Fyra år tillbaka del 2.

Där går hon igen, Tysta Izzie, hon ser ledsen ut och tittar hela tiden åt sidan, åt höger.
Någon tittar på henne och vet vad det är för fel på henne, varför hon kastade blickar på mig.
Det var från händelsen igår.
Jag kunde inte glömma det.
- Cecilia, sa Nata. Nu stirrar du igen. Hon har ju ingen betydelse!
Har hon visst! det ville jag skrika rakt ut. Men det gick inte.
- Du ska få se, muttrade jag och rusade in.

Rast.
Grått väder, som vanligt.
Jag vet var jag kunde hitta Izzie.
- Hejsan, sa jag.
Hon vände sig hastigt om och gör en ansats att resa sig.
- Sitt kvar, snälla du, sa jag. Jag vill inte störa, om du vill kan jag gå.
Till min förtjusning skakade hon på huvudet och klappade på den vita sanden.
Två eller mera år har hon inte pratat jag tyckte synd om henne.
Vi satt lång tid bredvid varandra, ännu hade vi en halvtimmes rast.
- Du, Izzie, sa jag till slut. Jag vet att det kan kännas riktigt svårt för dig att berätta just nu vad som hände dig, men jag hoppas du berättar det.
Vi satt tysta igen.
Jg väntade på att hon skulle svara med svaret kom inte.
- För din egen skull, vi skulle kunna stoppa det, och stötta dig. Det förstår du väl?
Hon var fortfarande tyst.
Trodde jag verkligen att hon skulle börja prata efter två eller fyra år?
- Kan du inte svara, snälla Izzie?
Eller kanske fyra, tänkte jag plötsligt. Visst var det fyra år sedan?
Äh, så länge jag kunde minnas? Nej, jag hade ju minnen av hennes populritet.
- Okej, jag fattar vinken, sa jag och reste mig upp. Jag ska aldrig mera störa, låta dig vara ensam och tycka synd om dig själv, få dig att må jättedåligt!
Jag spottade ut orden.
Plötsligt började Izzie skaka.
- Det är ine roligt! sa jag argt och började gå därifrån.
- Nej!
Ropet kom som en klar vindpust.
- Gå inte!
Den var hes, och snubblade över orden, men det var Izzie som talade.
- Du är den enda som brytt dig om mig, sa Izzie och tystnade.
Vi stirrade på varandra, jag hade alldeles glömt bort hur vacker hennes röst var.
Plötsligt blev jag avundsjuk, hon var vacker på alla sätt, men ändå hade jag tronen.
- Säg vad som hände, Izzie.
- Jag heter egentligen inte Izzie, sa Izzie.
Inte? tänkte jag förvånat. Hette du något annat förut?
Jag hade glömt bort det också.
- Nej, jag heter inte Izzie, upprepade Izzie. Utan Isabel.
- Det är samma sak, påpekade jag.
Izzie tittade på mig.
- Nå, ska du berätta vad som hände? frågade jag igen.
Det blev tyst.
Äntligen ska hon berätta nån dag! tänkte jag lättat.
- Nej, sa Izzie till slut och skakade på huvudet. Det kan jag inte, det är hemskt, Cecilia!
- Därför borde du berätta, sa jag. Jag vill verkligen hjälpa dig, Isabel, men det går inte om du inget säger!
Izzie grät.
- Jag måste tänka på saken, Cecilia. Det vore hemskt skönt att få säga det men det går inte så här bara, du är väldigt snäll och...., hon tystnade. Möt mig vid samma ställe som igår. Efter skolan.
- Avgjort! sa jag nervöst.

- Nå, sa fröken Helga på sista lektionen. Izzie vet alltså svaret på det.
Izzie gick och skrev sensmoralet i en berättelse medan jag satt och tänkte.
- Fröken Helga, sa jag sedan utan att räcka upp handen. Kan vi inte få gå fem minuter tidigare idag?
Izzie såg förskräckt ut.
Fröken Helga skrattade.
- Naturlitvist inte, sa hon. Du måste vänta tills lektionen tar slut.
Jag väntade, och väntade, det var väldigt hemskt.
Sedan ringde det ut.
- Trevlig veckoslut, hälsade Fröken Helga glatt. Åh, javisst ja, Cecilia får tio minuters kvarsittning av sitt ohyfsade sätt att prata.
Sedan satt jag där, tre minuter gick.
Jag tänkte bara på Izzies vackra ansikte och den klara rösten.
- Izzie pratade med mig, sa jag plötsligt.
- Spela inte dum, sa Fröken helga med ett leende. Ytterligen tio minuter, du ska vara tyst.
Fem minuter, tio minuter.
Just dp hatade jag Fröken Helga av alla människor.
Tänk om Izzie gick hem? Lättad och glad och aldrig mera skulle prata med mig?
Femton minuter, bara fem minuter till!
De kändes så onädligt långa.
- snabbt, snabbt, snabbt, viskade jag.
- Men, Cecilia! utbrast Fröken helga. Jag gav dig tio minuter, men nu får du vänta i en kvart till!
Jag gapade, trodde hon... Vad... Nej!
- Jag skiter i vad du tycker kärringjävel! skrek jag och gick därifrån.
Sprang innan Fröken Helga hann stoppa mig.
Sedan till gläntan, Izzie var kvar!
- Hej, Cessy, sa hon och drog efter andan. Jag har bestämt mig för att berätta för dig ifall du inte berättar för någon.
- Det får vi väl se, sa jag.
- Men Cecilia, snälla?
- Det beror på, sa jag. Nå, jag vill gärna höra.
Izzie nickade långsamt.
- För fyra år, fem månader, tretton dagar sedan så var jag den lyckligaste tjejen i vår gata, min mamma hade ett underbart bröllop och jag var väldigt populär i klassen.
När jag vunnit den där stipendiet så gick jag hem och berättade för mamma och hennes na man Karl.
De blev förstås väldigt glada, allt var väldigt perfekt, sen fyra år sedan tre månader och fem dagar sedan.
Då hände det hemska. ( Jag var klok nog att bara lyssna och inte säga något ).
Då såg jag en bil svänga upp i uppfarten och jag kände igen bilen.
Den åkte på en liten hundvalp som precis var över vägen.
Jag blev väldigt arg på Karl, som var bilens ägare.
Mamma var inte med honom, men det störda jag mig inte på.
Jag var bara arg för att min styvpappa hade åkt på hunden.
Han sa inget utan slet mig bort till bilen, jag surade hela vägen.
Plötsligt märkte jag att vi inte var påväg hem, det var folktomt överallt och sedan stoppade han bilen mitt i ingenting.
Jag blev förstås både rädd och förvirrad när Karl skrek åt mig att hoppa ur bilen.
Skulle han överge mig här?
Det hände något mycket hemskt, när jag var ute hoppade Karl ut och ar iväg med mig till en avläsen plats och......
Izzie avbröt sig.
- Fortsätt, sa jag. du har kommit så långt.
Izzie darrade på rösten.
- Men jag våldtogs, Cecilia.... Av Karl... Min styvpappa... Han... Jag våldtogs....
Plötsligt kurade Izzie ihop sig och grät.
Stora tårar rullade nedför min kind.
Jag stod alldeles tyst.
Var det möjligt? Att Izzie våldtogs av sin styvpappa?

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år.