett test! Ni är ett test. Lyssna, lyssna! Dom långt borta testar liv. Men det går inte, livet fungerar inte. Livet förstör sig själv. Snart kommer Dom och hämtar hem allt! Snart kommer Dom. Ni har kommit tillräckligt långt, testet är misslyckat. Vi fåglar har sett allt, vi har hört allt, ni människor har börjat förstöra er själva, snart kommer Dom! Fly! Fly!'
Det här var allt den sa, om och om igen. Det snurrar i huvet, jag kan inte tänka klart. Av vilken anledning skriver jag? Jag är rädd! När fågeln suttit en stund på sin gren och kvittrat samma sak kanske tjugo gånger förändrades den, den såg mig i ögonen. Sen sa den: 'du måste dö nu', och flög iväg. Så nu skriver jag ner allt här på grenen. Allt är ju bara en dröm eller så har jag blivit knäpp. Jag är i trans tror jag, det kanske är feber? Nu skriver jag färdigt, klättrar ner och går hem. Men tänk om det är sant! Vi är bara ett test som nått slutfasen, vi är ingenting. Om du får det här ska du snart dö, och alla andra. Och jag är död redan, fågeldöden. Låter som Stephen King-bok ju. Varför, jag måste veta mer, åh, jag vill veta allt. Nästa fågel jag hör kanske säger nåt annat. De kanske är galna allihop, fåglarna, näktergalna! Pratar massa goja! Goja! Javisst är det så, det är ju sinnesjukt alltihop. Kanske jag är totlat jävla mentalt nedbruten och hittar på allt det här. Men nej, jag såg och hörde det ju nyss. Jag måste visa dig sen, när fågeln pratar. Du kommer bli galen, näktergalen!, du med. Nu skriver jag till dig som om du lever, för allt jag hörde var ju vansinnigt, det vore för absurt. Eller så är det en dröm, då vaknar jag snart med dig. Nu kommer det en fågel, flera stycken …'

Martin sitter lutad mot tegelväggen. Det mörknar. Papperet som på ett obegripligt sätt levererades till honom fågelvägen har brunnit upp. Förutom ett dovt surr från stadskärnans larm och sus är det tyst där han ensam sitter och grubblar. Han lutar sig bakåt och blundar. Johanna flimrar förbi i en mosaik av fragmentariska bilder där hon ömsom skrattar, ömsom ligger död på marken. Han skriver omtumlad i sin anteckningsbok: 'Jag vet inte vad jag ska tro, kanske har jag läst en del av förklaringen till mänsklighetens gåta. Och jag vet inte vad som egentligen hände Johanna. Hennes ryggsäck är fortfarande borta, hennes telefon också. Tänk om nån hittat den och använt den! Jag blir inte klok på nåt. Hade det här varit en kriminalhistoria skulle den försvunna ryggsäcekn, testet och fåglarna fått en viktig roll i fallets upplösning. Detaljerna hade stämt perfekt när detektiven närmat sig pusslets sista bitar. Men i det verkliga livet får vi tydligen inte reda på något. Och att vi ska vara ett test som gått för långt, det är kanske ingen överraskning. Förändrar det egentligen något för en dömd att ytterligare en gång dömas, fast av annan domstol? Allt känns bara en gnutta mer absurt, jag kan fortfarande inte veta något säkert. Hon kom på hur vi kan lyssna på fåglarna, och kanske var det därför hon dog? Vilka är Dom, när kommer de? Jag skakar av skräck, men kommer aldrig få veta förrän det händer. Snart ska vi gå under, men det har väl aldrig funnits några garantier om något före det här? Jag måste leva vidare. Det är absurt, det är absurt. Nu återstår bara resten - den hopplösa resten.'
Han lutar sig bakåt mot den röda muren och låter tankarna flyga fritt innanför skallbenens bräckliga skal, men de kolliderar ständigt och störtar ner i oförståndets och förvirringens djupa kratrar. Det blir snart kallt och han cyklar hem. Väl hemma kokar han makaroner och steker lite grönsaker. Han äter snabbt och tycker det är ganska gott. Disken får stå kvar på bordet. Han lägger sig på sängen. Huvudet är ett virrvarr av obegriplighet.
'Är det av rädsla för att stunden är kommen som fåglarna flyr som tjuvar på himlen när det blir väderomslag? Varje förändring i vädret kanske skrämmer dem att tro det värsta? Deras flygfärder, vallfärdandet söderut på vintern, den ständiga sången - kan fåglarna ha vetat om sanningen hela tiden, från tidernas beygynnelse, och sedan försökt förmedla det till oss? Vilket misslyckande sen, en kampanj som ingen kan förstå! Och vilken frustration att rymma vetskapen som hela omvärlden åtrår, men aldrig bli förstådd. Så förnedrande att vakna före oss andra och förkunna sin visdom, sina visioner, kanske sina drömmar under nästan alla dygnets timmar, och bli tolkad som en meningslös sångare utan budskap. Men å andra sidan verkar det inte spela någon roll om vi förstår dem! Jag är fortfarande den vilsna ensamma själ som jag alltid varit. Johanna borde aldrig lyckats! Jag saknar henne så mycket, det inte finns ord. Varför dog hon, ramlade hon verkligen? Varför! Varför! Att aldrig få veta, att vara dömd. Och när är snart förresten, när kommer Dom? Tio månader, en vecka, tusen år - när händer det?'
Med alla dessa frågor vävandes ett lapptäcke av morbiditet och ångest i huvudet somnar Martin. Efter bara någon minut ligger han i djup, hälsosam sömn. Han drömmer livligt, men väcks när det dagas eftersom persiennerna inte är nerdragna. Fönstret är i österläge och han möter solen med ett lätt handslag. Himlen hånskrattar. Fåglarna kvittrar morgonpiggt i den vaknande stadens stiltje.

Skriven av: Axel Gren

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson