Publicerat
Kategori: Novell

Game over

Det var 3 dagar kvar av sommarlovet. Vi satt på taket på min lekstuga. Klockan hade precis slagigt strax över 12 på dagen. Den var en varm sommar dag och där satt vi och du pratade hela tiden. Det var skönt att inte hela tiden behöva prata utan du pratade väldigt mycket. Vi pratade om allt möjligt.
- I morgon börjar vi 7:an visst ska det bli kul? Då har vi känt varandra i 14 år.
- Nej inte 14 det är bara du som är 14 år jag är fortfarande 13 år.
- Jaja, sak samma du ser ändå ut som 14 år.
Hon viste att hon ljög, hon såg bara ut som 12. Plötsligt ropade hennes mamma på henne och frågade om dom ville ha glass. Hon kollade på Bea. Bea nickade ett nej.
- Mamma vi vill inte ha glass nu men tack ändå.
- Okej.
Plötsligt ringde Beas telefon hon svarade och pratade en stund. Stängde av mobilen och kollade på Maria.
- Måste gå hem nu mamma vill att jag kommer hem. Vi skulle prata om något viktigt.
- Okej, ringer du mig i morgon?
- Såklart jag gör.
Dom hoppade ner och Bea gick hem och Maria gick in i huset. Maria tyckte alltid det var tråkigt när Bea var tvungen att gå hem så tidigt. Hon suckade för sig själv och gick in i sitt rum. Hon målade på en bild som hon hade börjat med för ett tag sedan.

Plötsligt blinkade hennes mobil hon hade fått ett sms. Hon blev väldigt förvånade ner hon såg att det var från Bea. Bea brukade aldrig skicka sms hon ringde alltid. Hon läste det långsamt:
Hej, förlåt att jag inte ringer men jag har cancer. Jag orkar inte med att du ringer jag vill inte prata med någon. Du vet dom där testerna jag har gjort ett tag dom är positiva.

Hon visste precis vilka test hon menade. Bea hade varit i skolan ibland men sedan åkt för att ta tester. Hon visste inte vad hon skulle svara. Hon stängde av mobilen och allt kändes så hopplöst. Hon tänkte ändå att hon kommer bli bra, hon kommer klara sig. Men någon stans i baktanken så kom hon ihåg att det var väll cancer hennes mormor hade dött av innan hon hade träffat henne. Hon lade sig ner i sängen och kände hur tårarna kom. Hon träffade Bea en dag efter hon visste. Dom klarade knappt av att kolla på varandra. Maria kände hur tårarna började komma. Hon såg på Bea och såg att hennes ögon också var tårfyllda. Maria visste inte vad hon skulle säga men det behövde hon inte för plötsligt så började Bea prata.
- Det har spridit sig säger doktorn. Det började på levern dom trodde att det skulle gå att ta bort. Det har spridit sig till den högra lungan. Dom har inget som kan hjälpa mig nu.
- Så du kommer att
- Dö ja det kommer jag. Jag har kanske 1 år kvar att leva det är inte riktigt säkert.
Hon klarade inte att hålla tårarna tillbaka och började gråta. Bea såg på henne och började gråta. Dom kramades och grät i varandras armar. Plötsligt ringde Beas mobil det var hennes mamma som ville att hon skulle komma hem. Bea kollade på Maria och log ett litet snett leende.
- Är det okej?
- Mm jag klarar mig.
- Maria, kan du lova mig en sak?
- Mm det kan jag.
- Lovar att vad som än händer så kommer vi alltid att vara bästa kompisar och när jag är nära att dö så får du lova att du alltid kommer ihåg mig. Lovar du?
Hon började gråta igen. Bea kollade på henne alvarligt men man såg att hon var nära på att gråta med.
- Såklart du är mitt allt, vi kommer alltid vara bästisar. Vi får ta vara på dagen som den kommer och ta den som den är våran sista dag.
Sen gick hon hem. Dom träffades inte mera innan skolan började. Mest för att Bea hade massa tester att göra men för att hon ofta var trött. Skolan började igen och det verkade som alla i hela klasen visste om det. För Bea och Maria har alltid varit Bea och Maria men nu så kollade alla efter dom och log alltid mot dom. Månaderna gick och det blev november. Bea var i skolan ibland men hon blev alltid hämtad av hennes mamma efter skolan. Bea ville aldrig göra något med Maria för hon var alltid för trött. Det blev december och hon var mindre och mindre i skolan. En dag när Maria kom hem efter skolan så skulle hon som vanligt börja med läxorna. Hon satte sig vid sitt skrivbord och började arbeta med svenska.


Plötsligt fick hon ett sms det var från Beas mamma: Hej Maria. Bea mår ganska dåligt nu och har åkt in till sjukhuset. Hon kommer inte klara att leva så mycket längre. Du får göra som du vill
Hon kände hur allt rasade och tårarna trängde bakom ögonen och hon viste inte om hon skulle svara eller inte. Hon rusade ner för trappan och tog på sig sina skor och jackan. Hon gick in i köket och skrev en kort lapp om att dom skulle ringa henne. Hon sprang hela vägen till sjukhuset och när hon kom fram var hon nära att ramla på en is fläck men hon var för upptagen på att få reda på om Bea levde. Hon frågade en tant var Bea Larsson låg och sprang sedan vidare. När hon kom in i rummet såg hon Bea ligga där och andas som vanligt. Hennes blonda hår såg så tunt ut och hennes likbleka hud var så skrämmande. Hennes föräldrar log lite mot Maria och gick sedan därifrån. Hon tog en stol och satte sig bredvid Bea. Hon kände att tårarna kom och lät dom rinna. Bea tog försiktigt i Marias hand och höll den. Bea försökte sig på ett leende men det liknande mer en ledset utryck.
- Kommer du ihåg när du sa vi får ta vara på dagen som den kommer och ta den som den är våran sista dag?
- Ja, det kommer jag aldrig att glömma hurså?
- Jo, jag kanske inte ens klarar mig till nyår. Det är verkligen svårt nu. Doktorn trodde inte att det skulle gå så fort som det har gjort.
- Jo, du får inte ge upp så lätt.
Maria såg i hennes ögon att den där livslusten inte fans kvar i hennes längre. Det kändes som man bara kunde dra lås håret från hennes huvud.
- Maria, jag trodde inte det skulle vara så hemskt. Det är fruktansvärt, jag ligger här ensam och ska snart dö. Det är ingen annan som vet hur det känns.
- Bea, du får inte känna så. Jag stannar kvar här tills du inte tar något andetag till.
- Okej, nu måste ja vila lite. Jag är väldigt trött.
Maria lutade sig tillbaka i stolen och släppte Beas hand.
- Nej släpp inte, jag vill veta att du är här.
Maria tog Beas hand igen och strax efter så hade Bea somnat.
Hon vaknade kanske runt 4 av att Beas föräldrar kollade till Bea.
Hon reste sig och gick ner till kafeterian och drack lite kaffe. Dagar gick och Maria var alltid på sjukhuset i Beas rum. Dagarna kom och gick. Maria vaknade ett natt av smällare hon kollade på klockan och såg att det var 5 minuter kvar av året. Beas föräldrar kom in i rummet och hon visste att dom ville ha lite egen tid med Bea. Hon gick ut ur rummet och satte sig utanför. Efter några minuter kom dom ut.
- Hon frågar efter dig Maria gå in till henne.
Maria gick in till henne och satte sig på sin vanliga stol.
- Maria, är det du?
- Ja, det är jag Bea. Du måste klara av året snälla!
- Maria, sitt här med mig snälla. Jag måste bara vila lite.
Maria hörde hur raketer började skjutas utanför fönstret och insåg att nu var det ett nytt år.. Hon kollade på Bea och såg hur hon tog sitt sista andetag.
- Maria, vi är alltid bästisar. Kom ihåg mig!
Maria såg hur Beas livslust åkte ur henne och plötsligt så var Bea inte kvar på jorden. Men hon skulle alltid vara i Marias hjärta. För evig och för alltid. Maria gick långsamt därifrån och hem. Hem till ett hem där hon aldrig skulle kunna sitta på taket och skratta med Bea längre. En mobil som skulle ringa. Men aldrig ett samtal från Bea. Bea var inte kvar på jorden slog det plötsligt Maria. Men för alltid kvar i hjärtat.

Maria och Bea heter något annat i verkligheten.

Av: Linn
Kopieras EJ!

Skriven av: Linn

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Christoffer Andersson