Gatu valpen (baserad på min verkliga historia)

“Allting har en mening i livet,
vare sig det är stort eller litet
Ta aldrig något för givet
Inte ens en fluga,
även har den en mening i livet”

“Titta, titta! Så söt liten valp”, sa Berat.
“Var?” sa Lejla upprymt. Hon älskar djur, speciellt hundar.


Där låg han, ihopkrupen i ett litet hörn bakom en mataffär. Lejla sträckte fram handen till den darrande figuren. Sakta men säkert närmade hon sig och strök sin hand på valpens sträva päls. Hon kunde känna den undernärda valpens ryggkotor medan hon klappade den. Lejla studerade valpens utseende och la märke till att den var lite deformerad. Huvudet var lite för stort för kroppen och benen var alldeles för korta.


“Titta, så fulsöt den är”, sa Lejla samtidigt som hon klappade den.
“Ja, haha. Kom nu vi går hem innan den följer efter oss”, sa Berat.
“Men, vi kan inte bara lämna den här!”


I samma stund slutade valpen darra och slickade hennes hand. Som om den visste vad hon sa. Han var i ett mycket dåligt skick och såg ut att ha varit utan mat i flera dagar. Lejla kunde inte bara låta den dö, hon har medkänsla. Hon vet att hon inte får ta hem “äckliga” djur från gatan, men det struntade hon fullständigt i. Valpen viftade ivrigt på svansen så att nästan halva kroppen hängde med och den blev förälskad i sin nya matte.
Lejla sprang därifrån och hoppades på att den inte följde efter. Efter 30 meter vände hon sig om och såg hur den kollade på henne med huvudet snett. Sånt som hundar gör när de blir lite fundersamma. Valpen sprang efter henne och följde henne hela vägen hem.


“Kolla vad du har gjort, vi får hoppas på att pappa reagerar positivt”, suckade Berat.
“Jag får väl gömma honom i källaren eller nåt”, sa Lejla.


När de kom hem gömde Lejla valpen under tröjan och satte ner den i källaren bland flyttlådorna.
Valpen stannade kvar eftersom den litade på Lejla.


“Jag ska bara hämta mat till dig, okej? Stanna kvar här”, sa Lejla till valpen och sprang in i köket för att hämta salami.




“Vad är det för missfoster?!”, skrek pappa.
“Det är en valp, snälla låt mig behålla den!”, bad Lejla.
“Okej, men du vet väl att vi ska till Sverige om en vecka?”


Lejla lekte dag in och dag ut med valpen. Ett mycket starkt band hade de av någon anledning och de kunde inte vara utan varandra. Den förstod henne mer än vad någon annan gjorde. Valpen gjorde henne på bra humör och fick henne att glömma all bekymmer. Varje morgon väcktes Lejla av valpens hesa skäll och ännu en ljus dag väntade dem. Valpen blev räddad från gatorna och all dess faror. Lejlas stora gård var en mycket trygg plats för den med mat, vatten och viktigast av allt; kärlek. Det doftade ljuvt av rosor och lirium blommor som Lejla planterat tillsammans med sin mamma. Utanför murarna fanns det massor av faror för valpen. Stora aggressiva gatuhundar, bilar och värst av allt; människor. Det är mycket svårt att hitta djurvänliga människor i Kosovo, vissa av dem förstår inte att de också har känslor.


“Du får heta Vovven, jag kommer inte på något bättre”, sa Lejla till valpen som satt fridfullt och tryggt på hennes knä.


Om några dagar ska Lejla återvända från sin semester till Sverige. Något som hon är mycket ledsen över. Inte för att hon inte längtar hem till Sverige, men för att hon inte vill lämna Vovven. Lejla
frågade hennes grannar om de skulle kunde ta hand om Vovven medan hon är borta, men de nekade och sa:


“Snälla gumman, släng skräpet. Ingen vill ha en smutsig gatuhund”.


Dagen innan hon skulle återvända grät hon hela dagen för att hon visste att Vovven inte kommer klara sig alldeles ensam ute på gatorna. Hon prövade genom att lämna honom utanför den trygga gården men det klarade han inte av. Vovven sprang in lika snabbt in i gården igen. Det var hopplöst och Lejla visste vad som väntade honom.
Klockan visade 03.14 och Lejla la in resväskan i Taxins baklucka. De ska till flygplatsen i Prishtina och ta flyget till Sverige. Lejla och hennes familj tog farväl av nära och kära. Vovven bara stod där med svansen mellan bena och tittade på Lejla. Hon klappade Vovven för sista gången.


“Lejla! Kom nu, annars missar vi flyget. Bara låt den va”, sa pappan ropandes från taxin.


Lejla sprang in i taxin och satte på sig bilbältet. Hon vinkade farväl till sina släktingar från bilfönstret och såg hur Vovven bara stod där på samma ställe med svansen mellan bena. Den återvände sakta till källaren som Lejla lämnat öppen, så att den hade någonstans att sova. Hon hade lämnat kvar en hög av matrester till Vovven, men hon visste att det inte skulle räcka för alltid.
Under hela resan hem grät Lejla och hon kände hur ångesten växte som en klump i magen. När hon kom hem till lägenheten i Sverige tittade hon på klockan som visade 10.16. Ungefär vid den här tiden brukade Vovven väcka henne varje morgon. Lejla hörde Vovvens hesa skall i huvudet hela morgonen och visste att den ropade efter henne.
Lejla hoppades att få se Vovven nästa år igen, men det gjorde hon tyvärr inte. Det enda hon har kvar av Vovven är vackra minnen och en bild.




“För mig betyder du allt,
för andra ingenting
Utan dig är det kallt,
du var mitt allting
Är du levande eller död?
Finner inga svar,
men en sak är säker
i mitt hjärta finns du kvar”

Skriven av: Qëndresa Bullaku