Gammelfolk 2.

Gammelfolk 2.

Var ligger telefonboken? Den brukar ligga på köksbordet eller i bokhyllan i vardagsrummet eller möjligtvis på fönsterbrädan i hallen, men nu finns den ingen stans. Mobilen är lättare att hitta. Den ligger alltid i handväskan och i den har hon programmerat in viktiga telefon nummer. Mobilen kommer aldrig bort. Den är fäst med en lång tunn kedja inuti handväskan, eftersom den är så liten. Storleken gör att den annars lätt försvinner bland alla kvitton och pinaler som trängs i den lilla väskan. Hon vill helst använda den stationära telefonen. Knapparna på mobilen är så små att det ofta blir fel när de ska tryckas in. Det är väldigt irriterande eftersom det kostar så mycket pengar att ringa med mobil så det vore bra om det blev rätt från början. Mobilen får duga den här gången. Efter några knapptryck har hon hittar numret till sitt äldsta barn. Det blir rätt knapptryckningar från början. Efter två signaler svarar dottern.
- Hej, mamma, är det du?
- Ja, tänkte bara höra hur du har det?
- Jag har det bra men jag har lite brådis. Det är en rapport som måste vara klar om några dagar och jag är säker på att jag inte kommer att hinna.
- Du får väl ta med det hem och skriva lite på kvällarna?
- Vad tror du? Det är ju det jag gör, men min projektanställning är snart slut och jag kommer ändå inte att hinna få det klart tills dess. Jag blir snart galen. Ville du något eller kan jag ringa upp dig senare.
- Nej då, det var inget särskilt, jag ville bara hör hur du har det. Jobba inte ihjäl dig.
- Nej då, jag ringer senare, hej så länge.
- Hej då.
Hon kommer inte att ringa tillbaks om en stund, eller i morgon eller om en vecka. Det händer aldrig. Hon måste själv ringa tillbaks till henne och kanske har dottern då tid att prata lite, men förmodligen är hon upptagen då också. Det brukar hon vara. Det är träning och det är fester och det är kompisträffar och det är pojkvännens föräldrar eller också är det möte i ideella föreningar eller föreläsningar som är väldigt viktiga.
Nästa nummer i mobilens telefonlista går till sonen. Hon knappar in numret och det går många signaler innan hans telefonsvarare slår på. ”- jag är upptagen, lämna ett meddelande så ringer jag upp senare”.
Sonens röst lät myndig trots att han inte ens fyllt 30 år. Hon trycker in numret igen men samma meddelande upprepas. Hon suckade djupt, men lämnade inget meddelande. Hon letar vidare i mobilens telefonlista och hittar sonens telefonnummer till arbetet. Hon ringer dit.
- Hej mamma, vad vill du?
- Hur vet du att det var jag som ringde?
- Jag såg på numret på dispayen. Jag har lite bråttom, jag ska precis in på ett möte. Vad vill du?
Hon vet inte vad hon ska svara så där direkt på frågan. Det är ju inget affärssamtal. Hon ville egentligen bara prata, men det känns fel att säga det.
- Jag tänkte bara hör när du kommer och hälsar på nästa gång? Säger hon.
- Det vet väl inte jag, jag får se när jag får tid. Kanske om några veckor. Är det bra med dig? Det har väl inte hänt något?
- Jovisst, jag mår bra och det har inte hänt något. Tänkte bara höra hur du har det.
- Okej, jag mår bra men jag måste sticka nu. Dom vinkar åt mig i sammanträdesrummet. Mötet börjar nu. ”Get a life” morsan, bay bay.
Samtalet försvinner snabbt. Det tar knappt en minut. Det tar längre tid att leta rätt på telefon numret än vad samtalet tar. Ja, ja, dom levde ju i alla fall. Att dom inte har tid att prata med henne måste hon förstås förstå. Det förstår hon. Hon sätter på en kopp kaffe och börjar bläddra i tidningen. Förstasidan läser hon först. Det står om terrorister och självmordsbombare. Hon undrar varför dom kallas för terrorister i tidningen när dom är massmördare. Är det finare att mörda om man är terrorist än om man är vanlig mördare, tänker hon för sig själv. Hon bläddrar fram till familjesidan. Där läser hon först dödsannonserna. Hon ser att en före detta kollegas man avlidit. Det var väntat. Han fick visst hjärnblödning för några veckor sedan. Han jobbade som konsult åt Högskolan, efter pension. Det hade hon hört i mat affären för en tid sedan när hon var och handlade. Ingen annan känd person var död. Anna hade fått ett nytt barnbarn. Det kunde hon läsa under rubriken ”födda”. Hon slår ihop tidningen och dricker upp kaffet medan hon stirrar ut genom fönstret. Hon känner en tår komma. Det svider i ögonen. Hon stryker bort tåren med baksidan av ena handen. ”Get a life” orden ringer i öronen. Vad vet han. Hon har faktiskt haft sitt liv. Finns det ingen tacksamhet kvar i världen. Dom ungarna har hon gett sitt liv till. Snutit, tröstat, matat och stöttat i alla år, både med pengar och med tid. Vad är tacken? Frågan blir obesvarad. ”Get a life” sa han. Hon öppnar tidningen igen och tittar på annonssidan. Hon ser en annons om att stödfamiljer söks till barn med handikapp. Där finns en annons om att Röda korset söker medlemmar i den lokala föreningen. Kyrkans annons bjuder in till gruppsamtal om ensamhet. Där finns också en annons om en datakurs för äldre. Hon vill inte binda upp sig i en förening med förpliktelser och tider att passa. Hon tar i stället en tablett som ska vara bra mot åldersdepression, sätter på sig kappan och går en bit nedåt gatan. Hon vet att det bor en äldre kvinna i ungefär samma ålder som hon själv, vars man gick bort för ett år sedan. Hon har i alla år hälsat artigt på henne när de mötts på trottoaren, men faktiskt aldrig talat med henne. På sista tiden har hon inte alls sett henne ute, inte ens i affären, men det lyser alltid i hennes fönster på kvällarna. Hon går dit och tvekar lite innan hon ringer på dörrklockan. Det dröjer en stund innan dörren öppnas.
- Hej, jag bor en bit bort här på gatan och jag tänkte anmäla mig till en datakurs för äldre men vill inte gå dit ensam. Jag undrar om du har lust att följa med.
Kvinnan som öppnar är barfota i ett par yllesockor. Hon är klädd i en stor, urtvättad T-shirt med ett bleknat tryck av Kiss på framsidan. Till detta har hon ett par för korta, mjukis byxor i svagt lila färg. Hon ser förvånad ut men efter en stund ler hon igenkännande och bjuder in henne komma in på en kopp te. Kvinnorna pratar lite trevande i början men snart skrattar de åt gemensamma minnen. De har förvånansvärt många gemensamma bekanta från yrkeslivet. De beslutar att anmäla sig till data kursen för pensionärer. Kursen hette ”Grundläggande kurs i Internet för pensionärer”. Vi talar långsamt i telefonen när vi anmäler oss till kursen, så tjejen i andra änden av telefonluren ska stava deras namn rätt. De anmälde sig till en annan kurs också. Den hette ”Datakunskap för pensionärer”. När hon lagt på luren efter samtalet med kurs registratorn, brister båda ut i skratt. Vem vet, de har säkert mycket att lära oss på kursen. ”Get a life” säger hon, och fyller på min tekopp och spetsar den med några droppar Gin. Hon är en före detta professor i datakommunikation och jag är en före detta datatekniker med nätverksbyggande som specialitet, men det går alltid att lära sig mer och när det gäller datorer blir man aldrig full lärd. Dessutom kanske det finns snygga killar på kursen. Det skålade vi på. Vi slår ihop tekopparna och skrattar igen.

Skriven av: Freddy