Publicerat
Kategori: Novell

Ge mig någonting som känns.

Ensammast i Sverige/När det blåser på månen
Alpha tog ett sista bloss när hon hörde hur tåget skar mot rälsen. En tunnel vid ljusets slut, som en prins på en vit häst. Utvägen. Folk som hade tagit skydd från duggregnet började närma sig spåret och stod nu bredvid henne bakom den vita linjen. Hon andades in, lät lungorna fyllas med deras andedräkter och rök för att sedan andas ut tungt, precis som om rädslan och ångesten skulle följa med ut samma väg. Den hade begravts i hennes hud och fastnat i hennes hår.
Hon hade gjort ett val, tagit ett beslut, och det beslutet låg i en svart sportbag som hon hade hängandes över ena axeln. De skulle bli de som försvann.

Det var fortfarande ett sökande, som det alltid varit. Någonting som skulle kännas. Någonting som skulle tränga igenom glasrutan som höll henne och världen isär.
Han var det enda hon någonsin kämpat för, och sedan han stängde henne ute hade hon levt i en konstant inre sömn, en kronisk dimma. Allting fanns, men ingenting var på riktigt. Hennes verklighet var slagen i bitar, som om hon var en spegelsal och han ett brännbollsträ.

I trängseln blev hon bara ett ansikte i mängden, bland jäktande män i kostymer och prydligt klädda affärskvinnor. Hösten hade fört med sig stressen till Göteborg liksom tåget fört med sig en hård vindpust när det gnisslade in på perrongen. Alpha slöt ögonen och andades in, men den här gången var det inte av lugnande skäl, hon ville känna hur hysterin spred sig från cell till cell som ett virus. En sjukdom. Ett fel.
Hon kände inte längre ett begär av att skära bort sin otillräcklighet när tanken slog henne att tystnaden skulle tillhöra henne när hon avrättat det enda som verkligen kunde göra henne illa.

Biljetten, tack!
Alpha höjde blicken halvvägs, för att sedan sträcka ut en blek arm som gömdes under en mörkblå munkjacka. Konduktören tog emot enkelbiljetten på så låg höjd att han var tvungen att böja sig framåt. Irriterat vände han sig mot nästa passagerare.
Sportbagen var upplagd i sätet närmast gången. Ingen visste än så länge vilken skuld som bodde i den. Den såg så äckligt oskyldig ut där den låg. Alpha vände sig mot fönstret och låstes i den positionen. Världen utanför var grå och trist. Kopierad och bedövad. Den hade inget värde. Verkligheten bodde i honom.

Verkligheten utspelade sig en sen novemberkväll på en busshållplats. Svettiga lovikavantar mot varm hud. Staden låg i dvala och snön isolerade alla ljud som försökte tränga sig inpå. Någon stod och andades rök. Fjärilarna i magen hade vaknat upp och viskat ‘välkommen hem’. Han var drömmarna hon drömde ibland. Han var värd att stanna uppe om nätterna för. Han var vackrare än sömnen. Han var eviga kaffeträffar i hans rum framför grammofonen. Han var motsatsen till ensamhet.
Någon hade sagt till henne att allt fint föds för att dö, men Alpha var kär. Lycklig. Blind. Döv. Faktum är att hon var fullbordad. Hel. Det fanns inga fläckar att gömma eftersom hennes brister sågs som perfektion i hans ögon. Hon var rätt.
Alpha minns det sista. Det slutgiltiga. Hon minns hur hon cirkulerade på tågstationen i tårar. Hon har hatat järnvägar sedan dess. Slutet blev en fridfull avslutning i hans bok. I Alphas sista sidor ligger hon kvar i glaskistan, precis som snövit. Multnar bort.

Bromsarna tog emot och landskapet utanför passerade långsammare. Ingen brådska skedde innan tåget stod helt still. Det verkade som om de andra i vagnen andades i takt med henne. Väntade. Visste.
Alpha höll sportbagen i famnen tills hon stod på samma plattform som hon stått på så många gånger förr, samma hårda betonggrund som hennes converse krockat med. Det mesta var sig likt förutom att löven hade skiftat färg och hälften av dem låg på marken. Regnet hade bevarat avgaslukten men Alpha besvarade den inte med att rynka på näsan, den trängde inte in. Hon var framme. Där. Det spelade roll. Det var viktigt. Det hade betydelse.

Det skulle förmodligen varit lätt att tappa bort sig i havet av tegelhus, alla i samma brunröda färg, men sikten låg klar och vinden fick henne att fortsätta gå framåt. Hon hade gått på samma trottoar många gånger innan. En svag dimma hade hälsat henne välkommen och bakom röda löv skymtade hon fönster som dolde släckta rum. Staden låg i ide. Ingenting protesterade mot tystnaden förutom när hon snavade med skon mot gruset. Nervositeten började äta upp henne inifrån, och ingen kraft i världen kunde få hennes händer att sluta skaka, samtidigt som ingen kraft i världen kunde få henne att vända sig om. Hon hade drömt om att gå här med den svarta väskan över armen, saknat känslan av att snart vara framme. Husen såg från utsidan tomma och döda ut, som skal.
Alphas andetag var tyngre nu, som om dimman hade trängt in och blockerat luftstrupen. Bakom nästa hörn fanns han kvar, bakom en stäng dörr och väggar av tegel. Där bakom vilade lukten av kaffe, TV-rummets fläckiga tapeter, spruckna tak och det svaga skrålet från hans gamla nittiotalsradio som brukade stå bakom gardinen på kökets fönsterkarm. De skulle snart andas samma luft och känna samma lukt, den enda lukten som skulle tränga in, ta sig igenom.

Trappan upp till dörren pryddes av en glasburk till hälften fylld med fimpar och vatten. Duggregnet hade upphört, och det luktade blöt asfalt. Ringklockan var trasig sist hon stod framför hans dörr, nu satt den inte kvar. Ett rektangulärt märke hade lämnats som souvenir på listen. Alpha lät fingertopparna snudda vid handtaget som hade små vattendroppar samlade på undersidan. Hon tog tag och la den andra handen ovanpå, pressade huvudet mot dörren och försökte höra igenom. Radions skrål bodde kvar. Hon kunde höra fotsteg från insidan och tallrikar som slog mot varandra. Hon hörde hans röst som gnolande nynnade med till Kents ‘idioter’. Sekunderna innan Alpha tryckte ner handtaget svepte en vind genom asparna på mellangården bakom henne. Den tog tag i hennes hår och blåste det framåt över hennes näsa och för hennes ögon. Det brusade om löven när de berördes av blåsten. De skrek. Vrålade.
Alpha rättade till sportbagen, höll den hårt. Hon andades okontrollerbart snabbt. Paniken satte in, och gjorde sitt jobb. Hon slöt ögonen. Nu. Alpha öppnade dörren snabbt och stängde den bakom sig igen. Huvudet pekade rakt ned mot golvet. Hon väntade på ett ljud som skulle avslöja i vilken del av huset han befann sig i.

Hej?
Rösten skar genom Alphas hud. Den fick nästan hennes samvete att komma ikapp och hennes ben att ge vika under henne. Den gav henne kväljningar.
Han satt vid bordet med ena benet upplagt på en stol i köket framför hallen. Han hade en stor Rolling Stones T-shirt på sig och hans lockiga hår stod åt alla håll. Hon kunde se att han precis hade vaknat. I handen höll han en kaffekopp. När han mötte Alphas blick ställde han ner den på bordet och la ner benet från stolen. Han såg förvånad ut och stirrade på henne med halvöppen mun. Hon hade längtat efter detta. Han visste inte vilken makt hon hade. Hon granskade honom noga. När hon fick syn på hans solbrända armar och fräkniga näsa tog vemodet större plats. Hon snyftade grovt och torkade sina ögon tills de var rödflammiga. Hon ställde ner väskan framför sig, böjde sig över den för att sedan greppa om revolvern hon hade hållit gömd. Hon höll den så hårt att knogarna vitnade. Hon kunde inte tillåta sig själv att se honom backa undan mot väggen bakom honom. Han skulle falla i tårar, böna och be. I stället pressade hon fram ett litet leende mellan de kolsvarta ränderna som hade lämnat hennes ögon för att sedan mötas upp igen under hennes haka. Hon lyfte upp revolvern och viskade svagt ‘Hej’. Det första avlossade skottet träffade honom i bröstet. Hans slet inte blicken från henne innan han rasade baklänges och slog i väggen med huvudet. Alpha föll ihop och kräktes mot en vägg. Hon hade funnit verkligheten. Den rörde henne. Den kändes. Hon skrattade samtidigt som spyor sipprade ut genom hennes näsa och mun. Hans kropp var hennes nu. Hans bruna lockiga hår var hennes. Hon kröp in i köket för att sätta sig på knä framför hans livlösa kropp, kramade hans huvud hårt och strök honom över håret. Hennes händer var fulla med blod från golvet, och lämnade handavtryck på hans kinder. Alpha pressade sin näsa mot hans och svarta tårar droppade från hennes ögon ner på hans. Tystnaden var hennes.
Hon satt framför honom i lysrörsljuset och lät paniken domna bort genom att gunga fram och tillbaka. Hon tog med sig revolvern när hon reste sig upp och satte sig på hans stol och la upp benet precis som han hade gjort. Hon tände en cigarett, la andra handen om sin midja och betraktade blodstänket som hade fångats upp av samtliga möbler i rummet. En ostsmörgås som låg på bordet var täckt med röda prickar. Hon vägde på stolen. Hennes mage var tömd. Rädslan och ångesten hade följt med röken ut och fastnat i hans gardiner som hängde i fönstret bakom henne. Hon askade i hans kaffekopp. Andades djupt. Log. Det andra avlossade skottet försvann in i Alphas tinning.

Vi har alla våra smutsiga små önskningar och hemligheter,
det enda som stoppar oss är våran självdisciplin, hur lätt vi kan tygla oss själva.

Skriven av: lukeskywalker

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren