Gasquenatt

Detta var mycket länge sedan nu, trehundrafyrtioåtta år sedan, vilket betyder att året var 1678. Det var alltid Konrad som kom på idéerna på den här tiden. Han liksom hade det i blodet, att någonting nytt ständigt behövde hända. Satt Konrad still så hoppade benen i annan riktning, och gick han åstad i ett eget ärende blev han snart distraherad av sitt livstörstiga väsen. Alltid i rörelse, aldrig i vila.
Var Konrad en storm, var Henrik stiltje eller i alla fall en sältans bris. Han tog det lugnt, alltid i vila, aldrig i rörelse. Henrik ville inte särskilt mycket av det världsliga, men tro icke att han var ett dumhuvud för det. Han var mager och svag till byggnaden, all hans eftertryck låg i hans språk och hans formuleringar, när hans timida gestalt väl drog sig för att göra sådana. Vid dessa sällsynta händelser blev alla tysta och lyssnade, försökte uttolka hans mening. Trots att Henrik var mager och svag till byggnaden förmådde han utan större ansträngning få de mest trätgiriga djävlarna att tiga. Såklart låter det alltför bra för att vara sant, eftersom de trätgiriga och aggressiva med lätthet kunde mota bort honom ur världen, knuffa honom ur sin väg. Men sanning är vad det är, när han väl sade någonting det vill säga. Annars gick han för det mesta i hågens stiltje och lät sig lätteligen bevekas av sina fränder. Dessa var vi, vi var Henriks fränder.
Jag gick i frack ikväll, det gjorde vi alla. Akademisk högtidsdräkt med vit väst vid högtidligare tillfällen. Annars svart väst. Uppsala låg höljt i ett dunkel, och den sena nattens timme var kommen. Vi tre musketörer hade varit på gasque men hade efter många timmars gemenskap tröttnat på salens kvava luft och gått därifrån. Ingen märkte oss, det gjorde de sällan. Universitetet i Uppsala var inte gjort för de skojfriskheter som vi sökte. Det betraktades snarare en maskin, en industri för att generera kunskap och karriärer. Vad oss anbelangar tyckte vi väl att maskinen behövde smörjas ibland, var liksom stel och hackande och förde ett sådant gnisslande väsen. Det var därför som vi hade flytt från gasquen i natt. Svartbäcksgatan låg öde och tom i mörkret, och behövde någon av oss säga någonting, sades det nu i viskande ton.
Den äventyrslystne och outtröttliga Konrad hade brutit mot sätesförbudet på gasquen, stegat över till oss och överröstat sorlet med följande ord: ”Mannar, jag känner till ett ställe, låt och överge detta sjunkande skepp.”. Och inte hade vi varit svårövertalade. Henrik hade munnen full med potatis och halva gåslevern kvar på tallriken men ställde sig upp och gick därifrån i ilfart. Jag hade förstått honom i den stunden; hans intelligenta formuleringar saknade påverkan om åhörarna var berusade, han hade ingenting kvar där att uträtta. Vad mig beträffar var jag trött på spörsmålen från de kringsittandes, ville uppleva någonting, vad som helst.
Och otvivelaktigt var, att Konrad kände till ett ställe. Han skulle aldrig ljuga och dra oss från en sittning för ingenting. Jag var vän med honom just för detta, för att han var av den ovanliga sorten som kände till platser. Varken jag eller Henrik spörjde honom om hans lokalsinne eller varför han hyste vetskap om alla dessa mystiska platser i denna stad, det skulle vara att korsa gränsen för det tillåtna. Även vi kände till att han aldrig skulle berätta varför han visste. Nu gick han nonchalant längs den mörka Svartbäcksgatan, slog skoklackarna i kullerstenen och bolmade ovilligt på sin brunpolerade pipa. Vita rökplymar smög sig framför Henriks gängliga gång, han gick konstfärdigt igenom. Jag ville vara som Henrik. Vår gångfart var tämligen hastig, snart skulle ju lamptändarna och klockväckarna sätta igång och dessa var otrevliga typer man inte ville stöta på om man inte behövde.
Snart steg vi dock förbi en åldring, en fattig gumma som låg längs den skräpiga gatukanten. Ja, hon var en tiggerska, och tiggeri var såklart olagligt, ett polisiärt ärende. Men om nätterna kunde de komma ut för att söka en levnadens slant eller giva sina kroppar för mat och husrumsvärme. Och givetvis var det även ett polisiärt ärende om vi inte anmälde en sådan förskräcklig syn som en utblottad, smutsig tiggare. Således höll jag blicken högt, behöll min gångtakt och gjorde mitt yttersta för att ignorera hennes ömkliga närvaro. Egentligen var det ju jag som var det berusade drägget, och jag önskade för ett ögonblick att vi kunde byta roller: ”Här! Ta på dig min frack, förställ dig till manfolk, tillvarata ditt privilegium, jag kan lägga mig där du är! Gå du och studera och hitta dig ett respektabelt yrke som tjänsteman å ämbetets vägnar. Res dig ur gyttjan, stig upp ur rännan där du sitter, acceptera inte din plågsamma tillvaro, snälla kära fina du!”. Mina tankar förblev som alltid ohörda.
Med en skuldens visshet fortsatte vi vår gång förbi den sjuka tiggerskan. ”Inte har väl pöjkarna en daler till övers inte?” utbrast hon dock snart med en bruten och trasig röst. Henrik viskade: ”Om vi inte giver henne vår hjälpande hand, får vi då inte samvetsförebråelser?”. Hans retoriska fråga var gott formulerad och riktig, vi kunde inte lämna henne. Medkänslan var oundviklig, helvete. Konrad sade sin ökända replik: ”Jag kan ett ställe i närheten, vänta.”. Han stannade genast, vi synade och han vände sig mot en stentrappa i närheten. Jag tänkte att ”ännu en mystiskt belägen plats han vet hur man beträder.”. Konrad tog upp ett föremål ur fickan, det var runt och skramlande, kanske nycklar, och snart steg han in i det mörka skrymslet. Jag och Henrik stod kvar invid den fattiga tiggerskan och såg undrande på varandra.
Konrad var sannerligen en konstig typ. Jag kunde se hans ansikte genom köksfönstret, han stod och pulade i köket och kom snart ut igen men ett oidentifierbart åbäke i händerna, inlindat i en solkig gammal handduk. Han drog upp handduken och räckte över åbäket till tiggerskan, en tunn rök viftande omkring och avgav en varm doft av bröd. ”Guds nåde, pöjk.” utlät tiggerskan och fällde en tår. Konrad rörde runt i sin ficka och räckte över en daler till gumman. Vi önskade henne välgång och trampade sedan vidare, med en svårdefinierad känsla av missmod och högmod.
Solen tangerade horisonten långt där borta och lät kasta ett svagt sken över världen. Konrad förklarade: ”Kanske tappar jag arbetet för det där, men basen var ändock en sur fan.”. Henrik skrattade och tömde sin pipas aska i rännstenen, Konrad följde hans exempel och släppte ut ett trotsigt skratt även han.
Därefter kom vi till den svåra och tunga Carolinabacken, varpå jag frågade ”Varthän far vi egentligen?”. ”Ni får snart se, mannar, håll ut! Eller önskar ni kanske hellre marschera tillbaka till det sjunkande skeppet de kallar gasque?”. Jag skakade på huvudet. En bit bort på den branta gräsplätten låg den gamla bondkatten Jönsson och vilade, den som alla brukade smeka när de promenerade förbi. Katten smög sig över till oss, Konrad höll fram en brödbit och ett litet stycke skinka han hade sparat från inbrottet: ”Vem vill ha maten, vem vill ha maten?” lekte han provokativt. Henrik inflikade sanningsenligt ”Den begriper dig ej.” Men katten Jönsson jamade jakande på frågan och ryckte till sig resurserna.
Varför får katter driva runt utan arbete men inte en fattig tiggerska? Varför måste jag må så dåligt av att se andra må så dåligt, när jag inte kan hjälpa dem eller få dem att må bättre? Det var liksom jag ville se hela mänskligheten som en stor lycklig grupp, som om jag kunde må endast lika bra som den sämst mående. Men människor var varken lyckliga eller en grupp i denna värld. Det fanns osynliga hierarkier, varvid våra akademiska högtidsdräkter markerade vår börd. Det var därför som gumman hade frågat oss om en daler till övers och inte tvärtom. Trots att hon förmodligen hade uppfostrat barn som oss, levt ett hyggligt liv, åtagit sig sina förpliktelser och bidragit med glädje till sina nära. Brödet hade fått mig att må bättre, ty hon hade känt detsamma. Tiggerskans ögon hade glittrat ett ögonblick men sedan hade glittret försvunnit och vetskapen om morgondagens hunger hade anlagt sina luttrade drag över henne.
”Kom tillbaka till verkligheten, hörrö.” instruerade Konrad. Den smala porten sträckte upp sig framför oss och vi stod utanför den mytomsusade institutionen Magnum astra. Byggnaden var hög och smal, och det sades att väggens sten var helig och oförstörbar. Fasadens nätta sprickor var sekler gamla, sades det. Jag kände ingen som visste vad institutionen hade för uppgift eller vad den sysslade med. Stundom kunde man emellertid se lågmälda män i monokel gå in här. Fann man att man hade mod att fråga dem i deras ärende, blev man avsnäst och anklagad för framfusig respektlöshet. ”Sköt ditt eget, yngling!”. Men Konrad kunde inte sköta sitt eget, han var inte en sådan natur. Konrad var en virvlande storm av nyfikenhet, alltid i rörelse. Det var därför han återigen tog upp det runda metallföremålet ur sin frackficka och gjorde en rutinerad rörelse vid dörren, som sedan öppnades och lade sig på glänt. Hallen till Magnum astra var försiktigt belyst med ett fåtal stearinljus på väggen, annars var allting ett enda dunkel.
Solen flöt upp över Uppsala. Den första klockväckaren stod nedanför oss vid gatan för att väcka professor Andersson som bodde härintill. En bit bort stod en gesäll med sotigt ansikte och släckte grusvägens gatlyktor. Klockväckaren gick strax förbi oss och muttrade med mörk röst: ”Redan uppe tror jag icke, snarare sömnlösa rackare, pff!”. Han fortsatte sin klagan längs vägen, vi hörde ingenting. ”Nu har vi väl inget val, nu inträder vi.” föreslog Henrik. Han stod inspirerat vänd mot Carolinabacken och solen lät reflektera sitt sken i hans små glasögon. Konrad tog upp en liten Bibel från sin ficka, vad hade han för sig nu? Bibeln var guldkantad och var egentligen inte en Bibel, på dess framsida kunde jag nämligen se den fårade läderbokens titel: Magnum astra. Jag frågade ingenting. Han höll upp sin hand, klämde ihop pekfingret och tummen och började gestikulera i små åttor. Sedan viskades ”Suum cuique, suum cuique, suum…”. Hallgolvet där inne bröts och började röra sig, det flöt in i väggen och lämnade ett tomrum i dess ställe. ”Suum cuique, suum cuique…”. En dammig trätrappa uppenbarade sig och ledde ned till ett mörkt rum. Hur mycket hade jag druckit ikväll? Henrik och jag tänkte ofta likadant, och så även nu: ”Hur mycket har jag druckit ikväll?” sade han. Konrad var fokuserad och sade således ingenting.
Kvällen hade varit långrandig och ångerfylld fram tills nu. Allt jag ville var äventyr. Hade jag – om många år när jag blir gammal – ingenting att förtälja för mina barn och deras, för att förströ deras sinnen med berättelser om min ungdoms äventyr? Men mina äventyr fanns inte, inte ännu. Jag ville ha äventyr, stiga upp ur den grånad jag befann mig i, jag ville bli glad igen, jag ville dela min glädje med tiggerskan och alla andra. Men tiggerskan var väl tagen av polisen vid det här laget.
Jag lade skoklacken på det första trappsteget innanför Magnum astra. Henrik och Konrad smög efter med lyckans äventyrsmod i blickarna. Och äventyret fick jag, det fick jag till slut.

Skriven av: Frans T.