Gården vid havet

Ingress: Josefin vet inte riktigt vad hon vill göra, många tankar som far runt i hennes huvud. Det har blivit väldigt stressig på jobbet och det börjar att märkas nu. Det ska bli skönt att komma till gården vid havet som hon tagit över efter sin mormor och morfar. Hennes kompis från förr hör plötsligt av sin angående en idé hon fått. Vad kan det vara?

Det började att mörkna ute men luften kändes fortfarande ljummen. Det var ju det som var så skönt under sensommarkvällarna. På altanen lyste det stämningsfullt av både lyktor och ljusstakar. Josefin hade aldrig ångrat att hon sa ja till att ta över gården vid havet av sin mormor och morfar. De hade bestämt sig för att flytta in till det lilla kustsamhället för att ha närmare till allt. De började ju trots allt att bli till åren. Här hade hon tillbringat stora delar av sina lov under uppväxten, men det var särskilt sommarloven som hon älskade att vara där på.
Hos mormor och morfar hände det alltid massa roliga äventyr och de hade alltid fullt upp med att fixa i den stora trädgården, hoppa i höet, klappa hästarna i hagarna och massa annat kul. Det allra bästa var nog ändå att hon träffade Therese. Hon bodde på gården bredvid och blev med tiden en av hennes bästa vänner. Men vem hade kunnat ana det? Det började ju inte så jättebra dem emellan.
Josefin tog på sig sin kofta, greppade tag i vinglaset och gick ut på altanen. Här skulle hon sitta och njuta ett tag. Det var så lugnande att lyssna till havets brus och se vågorna dansa. Det var många tankar som for runt i huvudet och hon hade lite svårt att sortera dem. Det var alldeles för mycket som hände just nu. Det är inte jättebra på jobbet, ska hon vara kvar? Ska hon lämna? Petra är sjuk, hur kommer det gå för henne? Johan har inte hört av sig på flera dagar, hur kommer det sig?
Plötsligt så ringde telefonen och Josefin vaknade från alla sina tankar. Hemligt nummer, vem kan det vara? I vanliga fall brukar hon inte svara då men den här gången valde hon att göra det
- Josefin här.
- Hej, det är Therese, från Bastuskär, kommer du ihåg mig?
- Åh hej, ja, det gör jag såklart. Vad kul att du ringer. Det var längesen.

Det var verkligen längesen som de hade hörts av. Livet hade fört dem åt lite olika håll och det gick längre och längre tid mellan gångerna de hördes av och till slut så ebbade den ut helt.
- Vad har du på hjärtat, frågade Josefin?
- Jag hörde från mamma och pappa att du har tagit över gården från Agneta & Mats och blev lite nyfiken. Kände att det var dags att höra av mig.
- Ja, det stämmer. Det är spännande och nervöst på samma gång. Gården är ju i bra skick så det är ju inte så mycket att fixa som tur är. Men det är ju stort såklart.

Sedan pratade Josefin och Therese på om allt mellan himmel och jord i vad som kändes som en evighet. När De avslutade samtalet märke hon hur mörkt det hade blivit. Hon släckte alla ljusen och gick in för att göra sig i ordning för att krypa ner i sängen. Hon var uppspelt av samtalet med Therese och kunde inte riktigt släppa tankarna kring sitt jobb, efter erbjudandet hon fått av Therese. Vad vill hon egentligen, ska hon ta chansen?

När hon vaknade nästa morgon kände hon sig lite trött och sliten även om hon tagit sig extra sovmorgon. Solen strålade och hon bestämde sig för att ta en promenad utmed havet innan hon skulle äta frukost. Hon behövde rensa tankarna lite. När hon närmade sig vattnet hörde hon en röst som ropade på henne och hon vände sig om. Där bland det höga gräset kom Johan, springandes. Hon visste inte riktigt vad hon skulle känna, han hade ju lämnat henne utan att höra av sig med massa tankar och funderingar.

Han kom emot henne med ett stort leende på läpparna, hon visste inte riktigt hur hon skulle bemöta hans leende, men sa hej, sådär lite kyligt. Han sträckte fram sina armar och gav henne kram, en sådan där lång, hård kram. Josefin bröt sig loss och han tittade frågande på henne.
- Hur kan du bara komma hit och tro att allt är som vanligt när du har varit borta i flera dagar utan att höra av dej?
- Ja, jag vet. Jag fick problem med min telefon och förlorade allt och täckningen har inte varit den bästa. Jag har försökt nå dej flera gånger utan att lyckas. Till slut så kände jag att jag bara måste hem till dej.

Josefin visste inte riktigt vad hon skulle tro, om hon kunde lita på honom. Stämde det verkligen? Johan bedyrade verkligen att det stämde och att hon skulle tro på honom. Han hade saknat henne så mycket, hon kunde väl bara tro på honom?
De gick tillbaka till huset under tystnad. Stämningen var ändå lite tryckt, det var något i luften som Josefin inte riktigt kunde ta på. Visst tyckte hon om honom, men var hon verkligen kär?
Väl tillbaka i huset dukade Josefin upp en riktig ”hotellfrukost” med äggröra, bacon, frallor och goda pålägg., hon hade ju förberett en del innan så det gick snabbt. Hon var såå hungrig. Johan hade redan ätit frukost men lite kaffe kan man ju inte tacka nej till.
Han följde efter Josefin ut på altanen. De satte sig ner.

Josefin visste att hon var tvungen att säga det, lika bra att riva av plåstret direkt.
- Du, Johan, jag måste bara få säga det här, jag vet att det inte är något som du väntat dig, Men nu när du varit borta så har jag verkligen funderat på oss. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag vet att jag tycker om dig, men är det som en vän el mer? Jag behöver mer tid att fundera på det här.

Johan bara satt där, han hade svårt att ta in vad som just hade hänt. Det här kan inte stämma? Det gick några sekunder och det var som att ”polletten” trillade ner. Han slog händer för ansiktet och tårarna började rinna. Josefin reste sig upp för att ge honom en kram. Hon förklarade att hon också var ledsen men att hon inte kan hjälpa hur hon känner.
Det kändes skönt att få det ur sig, det var tungt men ändå skönt. Johan hade lugnat ner sig och de hade skiljts åt som vänner alla fall. De tröstade henne. Josefin och Johan hade varit tillsammans i några år och det hade varit väldigt hett och kärleksfullt den mesta av tiden men även lite bråk då och då. Men vilka par bråkar inte? Den senaste tiden hade de dock varit väldigt upptagna båda två, på olika håll och kanske hade de tappat bort varandra lite?

Josefin kände sig lite stressad, om 20 min skulle hon ju träffa Therese inne i samhället. De skulle mötas på Kondisbiten, det lilla mysiga cafét som har eget bageri. Lokalen är liten men personlig och är inredd med möbler i olika stilar. Man känner sig som hemma och Pia får en alltid att känna sig som hemma. Puh, hon hann, Therese hade hört av sig om att hon satt fast i bilkö så hon kunde bli lite sen. Där, hade hon minsann tur.

Hon satte sig ner vid ett fönsterbord och genom fönstret kunde hon spana på de människor som var på språng. Hennes tankar förde henne till vad det var Therese ville prata om, hon hade varit väldigt hemlighetsfull vid samtalet hänt häromdagen. Hon väcktes ur sina tankar genom en hand som knackade henne på den högra axeln. Det tittade på varandra, kramades en lång stund och satte sig sedan ner vid bordet. Det var som om de hade sett igår, inte hade man kunnat ana att de gått så lång tid. De pratade om allt, om när de var små och träffades, hur de växt upp och gått igenom en berg och dalbana under tonårstiden, hur de tog klivet upp i vuxenlivet tillsammans. Efter några vändor med detta vad det ändå dags att ta upp den här hemligheten.

- Vad var det nu du vill prata om frågar Josefin men nyfikenhet i rösten.
- Jo, under ett tag nu har jag inte varit tillfreds med mitt jobb och nu ska det göras flera olika omstruktureringar och min avdelning ska flyttas till Göteborg. Jag känner att jag inte är sugen på att flytta och efter att ha pratat med mina föräldrar, som i sin tur har pratat med dina så fick jag en idé. Det känns kanske lite knasigt och skumt att jag tar upp det här med dig eftersom vi inte har haft så mycket kontakt de senaste åren men det kändes samtidigt så rätt med tanke på vår bakgrund här tillsammans.
- Nu får du allt komma till skott, blir ju såå nyfiken.
- Det är inte så att du skulle vilja starta ett B&B med litet café el restaurang med mig på gården? Jag tänkte att det skulle passa så bra, du som kock och jag som arbetat med siffor och bokföring. Båda har vi ju intresse för trädgård och är händiga?

Josefin kunde knappt tro att det var sant, här kom Therese med tanke, en idé som hon själv hade spånat på nu när jobbet inte kändes bra. De sena arbetstiderna och stressen som hon inte kunde styra över fanns det ju möjlighet att ändra på när det är hon själv som får styra. Hon tvekade inte en sekund utan sa JA direkt. De båda fnissade och kramades, sedan de tittade på varandra och sa- Vi kör!

LizzieB

En glad och fantasifull förskollärare som tycker om att skriva berättelser och sagor men även hitta på egna texter till sånger. Har alltid tyckt om att skriva ( i olika former) och haft en dröm om att en gång skriva en barnbok, kanske händer det? Det har inte blivit så mycket under de senaste åren men nu har jag fått till en liten novell, kanske blir det fler?!?
LizzieB är medlem sedan 2024 LizzieB har 1 publicerade verk