Publicerat
Kategori: Drama noveller

Ge mig tystnad

Mörkret slår ner som en dimma över en sjö, vacker och mystiskt i början men när den närmar sig land kryper rädslan längs strandkanten och upp för din nacke. Den lämnar en oärlig känsla av skuld och håret i nacken står upp. Jag minns hur mycket jag brukade älska mörkret, när stjärnorna tittar fram efter att den slukar allt i sin väg. Jag minns när jag stod på korta ben och brukade stirra i timmar upp mot de små blinkande ljusen som fyllde himlen, de såg ut som miljoner av små eldar. Dock på senaste tiden har mörkret givit mig inget mer än ångest och tårar.

Vägen var fylld utav bilar, du brukade älska att åka bil sent på kvällarna. De alla ljus och ljud som motorvägen gav ut var hypnotiserande för dina små ögon. Du brukade stirra ut genom passagerare fönstret och andas tungt när bilar körde förbi och ljuset lös upp ditt ansikte. När vi satt i bilen omringande av tystnaden var den enda gången på hela dagen då jag kunde tänka klart. Där mitt ute i ingenstans sittande i en liten plåt burk och lyssnade på när motorn skrek ur i natten. Det var den enda gången jag kände mig fri, fri från all stress av dagens liv och de små motgångar som står i ens väg. Det var enda gången jag kunde tänka på något helt annat än vad som stod framför mig.
Jag vet att det var olämpligt att ta med dig natt ut och natt in så sent, då du egentligen skulle få din sömn, men båda vi visste att vi kunde inte somna utan den ritual som vi hade skapat tillsammans. När vi begav under nattens dunkel så var det en lättnad som släppte över våra axlar och dagens liv upphörde för några få timmar tills vi körde upp mot infarten och gick till sängs igen. Vi hade gjort det så många gånger förut, det var våran tradition, jag trodde ingenting kunde stoppa oss, att vi hade natten runt våra pekfingrar. Dock så tar allt slut, förr eller senare.
Det var en natt i februari. Den var mörkare än de tidigare och jag hade kommit hem från en tid utomlands, en tid utav jobb och stress. Men en tid väl behövande för min karriär. Jag hade suttit på flyget i timmar och när väl vi hade landade och jag satt mina fötter på hemmaplan kände jag hur utmattad jag var och ville inget annat än att komma hem och bara sova. Sova i dagar, men du hade andra planer. Du drog ut mig ut på vägen så snabbt jag öppnade ytterdörren, självklart kunde jag inte neka dig. Så vi begav oss ut för ännu ett äventyr.

Jag minns inte så mycket utav självaste resan men jag minns att vi pratade en stund om alla dessa irrelevanta saker som hur min resa hade varit och vad jag hade gjort och hur det gick för dig i skolan. Allt känns så meningslöst nu. Jag var så trött, jag minns hur ljuset bländade mig. Mina ögonlock som verkligen försökte hålla sig öppna kändes så tunga när bilens lyktor lös upp min väg, min väg igenom tunneln. Jag trodde att det som ekade i mitt undermedvetna var mig själv som försökte väcka mig, att det var jag som skrek på mig själv att öppna ögonen men skriket kom inte inuti mig utan utanför, i bilen.
Från dig, du var så rädd. Jag rycktes tillbaka till verkligheten och landade i nutiden återigen. Jag såg dig skrika men du stirrade inte åt mitt håll utan framåt mot vad som föregick i verkligheten och verkligheten var verkligen skräckinjagande, den närmade sig i form av en tre meter hög långtradare skrikande ut sitt budskap. Mina reflexer och instinkter skrek åt mig att lägga mig på bromsen och svänga men i min nyväckta tankesätt så hann jag bara dra i ratten innan slaget slog till, dock inte utav monstret som närmade sig utan det bortanför mitt synfält, ett stålräcke som ska skydda och förhindra olyckor, men inte den här gången.

Den lilla plåtlådan vi satt fast i studsa upp i luften och flög över världens ände. Jag tittade mot dig när graviditeten lämnade oss och vi föll mot den bottenlösa avgrunden. Du var så rädd, dina ögon lyste i kvällssolens sken och tårarna föll som vatten mot jordens mittpunkt. Jag var rädd också men den rädslan slog mig inte innan jag insåg att marken var uppåt och vi föll neråt. Marken försvann när mörkret tog över och smärtan slog tillsammans med smällen när vi landade på andra sidan älven. Sen var blev det bara tyst och mörkret slukade allt i sin väg.
Jag vaknade upp med mitt ansikte i en röra, jag låg upp och ner fastspänd i mitt säkerhetsbälte. Jag låg en stund och bara stirrade ut genom det sönderslagna fönstret och marken som täckte mitt synfält. Jag lyssnade på vattnet som forsade ner sökande efter havet. Jag kunde inte höra några fler bilar men vattnet forsade förbi som om det inte fanns någon morgondag. Jag vände mig om och såg dig, i samma sits som mig. Fastspänd upp och ner men i skillnad från mig var du blodröd. Hela du var täckt i blod, tjock och mörkröd.
Jag hjälpte dig ner och vi kravlade ut ur den lilla plåtlådan. Solen hade sjunkit ner bakom trädtopparna och månen hade tagit hennes plats på himlen. Jag drog av min skjortärm och la tryck mot din handled, jag hade aldrig sett någon blöda som du gjorde. Allt man kunde se var mörker och skogens silhuetter i månens sken. Jag visste att närmaste hus var mil härifrån och du i ditt... tillstånd var inte upp till att gå någonstans så vi begav oss in mellan trädens skuggor i sök av räddning. Jag tände min tändare och ledde vägen för dig. Vi gick för att undvika de stora snöflingor som föll nedför himmelen.
Jag tände en eld vid en glänta för att hålla oss varma, du var så rädd och blodet droppade så mycket nedför din arm. Jag försökte vara tröstande, berätta för dig att allt kommer bli okej men mina ord svek mig som de tårar som rann nedför mina kinder. Den lilla elden som brann framför oss lyste upp snön på marken så den lös orange ut i natten. Vi satt nära, höll om varandra, jag höll dig så hårt. Jag visste inte om någon skulle finna oss men jag sa till dig iallafall att allt skulle ordna sig så du skulle försöka somna. Ett täcke av löv höll ute ljuset från stjärnorna och snöflingorna. Jag satt vaken lyssnade efter bilar.

Vi behöll hennes sovrum precis som det var, ändrade aldrig något, vågade inte. Som att något förfärligt skulle hända om vi flyttade på en nalle eller två... När jag återvände med solens uppgång så blev jag inte välkommen med öppna armar därför mina var inte öppna, de bar på det lilla jag hade lovat till att allt skulle bli okej, att allt skulle ordna sig. Mina ögon var trötta och uttorkade utav tårarna som vägrade sluta forsa nedför mina kinder. Tiden gick som på räls efter begravningen och alla de falska löften och blickar av medlidande som slängdes mot en när man öppnade dörren.
Jag minns den första tiden fylld med beklagande miner från folk som inte betydde något och långa nätter fyllda av tomma flaskor, jag minns hur han alltid föll ner i gråt i sitt kontor efter en flaska eller två, där han trodde ingen kunde höra honom. Han grät och svor därför hans lilla ängel var borta, du var borta. Han slog sönder saker, kastade saker, grät på saker. Jag satt utanför och höll ett öga på den stängda dörren.
Han pratade ut i natten till saker som inte fanns, till dig... Du var så liten men ändå så stor. Du kunde åstadkomma vad du ville i livet. Och här sitter jag och stirrar ut i natten, lyssnar på hans ord när han pratar till mörkret. För mig sa pratar inte jag till mörkret utom tvärtom, mörkret pratar till mig. Den viskar om vad jag gjorde och drar nytta av varje ynka minut mina ögon är stängda att ta mig tillbaka dit, till stunden då du slutade andas.
Du låg i mina armar och skakade, jag höll dig så hårt jag trodde du skulle brytas i två. Elden hade sjunkit så lågt att det enda som var kvar var glöden som försökte hålla sig i liv. Natten hade inte varat länge då jag kände kylan. Inte från världen runt omkring oss utan från dig. Du var så kall och dina läppar var så blåa. Jag försökte med all min makt att väcka dig igen men styrkan min var inte med mig ute i skogen, den stannade i den lilla plåtlådan som låg vid vägkanten.

Jag brukade älska mörkret när jag var yngre men nu ger den inget annat än ångest och kalla kårar längs nacken. Jag försöker med allt jag har att döva ner mörkrets viskningar men hur kan man döva något som är sig själv?
Av: R.J Rosengrim

Skriven av: R.J Rosengrim

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan