Publicerat 11.05.2024
Kategori: Novell

Gammelmusen, Mira och den lilla glimten.

-Du måste gå försiktigt, pep det från gammelmusen.
Mira såg sig noga för där hon gick mellan raderna av vickande blomhuvuden.
-Alla sover nu, sa gammelmusen, utom hon därborta! Fortsatte han och tittade mot en solitär belyst av månljuset som strilade ner mellan lövprydda grenar.
-Hon sover när solen går upp, och det fungerar inte, hon missar morgonryttarnas välsignelser, förklarade han bekymrat. Jag har betraktat henne en längre tid och jag ser att hon är inte som de andra.

Mira klev försiktigt fram till en pärlemorsblomma som tycktes sluten på håll, men som då man kom närmare visade sig ha en liten öppning längst upp, och när hon kikade med ena ögat ner, in i blomkronan, så gled den långsamt upp, blomblad sträcktes ut åt alla håll och ett litet flackande ljus avslöjade oron som den lilla glimten kände inför sina nattliga besökare.
Mira spärrade upp ögonen som hastigast, sedan fann hon sig och frågade glimten.
- Hej, jag är Mira, vem är du?
-Jag kallas bara för Ljus, viskade den skälvande glimten.
-Varifrån kommer du Ljus, frågade Mira.
Ljus såg på gammelmusen och sedan ryckte hon på små späda axlar.
Mira rätade sig upp.
- Vet du varför du är här, just här och nu? Undrade hon.
Glimten förblev tyst, med kinder glödande av skam.
Mira slog ut med händerna, så satte hon sig på en sten och förklarade för båda två.
-Då är det bara naturligt att du inte finner ro och kan sova, när du varken vet varifrån du kommit eller varför du ens kom.
Men jag, Mira Kel, säger dig att du är ingen av Moderns små, du är Faderns dotter! Du är en liten Ljusglimt från den heliga ursolens eld. Du är inte tänkt att sova under nattens timmar, du ska vara en glimt av ljus i mörkret för alla oss andra, du ska lysa upp vår värld så att vi bättre kan se oss själva, och varandra!
Gammelmusen tittade häpen upp på Ljus, så på Mira och tillbaka igen.
-Är det därför hon är annorlunda? Frågade han.
-Javisst! Svarade Mira. När Ljus blir större kommer hon bli en låga med kraft att flamma och vägleda vilsna resenärer. Men hon kommer också ha kraften att bränna hål på det som är falskt... hon kommer bli slagen för hon bär sanningen inom sig, och den vill många inte kännas vid.
Det är synd... avslutade Mira och lät Ljus klättra upp på hennes hand, som hon sedan höjde mot sitt ansikte och kysste lätt på huvudet.
Ett saligt leende spred sig över Ljus hela ansikte och Mira skrattade när hon hörde:
-Du är magisk!
-Far och Mor lät mig komma till världen i fulländad form. Jag är som alla andra kunde vara om de kände kärleken och hörde på visheten.
Ljusglimten studsade av nyfunnen iver...
-Snälla, låt mig ge mig av och Vara vad jag är menad att vara?
Mira Kel höjde handen över huvudet varpå den lilla glimten Ljus hoppade rakt ut och försvann i en kaskad av regnbågsfärgat dimensionsljus.
Mira såg ner på gammelmusen, som stod tyst och tänkte på vad som just hänt.
-Vart blev hon av? Frågade han tillslut.
-Hon seglar fram på de oändliga möjligheternas hav, svarade Mira och riktade blicken mot horisonten. Så sade hon:
-När som helst nu!
Gammelmusen satte sig på Miras axel och stirrade mot horisonten, och plötsligt gled Solen upp och över hela landet kom strålarna farandes, och sittandes på Mira Kels axel såg gammelmusen tydligt hur varje stråle var fartvinden efter en tankesnabb liten Ljusglimt som sprang fram över himlen och kastade ut välsignelser... hopp, glädje, vänskap, gemenskap, tillit och kärlek, över allt som fanns, och i dagens nya ljus vaknade pärlemorblommornas innevånare och håvade glatt skrattande in gåvorna som regnade över deras hem.
Mira såg på gammelmusen.
-Vi får vad vi behöver, men det är upp till oss att håva in gåvorna. Varje morgon! Seså, gå nu hem till din familj och berätta vad du sett här nu.
Gammelmusen pilade iväg mellan raderna av blommor, och såg att trots flitigt håvande regnade många välsignelser ner på marken och där blev de till daggdroppar.
Han kände sig ödmjuk.