Fullmånen

Flickan vände hastigt på huvudet för att kolla om hon fortfarande var jagad. Hon hade rätt, det var tre stora hundliknande, hungriga varelser som jagade henne genom skogen. Hon sprang så fort hon kunde, men ändå tyckte hon att hon inte kom någonstans. Hennes kjol hade slitits sönder av alla grenar och kvistar som kom i vägen för henne under flykten från dessa varelser. Hon hade aldrig sett något liknande i hela sitt liv. De var dubbelt så stora som henne själv och de nästan flög fram när de sprang genom skogen mot henne. Hon sprang så fort att hon snavade några gånger på sina egna fötter. När hon snavade på en rot på marken så landade hon på alla fyra och trodde att detta var slutet. Hon hade ingen ork att resa sig upp. Hon vände sig sakta om och hon satte sig med ryggen mot en sten och sökte med blicken efter varelserna men hon fann inga.
”Ja, de är borta” mumlade hon och suckade av lättnad och lutade ryggen mot stenen, eller det som hon trodde var en sten. Helt plötsligt började ”stenen” röra sig och den reste sig. Inom någon sekund så stod den lutad över henne. När varelsen visade sina sylvassa hörn tänder bara några centimeter från hennes hals, trodde hon att detta var slutet. Hon blundade och höll andan. Fullmånen visade sig mellan träden.

Cyan vaknade med ett ryck och satte sig halvt upp i sängen, hon kände med sin ena hand på sin strupe. Hon andades tungt och snabbt.
”Var det en mardröm?” mumlade hon för sig själv och kollade på klockan på nattduksbordet, till höger om sängen, som visade 03:05.
”Fan” viskade hon och lade huvudet på kudden, med en suck drog hon täcket över huvudet. Hon kände sig iakttagen. Hon drog bort täcket från ansiktet, hon satte sig upp och fumlade i mörkret efter lamp- knappen, som skulle vara någonstans mellan sängen och nattduksbordet. Fullmånen visade sig mellan molnen, rummet fylldes av ett svagt ljus, stjärnorna såg ut som små kristaller på den natt svarta himlen. Molnen drog snabbt fram över himlen och skymde månen. Till slut hittade hon knappen, efter många långa sekunder. Ljuset var skarpt, hennes ögon var inte vana det skarpa ljuset. Hon var tvungen att blinka några gånger för att hennes ögon skulle vänja sig. Månen visade sig men dess svaga ljus syntes inte. Hon blinkade en sista gång och suckade.
”Okej, få se nu” viskade hon och lät blicken sakta men försiktigt glida igenom hennes rum för att inte missa något som var annorlunda. Hon började vid sängens vänstra sida. Blicken gled över skrivbordet och byrån som stod näst in till sängen, hon fortsatte vidare över stolen med hennes kläder som såg skrämmande ut, hon rös till och hon vände blicken mot spegeln som satt på väggen mittemot sängen. Hon drog ena handen genom sitt röda, långa hår och suckade. Hon log lite smått åt sin spegelbild och vände blicken mot dörren ut till resten av huset, det var tyst och mörkt. Blicken fortsatte vidare förbi dörren och fastande på ena garderobsdörren. Den gled upp, fast bara några centimeter. Hon reste sig sakta och höll andan medan hon öppnade dörren försiktigt, inget där. Hon drog en lätt suck och stängde dörren och lade sig i sängen igen kollade upp i taket samtidigt som hon släckte lampan, hon slöt ögonen och somnade om.

Hon vaknade igen med ett ryck och suckade. Hon hade samma känsla, men den här gången så tände hon inte lampan. Månen gav henne tillräckligt mycket ljus för att kunna urskilja möblerna i mörkret. När hennes blick kom till spegeln igen så blev hon livrädd. Hon satt och stirrade rakt in i ett par gul-gröna ögon, som var placerade ovanför hennes huvud. Hennes hjärta slog fortare och fortare. Hon ville skrika men det gick inte, hon kunde inte få fram ett ord. Det var som om någon hade skärt av hennes stämband. Hon kom på sig själv när hon inte andades och var tvungen att tänka på det medan hon fäste blicken i varelsen. I spegeln såg hon att klockan visade 03.25. Hon satt som fastfrusen i sin säng. Hon flyttade blicken och, såg de långa klorna och de sylvassa huggtänderna i spegeln. Efter många, långa tysta sekunder så kom ett moln och skymde månen, det blev återigen mörkt i rummet. Hon kollade fortfarande in i de gulgröna ögonen, visserligen synten de inte nu men hon visste att de fanns där. Hon ville tända lampan men visste inte hur snabba reflexer varelsen hade. Hon andades tungt och snabbt. Hon försökte röra sina ben men hon kunde inte, för något satt på dem. Cyan kände att varelsen som satt på hennes ben, började röra på sig i riktning mot hennes huvud. Även om det var mörkt så blundade hon och räknade till tio. När hon öppnade ögonen så var månen framme igen och varelserna var borta. Cyan drog en lätt suck och lade huvudet på kudden och somnade om. Det skulle hon inte ha gjort, det var sista gången hon var sig själv.

När Cyan vaknade nästa morgon fick hon en chock när hon såg sig själv i spegeln. Hon hade kvar sitt röda, långa hår. Men hon var som dem hennes mardröm; vassa klor, huggtänder och gul-gröna ögon. Som jagade när det var fullmåne.

Skriven av: Marika